Vem kan få skuldsanering?

Vilka personer kan få skuldsanering?

Enbart fysiska personer kan få skuldsanering. Bolag och andra juridiska personer med ekonomiska problem är hänvisade till konkurs eller företagsrekonstruktion.

En gäldenär som en gång fått skuldsanering kan i regel inte få det igen (6 § SksanL). Om det finns synnerliga skäl kan dock skuldsanering beviljas en andra gång, se HD 2013-06-28, mål nr Ö3320-12. Ett tänkbart fall är att någon i yngre år fått skuldsanering och där det sedan i en helt annorlunda livssituation långt senare åter blir aktuellt (prop. 1993/94:123 s. 91).

Krav på anknytning till Sverige

Enligt skuldsaneringslagen måste gäldenären ha hemvist i Sverige och den som är folkbokförd i Sverige ska anses ha hemvist i Sverige (4 § SksanL). Av förarbetena till skuldsaneringslagen framgår att svenskt medborgarskap inte är ett krav för att kunna ansöka om skuldsanering i Sverige men att skuldsanering endast kan komma ifråga för den som har en fast anknytning till Sverige.

Därutöver anges att det är både nödvändigt och ändamålsenligt att ha ett behörighetskrav som innefattar en stark och faktisk anknytning till Sverige. I skuldsaneringslagen är det uttryckt genom ett formellt krav på hemvist och att den som är folkbokförd i Sverige alltid anses ha hemvist här. Anknytningen till Sverige kan även ha betydelse vid den prövning som KFM ska göra om det är skäligt att bevilja skuldsanering med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden (”den allmänna skälighetsbedömningen”) En person kan visserligen vara folkbokförd i Sverige men anknytningen till Sverige kan i övrigt ändå anses vara så svag att skuldsanering inte bör beviljas med hänsyn till att det inte anses skäligt.

EU-domstolen: hemvistkravet skrider mot den fria rörligheten

EU-domstolen har i ett förhandsavgörande ansett att det svenska kravet på hemvist strider mot artikel 45 i fördraget om den europeiska unionens funktionssätt (EU-domstolens dom den 8 november 2012 i mål C-461/11).

KFM har gjort följande tolkning av domen: EU-domstolens dom innebär att KFM inte får avslå en ansökan om skuldsanering från en sökande i en medlemsstat enbart på den grund att sökanden inte är bosatt eller folkbokförd i Sverige. KFM bör även i fortsättningen börja med att bedöma om en ansökan uppfyller de krav som krävs för att myndigheten ska ta upp den till prövning i Sverige. KFM ska pröva om omständigheterna är sådana att det är klarlagt att sökanden har en sådan stark och faktisk anknytning till Sverige att skuldsanering kan komma ifråga.

Sökandens folkbokföringsadress kan fortfarande ges betydelse och utgöra en presumtion för eller mot anknytning men omständigheten får inte ensamt vara avgörande vid KFM:s bedömning. En eller flera omständigheter tillsammans kan tala för att det finns en sådan stark och faktisk anknytning till Sverige, de kan t.ex. vara:

• medborgarskap
• folkbokföringsadress
• bosättning eller vistelse
• inkomstkälla
• beskattningsland
• var tillgångar finns eller har funnits
• var skulder uppkommer eller uppkommit
• var exekutiva åtgärder pågår eller har pågått.

Även en företagare kan få skuldsanering

En fysisk person som bedriver näringsverksamhet kan beviljas skuldsanering om de ekonomiska förhållandena är enkla att utreda (4 § fjärde stycket SksanL). De ekonomiska förhållandena får inte vara komplicerade eller annars svåra att överblicka. Som exempel nämns i förarbetena enklare konsultverksamhet, verksamhet bestående av hushållsnära tjänster eller frisörer. Även om omsättningen är hög kan de ekonomiska förhållandena vara enkla att utreda. Risken för komplicerade mellanhavanden i verksamheten kan dock öka med verksamhetens omfattning (prop. 2010/11:31 s. 15 och 23). Det får inte finnas några utestående åtaganden av betydelse, inte heller ouppklarade förhållanden med Skatteverket eller komplikationer i övrigt.

I övrigt gäller samma förutsättningar för näringsidkare som för övriga gäldenärer.

