Rättegångskostnader

Reglerna för dispositiva tvistemål gäller

I konkursmål är Rättegångsbalkens regler för rättegångskostnader i dispositiva tvistemål tillämpliga (2 kap. 23 § KonkL). Dessa innebär att den som förlorat målet som regel ska ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 1 § RB). Även den som vinner ett konkursmål kan under vissa omständigheter bli tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 3 § RB). Om ett mål återkallas ska den som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskostnader om inte särskilda omständigheter motiverar att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt (18 kap. 5 § andra stycket RB).

När statens talan ogillas

När statens talan ogillas är huvudregeln att staten ska betala de rättegångskostnader som uppstått. Det finns dock situationer där domstolen kan göra en annan bedömning.

Onödig rättegång

Om en vinnande part genom fel eller försummelse av särskilt slag gjort sig skyldig till en onödig rättegång kan den situationen uppstå att han eller hon inte får sina rättegångskostnader täckta av motparten. Det kan till och med bli så att vinnaren måste betala motpartens kostnader (18 kap. 3 § första stycket RB).

Sen betalning

Ett typfall av ”onödig rättegång” är när en gäldenär betalar konkursfordran alltför sent. I ett rättsfall hade hovrätten inte fått någon kännedom om att betalning skett vid tidpunkten för konkursansökningens prövning. Gäldenären kom därför att försättas i konkurs. HD ansåg att en gäldenär som betalade konkursfordran först omedelbart före hovrättens konkursbeslut och till följd av detta sedermera fick konkursbeslutet upphävt av HD hade gjort sig skyldig till en onödig rättegång vid både tingsrätten och i hovrätten. Han förpliktades att betala motpartens rättegångskostnader som avsåg tiden före betalningen. Rättegångskostnaderna i HD kvittades dock ”med hänsyn till omständigheterna” (NJA 1982 s. 366). Man kan här även nämna det rättsfall NJA 2004 N 27 där ett bolag först efter konkursbeslutet dels ingett deklarationer som undanröjde de skönsmässigt uppskattade beloppen som påförts bolaget, dels betalat konkursfordran. Konkursbeslutet upphävdes men bolaget fick ändå stå för sina egna rättegångskostnader i HD (NJA 1982 s. 366). Samma bedömning gjordes i NJA 2005 N 25.

Underlåtenhet att lämna in utredning

I praxis har även klarlagts att underlåtenhet att lägga fram utredningsmaterial i ett konkursmål i vissa fall kan leda till att den vinnande parten anses ha föranlett en onödig rättegång (NJA 2004 s. 586). I detta fall hade gäldenären haft möjlighet att redan innan tingsrätten försatte bolaget i konkurs lägga fram en utredning om sin solvens som väsentligen motsvarade det material som åberopades först i hovrätten. Staten hade inget att invända mot att konkursen upphävdes av hovrätten men yrkade att denna skulle förordna att vardera parten skulle bära sina kostnader i hovrätten. HD ansåg att det fick förutsättas att gäldenären inte skulle ha försatts i konkurs om gäldenären åberopat materialet redan i tingsrätten och förordnade att bolaget skulle betala sin rättegångskostnad i hovrätten. Se även rättsfallskommentaren där gäldenären vare sig vid tingsrätten eller i hovrätten medverkat till att få fram de uppgifter som hovrättens beslut om att upphäva konkursen vilade på. Bolaget ansågs ha orsakat en onödig rättegång i hovrätten och fick därför stå för sina egna rättegångskostnader.

När statens talan återkallas

I konkursmål är det inte ovanligt att sökanden återkallar sin ansökan på den grunden att han eller hon fått betalt, att en uppgörelse har träffats med gäldenären eller att konkursfordran av annan anledning har fallit bort. Sådana återkallelser förekommer såväl när staten som enskilda borgenärer är konkurssökande.

Den som återkallar ska ersätta motparten

Huvudregeln är att den som återkallar sin talan ska ersätta motpartens rättegångskostnader om inte särskilda omständigheter motiverar att ersättningsskyldigheten bestäms på något annat sätt (18 kap. 5 § andra stycket RB). Enligt förarbetena kan det finnas anledning att kvitta kostnaderna eller tillerkänna käranden ersättning för sina rättegångskostnader när sådana förhållanden inträtt att ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits (NJA II 1943 s. 231). I linje med detta anses att det finns skäl att enligt grunderna för 18 kap. 3 § andra stycket RB låta vardera parten stå för sina egna rättegångskostnader när en återkallelse skett därför att käranden fått reda på ett förhållande som han eller hon inte hade bort känna till redan före rättegången (NJA 1962 s. 658).

