På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?
Jag förstår
OBS: Nedan visas versionen från 22 aug 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.
OBS: Nedan visas versionen från 22 aug 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.
På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?
Jag förstår-
-
- #menutree($subPage $level $maxLevels) #menutree($subPage $level $maxLevels)
-
z
- Vägledning »
- 2015 »
- Skattebetalning & borgenärsarbete »
- Konkurs och annan avveckling »
- Konkursbevakningen »
- Fordringarna i konkursen
Fordringarna i konkursen
Det finns olika kategorier av fordringar som måste hanteras i en konkurs. Själva konkursförfarandet innebär alltid kostnader, vissa fordringar riktar sig mot själva konkursboet medan andra fordringar ger borgenären rätt till utdelning i konkursen. Det är mycket viktigt att hålla isär de olika kategorierna.
Uppdaterat denna sida
Innehållsförteckning
Konkurskostnader
När någon har försatts i konkurs så uppkommer det alltid vissa kostnader för det fortsatta förfarandet. Konkurslagen ger en uttömmande uppräkning av de kostnader som alltid ska betalas så långt tillgångarna i konkursboet räcker (14 kap 1 § KonkL).Om det saknas pengar så betalas kostnaderna till sist av staten (14 kap 2 § KonkL). Om det är fråga om en avskrivningskonkurs ska även den borgenär som ansökt om konkurs stå för en viss del av kostnaderna (14 kap. 3 § KonkL). Skatteverket betalar aldrig några konkurskostnader utan det är istället Domstolsverkets uppgift.
Förvaltningskostnaden är störst
Den största posten är kostnaderna för förvaltningen, d.v.s. arvodet och kostnadsersättningen till förvaltaren. Det kan vara fråga om kostnader som uppstått när förvaltaren har anlitat en utomstående person för en viss förvaltningsåtgärd, t.ex. som rättegångsombud eller för granskning av gäldenärens bokföring. Andra exempel är utlägg som förvaltaren har haft för resor, förvaring av gäldenärens räkenskapsmaterial, utlägg för porto och fotokopior (NJA 1996 s 618) eller inhämtande av kreditupplysning och kontoutdrag (NJA 2009 s 823). Principen är att åtgärder som faller inom ramen för förvaltningen av konkursboet och är skäligen påkallade ska ersättas som en konkurskostnad. Gränsdragningen mellan arvode och kostnadsersättning kan ibland vara svår, se NJA 2000 s 475. Fasta kontorskostnader ingår alltid i arvodet.
Domstolen och tillsynen genererar också kostnader
Till konkurskostnader hör också de kostnader för konkursen som uppkommer vid domstolen, främst kostnaderna för kungörelser. Som konkurskostnad räknas vidare den tillsynsavgift som ska utgå i varje utdelningskonkurs som ersättning för statens kostnader för tillsynen.
Förvaltningskostnader för egendom med särskild förmånsrätt
När det finns egendom som belastas med särskild förmånsrätt ska de delar av konkurskostnaderna som avser förvaltningen av denna egendom betalas genom denna egendom (14 kap. 18 § KonkL).
Viktigt för Skatteverket att kostnaderna hamnar rätt
För Skatteverket är det viktigt att se till att konkurskostnaderna belastar ”rätt borgenär” eftersom det kan komma att kraftigt påverka den utdelning som staten har rätt till. Frågan om fördelning av kostnader och arvode på det allmänna respektive det särskilda boet kan många gånger vara tämligen komplicerad. Det är först när man studerar slutredovisningen och förvaltningsredogörelsen och ibland även arvodesräkningen som man klart kan bedöma hur medel har fördelats.
Förvaltningsredogörelsen är nödvändig för att kunna bedöma utdelningsförslaget. Utdelningsförslaget har sedan betydelse endast i fråga om borgenärernas inbördes rätt till de medel som finns upptagna i utdelningsförslaget. Det är alltså viktigt att Skatteverket granskar att det allmänna boet inte påförs kostnader som är hänförliga till egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller eller att intäkter som rätteligen ska tillfalla det allmänna boet har tilldelats borgenärer med särskild förmånsrätt. Förvaltaren kan göra fel bedömning i fråga om olika tillgångar ska höra till det allmänna eller särskilda boet. Det är sedan upp till respektive borgenär att eventuellt invända mot utdelningsförslaget.