Före detta näringsidkare kan komma ifråga för skuldsanering

Det finns inget som hindrar en f.d. näringsidkare att ansöka om skuldsanering. Skulder från en avslutad verksamhet omfattas normalt av skuldsaneringsförfarandet. Lagstiftaren uttalade redan i förarbetena till den ursprungliga skuldsaneringslagen att en f.d. företagare inte ska vara utesluten från att få skuldsanering. Skulder från en tidigare bedriven näringsverksamhet bör dessutom normalt ses som något positivt vid den allmänna skälighetsbedömningen (prop. 1993/94:123, s. 100). I NJA 1998 s. 259 beviljades däremot inte skuldsanering för en f.d. näringsidkare eftersom hans skulder berodde på att han inte hade betalat arbetsgivaravgifter till staten och att han inte heller hade gjort något skatteavdrag för sina anställda. Samma bedömning gjorde Svea hovrätt i RH 1996:7 då en ställföreträdare för ett aktiebolag hade blivit betalningsskyldig för obetalda skatter och arbetsgivaravgifter.

Den som har fått skuldsanering kan bli näringsidkare

Den som har beviljats skuldsanering är inte förhindrad att därefter bli näringsidkare. I praktiken kan detta emellertid innebära vissa problem med att fastställa betalningsplanen eftersom gäldenärens inkomster vid en sådan situation kan variera och ändras över tid.

En person med näringsförbud kan inte få skuldsanering

En gäldenär som har näringsförbud får inte beviljas skuldsanering (6 § SksanL). Om gäldenären tidigare har haft ett näringsförbud som senare upphävts så ska KFM pröva om det ändå vid en helhetsbedömning är skäligt att bevilja skuldsanering.

Personen måste vara svårt skuldsatt

För att KFM ska kunna bevilja en gäldenär skuldsanering krävs att gäldenären är kvalificerat insolvent. Med det menas att gäldenären är så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (4 § första stycket 1 SksanL). Enligt förarbetena ska det i princip inte gå att se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Det innebär att skuldsanering inte kan beviljas bl.a. då det inte är möjligt, eller i vart fall förenat med större svårigheter, att göra en någorlunda säker prognos (prop. 1993/94:123, s. 92). En gäldenär kan vara kvalificerat insolvent även om det är så att makens eller sambons framtida inkomst är oklar. Trots att en ansökan om skuldsanering enbart avser gäldenärens ekonomiska förhållanden kan övriga familjemedlemmars inkomster och tillgångar istället få betydelse vid den skälighetsbedömning som sedan ska göras (RÄB 17–13).

Omständigheterna i det enskilda fallet avgör

Det är omständigheterna i det enskilda fallet som avgör hur lång tid prognosen ska sträcka sig. Vid den långsiktiga bedömningen av gäldenärens betalningsförmåga ska KFM utgå från förhållandena vid tidpunkten för bedömningen. KFM ska sedan utifrån de förhållandena göra realistiska antaganden om inkomstutvecklingen i det enskilda fallet. De ska ta hänsyn till allt som kan påverka gäldenärens nuvarande och framtida ekonomi som t.ex. ålder, utbildning, hälsotillstånd, tidigare inkomstutveckling, försörjningsbörda och konjunkturbetingad arbetslöshet.

En 35-årig jurist med skulder på drygt två miljoner kronor har av HD beviljats skuldsanering trots att hon hade många yrkesverksamma år kvar. Hon arbetade på försäkringskassan och ansågs inte väsentligen kunna förbättra sina inkomstförhållanden (NJA 2003 s. 437).

En 47-årig ensamstående kvinna med en månadsinkomst om ca 20 000 kr förfallna skulder på närmare 350 000 kr och skulder till CSN på drygt 280 000 kr som ännu inte hade förfallit till betalning. Hon ansågs inte vara kvalificerat insolvent och fick därför inte skuldsanering. HD anförde att i den prognos som ska göras avseende den framtida betalningsförmågan så ska skuldsättningen beaktas liksom gäldenärens aktuella inkomst och vad som kan antas när det gäller gäldenärens framtida inkomstmöjligheter. HD fann att det var möjligt för gäldenären att, bortsett från studielånet, vara skuldfri inom 15 år, och att hon även skulle vara fri från studieskulderna inom cirka 20 år. Det var därför inte möjligt att säga att hon skulle sakna förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (NJA 2010 s. 496).