Återkallelse efter betalning, kvittning av konkursfordran

När Skatteverket återkallar en konkursansökan bör frågor om hur rättegångskostnaderna ska hanteras sällan uppkomma. I många fall beror återkallelsen på att gäldenären, först efter det att konkursansökan ingivits, på något sätt lyckas betala hela konkursfordran. I dessa fall är det uppenbart att en ny situation har inträtt som innebär att det numera är ändamålslöst för staten att vidhålla sin konkursansökan. Dessutom kan det antas att statens talan skulle ha bifallits om inte någon betalning skett. Det finns även möjlighet att kräva att gäldenären betalar den ansökningsavgift som Skatteverket drabbats av (Rättsfallskommentar). Notisfallet NJA 1966 C 1184 har dock en annan utgång, sannolikt beroende på att staten inte hade medverkat tillräckligt för att klarlägga skuldens storlek för gäldenären. Av notisen framgår att statens konkursansökan föregåtts av skriftväxling mellan såväl Kronofogden och dödsboet som mellan de debiterande myndigheterna och dödsboet. Som en följd av skriftväxlingarna hade en rad ändringar gjorts i debiteringarna. Dödsboet begärde ett flertal gånger uppgift om rätt skuld och förband sig att betala skulden, men staten skickade aldrig någon skulduppgift. Först dagen före huvudförhandlingen, och då genom rättens försorg, hade dödsboet fått uppgift om storleken på den åberopade skulden. Skulden hade då fullbetalats varefter staten återkallade konkursansökan. Staten ansågs skyldig att ersätta dödsboet dess rättegångskostnad. Enligt HD kunde dödsboets underlåtenhet att betala tidigare inte läggas det till last som betalningsförsummelse. Vid ett sådant förhållande kunde staten inte undgå skyldighet att ersätta dödsboet dess kostnader.

Återkallelse efter nedsättning av konkursfordran

Det är tämligen vanligt att statens konkursfordran sätts ned eller helt faller bort efter en omprövning eller på grund av ett överklagande av en skattefordran. I vissa fall har skattebetalaren agerat innan konkursansökan har getts in. I andra fall har han eller hon initialt hållit sig helt passiv och agerar först efter det att staten ansökt om konkurs.

Frågan är om det finns stöd för att kvitta rättegångskostnaderna även i dessa fall och om det i så fall finns anledning att göra någon skillnad mellan ”den aktive” och ”den passive” gäldenären?

Högsta domstolen har i ett hänskjutet mål om betalningsföreläggande ansett att en kärande skulle betala motpartens rättegångskostnader vid en återkallelse av talan trots att svaranden, i enlighet med sina processuella rättigheter, framställde en befogad invändning mot kravet först långt efter det att domstolsprocessen inletts. Det var ostridigt att invändningen hade kunnat framställas tidigare (NJA 1976 s. 360). Viss ledning torde kunna hämtas från detta avgörande även vad gäller kostnadsansvaret i konkursmål. När det gäller konkursmål ska nämligen en konkursansökan prövas vid en konkursförhandling, inom två veckor från det att ansökan kom in till tingsrätten (2 kap. 16 § KonkL). Det finns inte någon skyldighet att göra invändningar mot en konkursfordran dessförinnan.

