OBS: Nedan visas versionen från 22 aug 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 22 aug 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Skatteverket kan enligt en särskild regel i SFL bli ersättningsskyldig för ren förmöghetsskada i ärenden om betalningssäkring.

Skadestånd vid myndighetsutövning

En person som drabbats av skada vid myndighetsutövning kan få skadestånd enligt de allmänna reglerna om ersättning för sådan skada i SkL (3 kap. 2 § SkL). Bestämmelserna i SkL gäller om inte något annat är föreskrivet eller avtalat.

Reglerna i SkL är utformade så att det i praktiken endast är i rena undantagsfall som den betalningsskyldige kan få ersättning för skada som denne har drabbats av i samband med ett felaktigt beslut. Endast uppenbart felaktiga beslut är skadeståndsgrundande (prop. 1972:5 s. 518). För att skapa bättre garantier mot att betalningsskyldiga drabbas av felaktiga beslut om betalningssäkring finns därför specialbestämmelser om skadestånd i SFL (46 kap. 20–22 §§ SFL).

Mer omfattande skadeståndsansvar för beslut om betalningssäkring

Beslut om betalningssäkring fattas oftast i ett tidigt stadium och utan att den enskilde har fått yttra sig och det avser i regel fordringar som ännu inte har fastställts. Risken för felaktiga beslut om betalningssäkring är därför mycket större än i fråga om beskattningsbeslut. Förhållandena vid betalningssäkring för fordringar som inte är fastställda har bedömts som så speciella att staten har fått ett skadeståndsansvar som sträcker sig längre än vid det som enligt SkL gäller för myndighetsutövning i allmänhet.

Ersättning för skada enligt SFL

Rätten till ersättning är inte beroende av om beslutet om betalningssäkring är riktigt eller inte enligt de bestämmelser som Skatteverket och domstolarna har att tillämpa. Ansvaret för staten enligt 46 kap. SFL är strängare och i princip strikt (prop. 1989/90:3 s. 40 och 48 ff.). Skatteverket kan bli skadeståndsskyldigt trots att verket enligt domstolen har visat både sannolika skäl för sin fordran och att det har funnits en påtaglig risk för att den betalningsskyldige ska försöka undandra sig att betala den. Det krävs alltså inte att Skatteverket kan lastas för något fel eller försummelse för att rätten till ersättning enligt 46 kap. SFL ska föreligga. Detta är en väsentlig skillnad mot kraven för rätt till ersättning enligt SkL.

Den person eller det företag som utan egen skuld har drabbats av en skada på grund av ett beslut om betalningssäkring kan alltså få ersättning även om beslutet inte är felaktigt. Till och med ett beslut om betalningssäkring som står fast efter prövning i Högsta förvaltningsdomstolen kan medföra rätt till ersättning. Den efterhandsprövning som ska läggas till grund för rätten till ersättning ska baseras på en jämförelse med den senare slutligt fastställda fordringens existens eller storlek (prop. 1989/90:3 s. 40).

Förutsättningar för att få ersättning enligt SFL

För att få ersättning måste följande förutsättningar vara uppfyllda (46 kap. 20 § första stycket SFL).

  • Beslutet om betalningssäkring ska avse en sannolik fordran.
  • Fordringen fastställs inte eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats.
  • Ren förmögenhetsskada ska ha uppkommit.

Läs mer om sannolik fordran.

Väsentligt lägre belopp

Väsentlighetskravet anses i regel vara uppfyllt om mindre än tre fjärdedelar av det belopp som har betalningssäkrats fastställs. Gäller beslutet om betalningssäkring mycket stora belopp kan avvikelsen vara väsentlig även om en större andel än tre fjärdedelar av det belopp som betalningssäkrats fastställs.

Bedömningen av om fordringen fastställts till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats ska inte göras för varje delfordran avseende olika skatte- och avgiftsslag eller olika tidsperioder för sig utan för samtliga fordringar som är inte fastställda och som avses med beslutet.