Även om bedömningen ska vara nyanserad och beakta omständigheter i det enskilda fallet är det troligt att NJA 2010 s. 496 i praktiken har inneburit att bedömningen av det kvalificerade insolvensrekvisitet blivit strängare än tidigare. Riksdagen har med anledning av rättsfallet uttalat att det finns en stor risk att endast gäldenärer med mycket stor skuldbörda utan betalningsförmåga kommer att beviljas skuldsanering och att det är angeläget att fler gäldenärer kan komma ifråga för skuldsanering (riksdagsskrivelse 2010/11:208). Frågan om hur kravet på kvalificerad insolvens ska tillämpas framöver behandlas av 2012 års skuldsaneringsutredning (SOU 2013:72).

I ett senare avgörande har HD betonat vikten av en nyanserad bedömning och att hänsyn måste tas till det enskilda fallet (NJA 2013 s. 128). Prognosen kan göras utifrån ett kortare tidsperspektiv om gäldenären är sjuk eller gammal. Till skillnad mot 2010 års rättsfall anger HD inte någon tidsperiod för när maken kan beräknas vara skuldfri utan uttalar endast att det i vart fall skulle ta mer än de åtta år som gäldenären beräknat. I detta fall var gäldenären gammal och sjuk men han hade ett ganska stort betalningsutrymme. Genom avgörandet klargörs att vad som utgör överskådlig tid kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och att tidsperspektivet i ett visst fall kan behöva sättas kortare än 15 år.

Det finns ingen beloppsgräns

Det finns ingen beloppsgräns som skuldbördan måste överstiga. I förarbetena angavs dock att en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par hundra tusen kronor för en person med fast och regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering ska komma i fråga. För personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst kan dock det kvalificerade insolvensrekvisitet vara uppfyllt även vid förhållandevis låg nettoskuldsättning (prop. 1993/94:123, s. 93).

En sjukpensionär med skulder om endast 108 000 kr och en bruttoinkomst om drygt 10 000 kr per månad har beviljats skuldsanering. HD anförde att ”skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, om ingenting oförutsett inträffar” (NJA 1997 s. 229). Däremot beviljades inte en 35-åring, som för tillfället var arbetslös men som planerade att gå en högskoleutbildning i ekonomi, skuldsanering. HovR ansåg att det förelåg svårigheter att göra en någorlunda säker prognos över gäldenärens förmåga att inom en överskådlig tid betala sina skulder. Skulderna uppgick till totalt 255 000 kr. (RH 1996:72)

Det måste vara skäligt att bevilja skuldsanering

För att KFM ska kunna bevilja skuldsanering krävs det även att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att hon eller han beviljas skuldsanering (4 § första stycket 2 SksanL).

KFM ska särskilt beakta omständigheterna vid skuldernas tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och hur gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering (4 § tredje stycket SksanL).

Gäldenären ska inte ha några dyrbara tillgångar

Något som inte uttryckligen anges i lagtexten men som ändå är en förutsättning för skuldsanering är att gäldenären inte äger en dyrare bostad, sommarhus, bil, båt eller liknande (prop. 1993/94:123 s. 93). Han eller hon förutsätts i princip ha sålt sådan egendom för att betala av sina skulder. Enligt ett ställningstagande av KFM bör en fastighet eller bostadsrätt med ett nettovärde om högst 150 000–200 000 kr inte vara ett hinder för skuldsanering. En samlad bedömning ska göras av gäldenärens situation (3/10/SKUSAN – Gäldenärs tillgång i form av fastighet eller bostadsrätt i skuldsaneringsärenden).

Skuldernas ålder

Tidigare var det uteslutet med skuldsanering om merparten av skulderna inte var äldre än tre till fyra år. Tanken var att gäldenären först skulle ha försökt att lösa sina ekonomiska problem på egen hand. Sedan den 1 juli 2011 ska skuldernas ålder inte längre beaktas särskilt vid bedömningen av om det är skäligt att bevilja skuldsanering. Nya skulder är alltså inte ett hinder mot att skuldsanering beviljas utan endast en omständighet som ska beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen. Men man kan inte helt bortse från betydelsen av skuldernas ålder. Det kan ha stor betydelse hur lång tid en gäldenär har brottats med sina skuldproblem. I allmänhet får behovet av ekonomisk rehabilitering anses särskilt påtagligt när det är fråga om gamla skulder. Samtidigt är förekomsten av gamla skulder inte ensamt tillräckligt för att det ska anses skäligt med skuldsanering (prop. 2010/11:31 s. 16 och 23).