Aktivitet innan konkursansökan

Om en skattskyldig har lämnat deklarationer innan statens konkursansökan och därefter begär omprövning av skattebeslutet och i konkursmålet kommer in med ytterligare material i skattefrågan så torde en återkallelse av konkursansökan få bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Om Skatteverket återkallar konkursansökan på grund av att utgången i skattemålet anses oviss får verket alltså stå för motpartens eventuella rättegångskostnader (se rättsfallskommentaren). Skatteverket hade i det fallet återkallat en konkursansökan sedan gäldenären, efter att konkursansökan gavs in, kommit in med den begärda kompletteringen i skatteärendet. De nya handlingarna resulterade i att gäldenären fick anstånd med betalning av hela skulden varefter konkursansökan återkallades. Hovrätten anförde:

Av Skatteverkets uppgifter framgår även att det under Skatteverkets handläggning är vanligt förekommande att skattebetalare förhåller sig passiva och att Skatteverket får kontakt med skattebetalaren först efter att ansökan om konkurs getts in till tingsrätten. Att NN i detta skede överklagat skattebesluten under åberopande av nya uppgifter kan därför inte ha kommit som någon överraskning för Skatteverket. Inte heller kan den omständigheten att NN överklagat skattebesluten först sedan Skatteverket vid tingsrätten ansökt om att hon ska försättas i konkurs anses utgöra sådan särskild omständighet som bör leda till att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Skatteverket fick betala gäldenärens rättegångskostnader med ett jämkat belopp. Samma synsätt bör naturligtvis anläggas om återkallelsen föranletts av att Skatteverket ändrat sin bedömning av skattefrågan på oförändrat underlag, något som mycket sällan torde förekomma.

Passivitet innan konkursansökan

Det är något osäkert hur kostnadsansvaret vid en återkallelse av konkursansökan ska bedömas om en skattskyldig, som inte har deklarerat och därför blivit föremål för en skönsmässig beskattning, först efter statens konkursansökan begär omprövning eller överklagar skattebeslutet. Det finns en lagstadgad skyldighet att lämna skattedeklarationer inom viss tid och på visst sätt. Om den skattskyldige inte lämnar Skatteverket något som helst underlag för beslut i skatteärendet och därför skönsmässigt påförs skatt som sedan inte betalas leder detta inte sällan till att staten inger en konkursansökan för att förhindra fortsatt skuldsättning. En återkallelse av konkursansökan som motiveras av att gäldenären kommit in med deklarationer som innebär att en konkursansökan inte längre är aktuell bör i allmänhet innebära sådana särskilda omständigheter som motiverar att vardera parten ska stå för sina egna rättegångskostnader. En hovrätt har ansett att ett bolag skulle svara för sina rättegångskostnader när staten återkallade en konkursansökan efter det att bolaget vidtagit åtgärder för att undanröja konkursfordran. Enligt hovrätten var kostnaderna i målet delvis förorsakade av bolagets försummelse genom att detta inte lämnat Skatteverket ett tillfredsställande underlag för beslut i skatteärendet. I ett fall hade kvarstående skatt påförts ett bolag efter skönstaxering och därför hade staten ansökt om att bolaget skulle försättas i konkurs. Under ärendets handläggning i tingsrätten hade bolaget vid tre tillfällen beviljats uppskov med ansökningens prövning och till slut hade konkursansökan återkallats direkt efter det att bolaget beviljats anstånd med betalningen av skatten i väntan på dom från länsrätten. Hovrätten ansåg att kostnaderna i målet uteslutande berott på omständigheter som var att hänföra till bolagets underlåtelse att lämna Skatteverket ett tillfredsställande underlag för beslut i skatteärendet. Vardera parten fick svara för sin rättegångskostnad (se rättsfallskommentaren).

Återkallelse efter att gäldenären styrkt sin solvens

En återkallelse av konkursansökan som sker efter att en gäldenär anses ha styrkt sin solvens får dock i regel bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Skatteverket riskerar alltså att behöva stå för motpartens rättegångskostnader.

Vad kan utgöra rättegångskostnad?

Det kan hända att en motpart uppger att man haft ett omfattande arbete med anledning av statens konkursansökan och att man därför yrkar ersättning med ansenliga belopp. Den avgörande frågan torde vara om arbetet har varit skäligen påkallat för att tillvarata gäldenärens rätt (RH 44:83).

Innan man vitsordar motpartens yrkande om ersättning för ombudskostnader bör man granska om arbetet i huvudsak avsett den bakomliggande skattefordran, t.ex. arbete med upprättande av deklarationer och andra kontakter med Skatteverket i den bakomliggande skattefrågan. Detta torde inte utgöra sådana rättegångskostnader som man kan yrka ersättning för i själva konkursmålet. Det saknas dock vägledande praxis på området.