Bedömningen av väsentlighetskravet ska baseras på det belopp som beslutet om betalningssäkring avser. Att beslutet inte har kunnat verkställas fullt ut eller att egendom har säkrats till ett högre belopp än det som fick betalningssäkras saknar betydelse i detta sammanhang (prop. 1989/90:3 s. 48).

Ren förmögenhetsskada ersätts

Rätten till ersättning omfattar alla former av ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § SkL). Det innebär att ersättning kan medges för

  • förlorad arbetsinkomst
  • intrång i näringsverksamhet
  • kapitalförluster
  • uteblivna kapitalvinster
  • minskad eller utebliven avkastning och
  • minskade eller uteblivna kostnader.

Exempel på kostnader som kan ersättas är kostnader för säkerhet, vanligen en bankgaranti, som har framtvingats av beslutet om betalningssäkring. Den betalningsskyldige ska försättas i den ekonomiska situation som skulle ha förelegat om beslutet inte hade meddelats (prop. 1989/90:3 s. 40–41 och s. 48).

Skada som är en indirekt följd av beslutet om betalningssäkring

Ersättning kan medges även för skada som indirekt har orsakats av beslutet om betalningssäkring. Har t.ex. en näringsidkares goda renommé skadats på grund av att det har blivit allmänt känt att ett beslut om betalningssäkring har meddelats kan den omständigheten i sin tur leda till försämrad lönsamhet i verksamheten. Det kan vara en grund för ersättning. Det kan emellertid vara svårt att utreda om det är just betalningssäkringsbeslutet som har medfört skada på näringsidkarens goda renommé. Den betalningsskyldige måste visa att så är fallet för att ha rätt till ersättning.

Ersättningen är oberoende av skadans storlek

All förmögenhetsskada ersätts oberoende av skadans storlek. Det krävs inte något minsta belopp för att en skada ska ersättas (prop. 1993/94:151 s. 146–147).

Skador som inte ersätts

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ska ett adekvat orsakssamband föreligga mellan betalningssäkringsbeslutet och skadan (prop. 1989/90:3 s. 49). Ett beslut om betalningssäkring som inte har orsakat kostnaderna för arvode till konkursförvaltaren har t.ex. inte medfört rätt till ersättning (JK 2002-12-20, dnr 2213-00-40).

Ideell skada kan inte ersättas med stöd av 46 kap. SFL.

Rätten till ersättning omfattar inte s.k. sekundär skada, dvs. skada som drabbar en annan person än den betalningsskyldige (prop. 1989/90:3 s. 49). Rätten till ersättning omfattar inte heller sådana kostnader som omfattas av bestämmelserna i 43 kap. SFL om ersättning för ombud, biträde eller utredning (46 kap. 20 § andra stycket SFL).

Jämkning av ersättning när den betalningsskyldige medverkat till skadan

Ersättning kan vägras eller sättas ned (jämkas) om den betalningsskyldige har medverkat till skadan (46 kap. 21 § SFL). Om den betalningsskyldige t.ex. inte har deklarerat eller inte har lämnat sådana uppgifter som behövs för att fastställa skatt eller avgift har han eller hon många gånger själv medverkat till skadan på ett sådant sätt att rätt till ersättning inte finns. Samma sak gäller om den betalningsskyldige har underlåtit att se till att det finns underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigheten och för kontroll av den. Det är naturligtvis inte så att Skatteverket kan meddela ett beslut om betalningssäkring utan risk för strikt ansvar så snart en betalningsskyldig har visat någon försumlighet beträffande skyldigheterna enligt SFL.

Jämkning av ersättning av andra skäl

Den betalningsskyldige kan även ha bidragit till skadan genom att inte begära rättelse eller genom annan passivitet. Även i ett sådant fall kan ersättning vägras eller sättas ned enligt principen om jämkning på grund av medverkan genom eget vållande.