Om en gäldenär på grund av oförutsedda omständigheter har tvingats sälja en fastighet med förlust och därmed fått en stor skuld till banken är det inte uteslutet att skuldsanering skulle kunna beviljas även om endast en kort tid förflutit sedan skulderna uppkom. Däremot kan det tala mot en skuldsanering om gäldenären utan rimliga skäl fortsatt att skuldsätta sig sedan han eller hon blivit överskuldsatt. KFM har i en rättslig PM beskrivit hur bedömningen bör göras (Rättsligt PM 2011-05-11).

Skuldernas tillkomst

Vid skälighetsbedömningen ska KFM särskilt beakta hur och varför en skuld har uppkommit. Skulder på grund av t.ex. lyxkonsumtion, misslyckad spekulation eller skadestånd på grund av brott kan tala emot en skuldsanering. Däremot ska normalt skulder som uppkommit på grund av en tidigare näringsverksamhet beaktas positivt vid den allmänna skälighetsbedömningen. Se även En kommentar till 2006 års SksanL, s. 82−92.

Exempel: hur skulderna bedömts

En tidigare alkoholist som kommit till rätta med sina alkoholproblem beviljades skuldsanering då merparten av skulderna hade samband med alkoholförtäring (NJA 1996 s. 548). Däremot vägrades i ett annat fall en gäldenär med skulder om drygt en miljon kronor skuldsanering eftersom skulderna avsåg flera utlandsresor, dyrbara möbler, kläder etc. Denna konsumtion överskred vida familjens ekonomiska resurser. Gäldenären hade inte heller använt en lotterivinst om 730 000 kronor för att betala av på skulderna (RH 1995:132). I ett tredje fall ansågs det inte heller skäligt att bevilja en gäldenär med skulder om närmare tre och en halv miljon kronor skuldsanering. Skulderna berodde på misslyckade optionsaffärer (RH 1996:102).

Gäldenärens agerande mot borgenärerna

Gäldenärens ansträngningar att fullgöra sina förpliktelser ska också särskilt beaktas. KFM ska bland annat ta hänsyn till om gäldenären har försökt att göra rätt för sig mot sina borgenärer och vid tidigare verkställighetsåtgärder öppet redovisat sina tillgångar och inkomster. Har gäldenären däremot aktivt försökt hålla sig undan krav från borgenärerna, överlåtit egendom på närstående eller på annat illojalt sätt försökt att ”skydda” sig mot betalningskrav talar det emot en skuldsanering.

Även mindre flagranta förhållningssätt såsom att det framkommit att gäldenären inte har gjort vad han eller hon har kunnat för att betala sina skulder räknas till hans eller hennes nackdel vid bedömningen (prop. 1993/94:123, s. 98). Se även Kommentaren till SksanL, s. 92−95.

Exempel: gäldenärers agerande mot borgenärerna

En gäldenär som under skuldsaneringsärendets handläggning flyttade från en lägenhet med en månadshyra om 5 000 kr till en större lägenhet som kostade cirka 10 000 kr i månaden vägrades skuldsanering (RH 1996:15). Inte heller beviljades skuldsanering för den gäldenär som under tre år hade låtit bli att betala något till sina borgenärer trots att han hade ett betalningsutrymme. Han hade även förtigit vissa av sina inkomster när han erbjudit borgenärerna en avbetalningsplan (RH 1996:46). En tredje gäldenär hade vid upprepade tillfällen dömts till relativt långa fängelsestraff för bl.a. misshandel och tillgreppsbrott. Hovrätten ansåg att gäldenären genom sitt levnadssätt hade försatt sig i en situation där han inte kunnat skaffa sig tillräckliga inkomster för att fullgöra sina betalningsförpliktelser (RH 2002:34).

Gäldenärens agerande under skuldsaneringsförfarandet

Gäldenären ska utifrån sin förmåga vara aktiv och lojalt medverka till att skuldsaneringsutredningen blir korrekt och fullständig. Se även Kommentaren till SksanL, s. 95. I ett hovrättsavgörande framkom under handläggningen av skuldsaneringsärendet uppgifter om att gäldenären var sambo trots att gäldenären påstod något annat. Eftersom gäldenären inte visat att han inte var sambo blev utgångspunkten för bedömningen att ett samboförhållande förelåg. Hovrätten ansåg att gäldenären hade lämnat vilseledande uppgifter om sina personliga och ekonomiska förhållanden i sådan grad att han brustit i sin medverkan. Det var därför inte skäligt att skuldsanering skulle beviljas (Svea HovR 2011-09-13, ÖÄ 4866-11).