Konkurskostnader vid upphävd konkurs

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs ska egendomen i boet återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig (2 kap. 25 § KonkL). Denna bestämmelse har varit föremål för omfattande praxis och diskussioner.

Rättsfall: grovt rättegångsfel

I vissa fall kan gäldenären undgå att betala konkurskostnaderna vid ett framgångsrikt överklagande. I avgörandet NJA 1998 s. 214 fann HD att konkurskostnaderna inte skulle utgå ur boet då konkursbeslutet undanröjts av högre rätt på grund av att konkursdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. I detta mål hade gäldenären inte kallats till konkursförhandlingen på ett korrekt sätt. Det är oklart om det är staten i egenskap av borgenär eller i någon annan egenskap (t.ex. domstolen) som skulle stå för konkurskostnaderna. Man kan troligen utgå från att staten skulle ha kostnadsansvaret även om det varit fråga om ett konkursmål mellan två enskilda parter. Det var ju fråga om ett grovt rättegångsfel som blivit begånget utan någon parts medverkan varför det är följdriktigt att de onödiga kostnaderna får bäras av staten.

Rättsfall: när överrätten gör en annan bedömning

När ett konkursbeslut undanröjts efter att överrätten gjort en annan bedömning av omständigheterna i ärendet – utan att rättegångsfel ansetts föreligga – skulle kostnaden ändå tas ur konkursboet (NJA 2003 s. 248). I rättsfallet var det fråga om att en skönsmässigt påförd mervärdesskatt undanröjdes. Med hänvisning till skattemyndighetens omprövningsbeslut ansökte bolaget om resning i konkursärendet. Hovrätten anförde att av handlingarna i målet framgick att en del av förvaltarens arvode avsåg arbete som hänförde sig till kontakter med RSV med anledning av målet om resning i hovrätten. I resningsmålet beviljades bolaget resning och konkursbeslutet undanröjdes. Bolaget var därför att anse som vinnande i resningsmålet och borde inte indirekt drabbas av kostnader som uppkom för motparten i det målet. Enligt HD hade dock något sådant grovt rättegångsfel, som skulle kunna motivera att staten inom ramen för konkursärendet åläggs ett primärt ansvar för konkurskostnaderna, inte begåtts.

Den senare situationen har även behandlats av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i en dom den 16 september 2003 (Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB, mål nr 38993/97). Domstolen bedömde förenligheten av de svenska bestämmelserna med skyddet för egendom i första artikeln i tilläggsprotokollet av den 20 mars 1952 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Domstolen fann att den svenska regleringen, under de förutsättningar som var för handen i målet, inte var förenlig med tilläggsprotokollet. Vidare gjorde domstolen bedömningen att den svenska lagstiftningen inte tillhandahöll något effektivt rättsmedel för klaganden.

Gäldenärens agerande

Med anledning av den ovan nämnda domen i Europadomstolen har ett nytt andra stycke införts i 17 kap. 3 § andra stycket KonkL (prop. 2004/05:35 s. 29 ff.). Sökanden ska numera ersätta gäldenären för sådana konkurskostnader som inte kan sägas bero på gäldenärens eget agerande. Har gäldenären t.ex. åberopat en ny omständighet eller ett nytt bevis först i hovrätten blir inte sökanden ersättningsskyldig.

Statens konkursfordran är inte sällan föremål för skatteprocess, eller har i vart fall inte vunnit laga kraft, när konkursansökan lämnas in och gäldenären sedermera försätts i konkurs. Det händer därför att konkursbeslut upphävs på grund av att statens konkursfordran helt eller delvis har försvunnit. Vem som ska stå för konkurskostnaderna får även här avgöras på grundval av om det är fråga om nya omständigheter eller nya bevis. Beror utgången i skatteprocessen på sådant som inte förut åberopats för att bestrida konkursansökan bör gäldenären få stå för konkurskostnaderna (Palmér & Savin, Konkurslagen [28 februari 2014, Zeteo], kommentaren till 2 kap. 25 §).

Ett bolag som fullbetalat konkursfordran två dagar innan ett uppskov med konkursfrågans prövning löpte ut men inte inställde sig till konkursförhandlingen och inte heller kontaktade vare sig domstol eller borgenär fick acceptera att kostnaderna för arvodet till förvaltaren togs ur konkursboet (se rättsfallskommentaren).