Borgenär kan klandra slutredovisningen
Om en borgenär kan argumentera för att förvaltaren varit så försumlig i sina bedömningar att han eller hon ska betala skadestånd p.g.a. sina misstag så ska boet tillföras ytterligare medel. Detta sker genom att borgenären klandrar slutredovisningen. När det gäller rättsfrågor krävs det dock att förvaltarens beslut varit ”uppenbart felaktigt” för att skadeståndsansvar ska kunna drabba honom eller henne.
Tingsrätten inhämtar yttrande från TSM
Arvodesbeslut och utdelningsförslag i en utdelningskonkurs föregås alltid av att tingsrätten inhämtar ett yttrande från TSM. TSM får alltid förvaltarens arbetsredogörelse från tingsrätten och vid prövningen av förvaltarens arvode är TSM ”medhjälpare” till tingsrätten och inte part. TSM upplyser tingsrätten och borgenärerna om uppenbara felaktigheter i t.ex. utdelningsförslag. Men TSM kan aldrig själv överklaga eller på annat sätt angripa ett felaktigt utdelningsförslag eftersom man ska vara borgenärsneutral. Det är helt och hållet en fråga för borgenärerna eftersom invändningen typiskt sätt handlar om att: ”Borgenär A har fått för mycket och istället ska jag, borgenär B, ha större utdelning.”
En borgenär kan alltid begära att få en kopia av arbetsredogörelsen hos tingsrätten istället för att invänta TSM:s yttrande. Borgenärerna kan agera vid sidan av TSM i arvodesfrågor genom att inkomma med egna yttranden i arvodesfrågor till tingsrätten. Det är dock även möjligt för en borgenär att helt enkelt ansluta sig till TSM:s uppfattning när man får del av TSM:s yttrande.
Rättsliga processer medför ofta ytterligare konkurskostnader
Det bör påpekas att om staten driver ett mål i domstol, t.ex. inte godtar förvaltarens anmärkning mot statens bevakning, och förvaltaren tvingas gå i svaromål har han eller hon rätt till tilläggsarvode för den tid förvaltaren lägger ned på domstolsprocessen. Härigenom uppstår extra konkurskostnader, vilka i förlängningen minskar det belopp som blir tillgängligt för utdelning. Detsamma gäller självfallet även andra borgenärsåtgärder som medför extra arbete för förvaltaren.
Har Skatteverket talerätt när det gäller konkurskostnaderna?
Kan Skatteverket invända mot ett utdelningsförslag även om resultatet efter en framgångsrik talan inte kommer innebära någon utdelning till staten? Det vill säga att Skatteverket alltså skulle invända att borgenären i det särskilda boet får för mycket endast av skälet att ”rätt ska vara rätt” och att statens subsidiära kostnadsansvar inte ska tas i anspråk. En massaborgenär anses ha rätt att invända mot ett utdelningsförslag trots att massaborgenären inte heller kommer att få rätt till utdelning enligt ett nytt utdelningsförslag. Det får anses oklart om Skatteverket har sådan talerätt.
Domstolsverket är aldrig inblandat i processen förutom att de betalar ut ersättning efter förvaltarens ansökan till tingsrätten om ersättning från staten. Domstolsverket är alltså aldrig förvaltarens motpart när det handlar om det subsidiära ansvaret enligt 14 kap. 2 § KonkL (se NJA 2005 s 26 där hovrätten felaktigt upptagit Domstolsverket som part).
Upphävd konkurs
Om konkursbeslutet upphävs ska konkurskostnader betalas ur boets egendom innan egendomen återställs till gäldenären (2 kap. 25 § KonkL). Sökanden ska i vissa fall ersätta gäldenären för de konkurskostnader som konkursboet betalat (17 kap. 3 § andra stycket KonkL). Detta gäller dock inte om beslutet att upphäva konkursen har berott på att gäldenären åberopat nya omständigheter, nytt bevis eller på annat sätt varit vårdslös i ett sent stadium.
Massafordringar
En massafordran uppkommer efter konkursbeslutet och riktar sig endast mot konkursboet. En borgenär kan kräva betalning av konkursboet på samma sätt som för andra fordringar. Om betalningen uteblir kan borgenären t.ex. ansöka om utmätning eller att konkursboet ska försättas i konkurs.