Även andra omständigheter kan påverka bedömningen

Den allmänna skälighetsprövningen är en helhetsbedömning där KFM beaktar samtliga omständigheter som rör den enskilda gäldenärens ekonomi och personliga förhållanden. Utöver vad som särskilt ska beaktas kan det finnas andra omständigheter som ska vägas in i bedömningen. Bland annat bör gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering och borgenärens berättigade intresse av att få så stor del av sina fordringar betalda som möjligt vägas in.

En särskild fråga är om det har någon betydelse att gäldenärens hustru (eller annan medlem av hushållet) har mycket bättre ekonomiska förhållanden än gäldenären. Det finns inte något krav på att någon annan ska tvingas betala skulder som enbart gäldenären har dragit på sig. Däremot har hustruns förmögenhet och inkomster betydelse när man ska bedöma om gäldenären har en sådan hög levnadsstandard att det skulle framstå som stötande att bevilja skuldsanering (Högsta domstolens beslut den 9 juli 2014 i mål nr Ö 2697-13).

Enstaka omständigheter som talar emot en skuldsanering ska inte vara avgörande utan KFM ska göra en nyanserad prövning med beaktande av samtliga omständigheter (prop. 2005/06:124 s. 41−42). Se även Kommentaren till SksanL, s. 96−99.

Exempel: andra omständigheter som påverkat bedömningen

En 50-årig gäldenär hade en skuldbörda på närmare två och en halv miljon kronor, varav merparten avsåg ställföreträdaransvar. Huvuddelen av skulderna hade anknytning till en tidigare bedriven näringsverksamhet. Han hade även dömts för brott mot uppbördslagen. Högsta domstolen framhöll att brottsligheten avsett stora belopp och pågått under lång tid. Skuldsättningen hade på detta sätt ökat väsentligt. Skattemedel hade använts som riskkapital i näringsverksamheten. Högsta domstolen fann det inte skäligt att bevilja honom skuldsanering (NJA 1998 s. 259). Jämför även ett liknande hovrättsavgörande: RH 1996:7.

Två makar hade skulder om cirka 19 miljoner kr. HD påpekade att den verksamhet som gäldenären bedrivit varit ekonomiskt omfattande med innehåll av klart spekulativa inslag som inneburit ett högt risktagande. Mannen hade tagit krediter och iklätt sig borgensansvar till belopp som långt överstigit hans betalningsförmåga. HD fann att det inte var skäligt att bevilja någon av makarna skuldsanering (NJA 2001, s. 601 I och II).

Däremot beviljades en gäldenär som hade skulder på drygt två miljoner kronor från en tidigare näringsverksamhet skuldsanering trots att både hon och hennes sambo dömts för oredlighetsbrott. HD ansåg dock att detta, bland annat med hänsyn till den långa tid (cirka 13 år) som förflutit, inte hindrade skuldsanering (NJA 2003 s. 437).

I två avgöranden har hovrätter ansett att skadeståndsskulder på grund av brott inte utgjort hinder mot skuldsanering. I det ena fallet hade gäldenären skulder om cirka 530 000 kr, varav 225 000 kr var skadestånd på grund av ett cirka sju år gammalt trafikonykterhetsbrott. Gäldenären hade kommit till rätta med det missbruk som förelåg vid tidpunkten för brottet. Hovrätten ansåg inte att skadeståndet hindrade en skuldsanering. I beslutet hänvisades uttryckligen till gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering (RH 1996:33). Se även liknande RH 2008:93. Däremot bedömde en annan hovrätt att det var oskäligt att bevilja skuldsanering för en gäldenär som dömts till skadestånd för våldtäkt där gäldenären inte betalat något av skadeståndet och brottet låg förhållandevis nära i tiden. Vidare ansåg hovrätten att den omständigheten att målsäganden hade fått ersättning genom brottsskadeersättning visserligen kunde tillmätas viss betydelse men att det inte var tillräckligt för att uppväga den restriktivitet som enligt hovrätten bör gälla vid skadestånd hänförligt till ett våldtäktsbrott (RÄB 4–12).