Ersättning kan också jämkas när det av något annat skäl är oskäligt att ersättning lämnas (46 kap. 21 § andra stycket SFL). Ett exempel på detta är när det gäller att avgöra till vilket av två beskattningsår en oredovisad inkomst är hänförlig. Om ett betalningssäkringsbeslut har avsett år 1 och det senare visar sig att inkomsten i stället avser år 2, bör ersättning kunna vägras. Detsamma kan gälla om två makar som driver näringsverksamhet tillsammans har utelämnat intäkter i verksamheten i sin redovisning och beslutet om betalningssäkring bygger på en annan fördelning mellan makarna av den oredovisade intäkten än det slutliga beskattningsbeslutet (prop. 1989/90:3 s. 42).

En ytterligare anledning att sätta ned ersättningen kan vara att KFM inte har betalningssäkrat egendom till sådant värde att hela fordringsbeloppet täcks. Om värdet av den betalningssäkrade egendomen inte uppgår till den senare fastställda fordringen bör normalt ingen ersättning lämnas (prop. 1989/90:3 s. 49–50).

Talan om skadestånd

Frågan om ersättning för skada prövas på samma sätt som för skadeståndsanspråk mot staten (46 kap. 22 § SFL). Talan väcks vid allmän domstol genom ansökan om stämning mot staten.

Alternativt kan den enskilde vända sig till JK med sin begäran om skadestånd. JK kan då besluta om skadestånd inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering (3 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten). Denna skadereglering är helt kostnadsfri för den enskilde.

Det är den som begär skadestånd som ska visa att ersättningsbar skada har uppkommit, liksom hur stor den ekonomiska skadan är (prop. 1989/90:3 s. 49).

Ersättning för skada enligt SkL

De skadeståndsbestämmelser som gäller för myndighetsutövning i allmänhet kan omfatta de skador som inte omfattas av det längre gående skadeståndsansvaret enligt 46 kap. SFL.

För att ha rätt till ersättning enligt SkL krävs att något fel eller någon försummelse begåtts vid myndighetsutövningen (3 kap. 2 § SkL). Rätten till ersättning enligt SkL omfattar personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada.

Dessa bestämmelser innebär emellertid att det endast är i rena undantagsfall som den betalningsskyldige kan få ersättning av staten för skador som denne har drabbats av i samband med ett beslut om betalningssäkring (SOU 1987:75 s. 95 och prop. 1989/90:3 s. 39).

Betalningssäkringsbeslut som inte omfattas av bestämmelserna i SFL, men som kan omfattas av bestämmelserna i SkL, gäller främst betalningssäkring av fastställda fordringar. Betalningssäkring av fordringar som inte är fastställda och som hävs på grund av brister avseende ett eller flera av rekvisiten påtaglig risk, betydande belopp, tidsperiod till ända eller proportionalitet kan också omfattas av rätt till ersättning enligt SkL. Det gäller även om fordringen senare fastställs, d.v.s. i de fall fordringen är riktigt beräknad men det brister beträffande någon av de övriga förutsättningarna för betalningssäkring (prop. 1989/90:3 s. 40).

Skadeståndstalan beträffande skadestånd enligt SkL förs vid allmän domstol genom ansökan om stämning mot staten. Det är även möjligt att ansöka om skadestånd inom ramen för statens frivilliga skadereglering.

Läs mer om ersättning för skada enligt SkL i Rätt handlagt 2011 (SKV 119), avsnitt 12.8.

Referenser på sidan

Handledningar

  • Rätt handlagt 2011 (SKV 119) [1] [2]

Lagar & förordningar

  • Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten [1]
  • Skadeståndslag (1972:207) [1] [2]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]

Propositioner

  • Proposition 1972:5 KungI. Maj:ts proposition med försag till skadeståndslag m.m. [1]
  • Proposition 1989/90:3 om ändringar i betalningssäkringslagen [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11]
  • Proposition 1993/94:151 Rättssäkerhet vid beskattningen [1]

Övrigt

  • JK 2213-00-40 [1]
  • SOU 1987:75 [1]