Fordran kan ha uppkommit t.ex. genom avtal. Konkursboet kan ådra sig skulder för löner, skatter och arbetsgivaravgifter som uppkommit vid fortsatt drift och för processkostnader i samband med tvister. Även passivitet från konkursboets sida kan i vissa fall medföra att det drar på sig massaskulder.
En borgenär med en massafordran ska ha betalt före borgenärer med konkursfordringar men efter det att konkurskostnaderna har betalats. Av denna anledning torde en massaborgenär kunna göra invändning mot ett utdelningsförslag om hans eller hennes rätt till betalning har åsiodsatts (NJA 1972 s 633).
Avgifter till det allmänna
När det gäller offentligrättsliga förpliktelser så uppkommer dessa många gånger oberoende av personens agerande eller dennes vidtagna rättshandlingar. Betalningsförpliktelsen grundas i stället på att han eller hon anses vara t.ex. en rörelseidkare, verksamhetsutövare eller ägare till viss egendom. Det kan ibland vara oklart om den offentligrättsliga förpliktelsen utgör en massafordran, konkursfordran eller en gäldenärsfordran.
Det faktum att fordran uppkommit efter konkursutbrottet har ingen självständig betydelse för bedömningen av om konkursboet ådragit sig massaansvar (NJA 1979 s. 427). De debiterande myndigheterna ska utifrån den materiella lagstiftningen pröva vem som ska anses skatt- eller avgiftsskyldig och därmed krävas på betalning. Att någon (t.ex. en fordonsägare) har försatts i konkurs förändrar inte myndighetens ansvar. De debiterande myndigheterna avgör om de ska påföra konkursboet, konkursgäldenären eller någon annan den skatt eller avgift som myndigheten anser ha uppkommit.
Skatteverket anser att för att en offentligrättslig fordran ska anses vara en massafordran måste det finnas ett betalningskrav riktat mot konkursboet. Konkursboet har möjlighet att överklaga myndighetens beslut i förvaltningsrättslig ordning. Det är sedan förvaltningsdomstolarna som bestämmer om en offentligrättslig förpliktelse är att anses som en massafordran (Skatteverkets ställningstagande Offentligrättsliga förpliktelser och massafordran).
Rättsfall: arbetsgivaravgift
Den fordran på arbetsgivaravgifter som uppkommer vid utdelning i konkurs är en massafordran på grund av sambandet med avvecklingen av konkursgäldenärens verksamhet (RÅ 2000 ref. 29). Detta innebär att konkursförvaltaren måste skicka en skatte- och avgiftsanmälan (SOA) till Skatteverket för konkursboet, som ska registreras som arbetsgivare. Redovisning och betalning ska ske i konkursboets organisationsnummer.
Rättsfall: fordonsskatt
I ett fall påfördes konkursgäldenären fordonsskatt för fordon som denne vid tidpunkten för konkursutbrottet stod som registrerad ägare till i bilregistret. Konkursboet krävdes på betalning och boet invände att det är den som är antecknad som ägare i registret som är skattskyldig. Det finns inte någon skyldighet för ett konkursbo att låta registrera sig för fordon. HFD slog dock fast att fordonsskatt som avser tid efter konkursutbrottet och avser fordon som ingår i boet är en massafordran.
Massafordringar ska inte tas med i en bevakningsinlaga eftersom de inte ska tas upp i utdelningsförslaget.
Konkursfordringar
Fordringar som kan göras gällande i konkurs och som därför berättigar till utdelning kallas för konkursfordringar. De materiella regler som anger under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning borgenärer har rätt att kräva utdelning för sina fordringar finns i 5 kap. KonkL.
Nytt: 2015-06-29
Skatteverket anser att om en arbetsgivare, i enlighet med ett löneutmätningsbeslut, har innehållit medel för betalning av allmänt mål men gått i konkurs innan pengarna redovisats till Kronofogden ska Skatteverket bevaka fordran i arbetsgivarens konkurs. Skatteverket ska åberopa samma förmånsrätt som gäldenären skulle ha haft för sin lönefordran.
Tidpunkten för fordrans uppkomst är central
En fordran kan göras gällande i konkursen om den uppkommit före konkursbeslutet (5 kap. 1 § KonkL). Det är således tidpunkten för fordringens uppkomst som är avgörande för om en konkursfordran föreligger eller inte. Vid vilken tidpunkt fordringen fastställts eller förfallit till betalning saknar betydelse. Inte heller i övrigt krävs att samtliga omständigheter som utgör grunden för fordringen har inträffat före konkursbeslutet. Det har inte någon betydelse att fordringen är villkorad.
En konkursansökan hindrar preskription
Staten har rätt till utdelning i konkursen för sin fordran om staten gett in konkursansökan före preskription. Har gäldenären försatts i konkurs på ansökan av någon annan borgenär måste bevakning ske före preskription (prop. 1981/82:96 s. 42).
Konkursborgenärerna får sist betalt
Utdelningen till konkursborgenärerna för deras konkursfordringar sker först sedan konkurskostnader och massagäld har betalats.
Gäldenärsfordringar
Om det uppkommer fordringar mot konkursgäldenären efter konkursbeslutet kan dessa fordringar inte göras gällande i konkursen. Denna typ av fordran brukar kallas gäldenärsfordran. Den väsentliga grunden för fordringsanspråket förelåg inte vid konkursbeslutet och det är inte heller fråga om en massafordran. En gäldenärsfordran kan endast riktas mot gäldenären i den egendom som inte ingår i konkursen. Normalt innebär det att fordran görs gällande mot gäldenären först efter det att konkursen avslutats.
Juridiska personer blir normalt upplösta om konkursen avslutas utan överskott. En gäldenärsfordran är då utan värde.
Fordringar med solidariskt betalningsansvar
När flera personer har ådragit sig ett solidariskt betalningsansvar och skulden endast delvis har betalats kan situationen uppkomma att en av personerna har gått i konkurs. Konkursutdelning för borgenärens återstående fordran ska då beräknas på fordringens belopp utan avdrag för den delbetalning som gjorts. Bestämmelsen innebär t.ex. att när staten väckt talan om företrädaransvar och fått betalt för en del av sin skattefordran så ska utdelningen i företrädarens konkurs beräknas för staten och företrädaren gemensamt (5 kap. 4 § KonkL). Ställföreträdaren får rätt till utdelning i konkursen för sin regressfordran mot den juridiska personen först sedan staten fått full betalning för sin restfordran (5 kap. 5 § KonkL).
Konkursförvaltaren ska självmant beakta detta. I utdelningsförslaget ska förvaltaren precisera hur fordran fördelar sig mellan borgenären och medgäldenären (företrädaren).
Bestämmelsernas tillämpning vid ett bevakningsförfarande
En borgenär är inte skyldig att bevaka mer än sin aktuella fordran för att kunna få utdelning beräknad på ett högre belopp än den kvarstående fordringen (5 kap. 4 § KonkL). Om förvaltaren inte beaktar bestämmelserna och detta leder till att utdelningsförslaget är felaktigt kan borgenären som vanligt invända mot förslaget.
Om företrädaren har betalat företrädaransvaret innan ett formellt bevakningsförfarande i konkursen så måste han eller hon bevaka sin regressfordran. De vanliga reglerna om bevakningsförfarandet gäller även i detta fall. Om staten däremot mottar en sådan betalning först efter det att statens konkursfordran gentemot den juridiska personen har bevakats så får staten inte ändra sin bevakning. Statens bevakning gäller nämligen till förmån för den regressfordran som företrädaren får genom betalningen. Skatteverket bör upplysa förvaltaren om att en delbetalning av konkursfordran har mottagits och vem som är betalare.
Varje restfört skattekontounderskott är att se som separata fordringar och fördelningen ska ske proportionellt på de bevakade fordringarna. En eventull överbetalning avseende ett företrädaransvar får därför inte krediteras på en skuld som inte omfattas av företrädaransvar. Om företrädaransvaret alltså omfattar skuldnummer 1–2 medan konkursbevakningen omfattar skuldnummer 1–5 och staten får en konkursutdelning på 20 % innebär en betalning som företrädaren erlägger att det blir ett överskott på skuldnummer 1 och 2. Beloppet ska återbetalas till konkursförvaltaren utan att krediteras skuldnummer 3–5.
