OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Skatteverket kan komma att företräda staten i enskilda mål (e-mål) i ett antal olika situationer.

När kan staten vare borgenär i e-mål?

Staten är oftast borgenär i enskilt mål (e-mål) då det är fråga om fordringar som uppkommit i myndighetens affärsdrivande verksamhet. Även andra statliga fordringar kan dock vara e-målsfordringar. Ett exempel är tredjemansansvar enligt 25 kap. ABL. Ett annat exempel på när staten är e-målsborgenär är när någon blivit skyldig att betala skadestånd till staten.

Hanteringen av e-målsfordringar

Fordringsförordningen tillämpas på fordringar som staten har rätt till och som inte omfattas av IndrL, d.v.s. statliga e-målsfordringar (2 § första stycket fordringsförordningen).

I fordringsförordningen regleras bl.a. frågor om

  • betalningsbevakning och indrivning
  • processbehörighet
  • anstånd med betalning
  • avbrytande av indrivning
  • ackord
  • eftergift

Hur fordringshanteringen ska gå till regleras förutom av fordringsförordningen även av inkassolagen som gäller fullt ut för denna typ av fordringar. Datainspektionen har utfärdat allmänna råd om hur man ska tillämpa inkassolagen (Datainspektionens allmänna råd om tillämpning av inkassolagen). Dessutom har Kammarkollegiet, i enlighet med 21 § fordringsförordningen, meddelat föreskriter om hantering av statliga fordringar (KAMFS 2006:1).

Faktura och påminnelse

En fordran ska faktureras så snart som möjligt (9 § fordringsförordningen). Om fordringen inte betalas senast på förfallodagen ska myndigheten så snart som möjligt skicka en betalningspåminnelse till den betalningsskyldige (10 § fordringsförordningen). Påminnelsen ska innehålla uppgift om kapitalbelopp, avtalad påminnelseavgift och vilken dag som betalning senast måste ske (KAMFS 2006:1). Påminnelsen är ett förstadium till de inkassoåtgärder som regleras i inkassolagen. Påminnelsen får inte förenas med någon annan påtryckning än en upplysning om att den som ska betala fordran kommer att få ett inkassokrav om han eller hon inte betalar (Datainspektionens allmänna råd sid. 15).

Inkassokrav

Om fordringen inte betalas efter påminnelsen ska myndigheten vidta de åtgärder som behövs för att få betalt (11 § fordringsförordningen). Detta innebär att myndigheten utan dröjsmål ska vidta indrivningsåtgärder enligt inkassolagen, i praktiken skicka ut ett inkassokrav (KAMFS 2006:1). Ett sådant inkassokrav ska vara skriftligt och innehålla följande uppgifter (5 § inkassolagen):

  • borgenärens namn
  • grunden för fordran
  • kapitalbelopp
  • den ränta som yrkas
  • kostnadsersättning
  • tidsfrist för betalning eller invändning

Myndigheten får inte vidta någon rättslig åtgärd förrän gäldenären har fått ett inkassokrav och den angivna tiden har löpt ut (6 § inkassolagen). Undantag gäller dock om gäldenären uppenbarligen försöker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl (7 § inkassolagen).

Ansökan om betalningsföreläggande eller stämning

Om skulden inte betalas efter ett inkassokrav och den betalningsskyldige inte heller bestrider betalningsskyldighet, ska myndigheten utan dröjsmål ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogden. Om den betalningsskyldige bestrider betalningsskyldigheten och åberopar sakliga grunder för sitt bestridande, ska myndigheten istället bevaka statens rätt till betalning genom att väcka talan vid domstol (stämning) eller genom att vidta andra rättsliga åtgärder. Ansökan om betalningsföreläggande eller stämning ska göras när det är motiverat med hänsyn till fordringens belopp och vad som är känt om den betalningsskyldiges betalningsförmåga, eller om åtgärden krävs från allmän synpunkt (KAMFS 2006:1).

Anstånd med betalning

Sökte du egentligen information om anstånd med betalning av skatt?

Den debiterande myndigheten kan medge att betalningsskyldigheten skjuts upp under skälig tid, d.v.s. medge ett betalningsanstånd. Anstånd utöver ett år från förfallodagen får bara medges om det är till fördel för staten eller om det i övrigt finns synnerliga skäl (14 § fordringsförordningen). En överenskommelse om betalningsanstånd ska ha formen av en skriftlig amorteringsplan som sänds över till den betalningsskyldige för godkännande. Planen ska innehålla ett åtagande att betala ränta enligt 6 § fordringsförordningen. Enstaka, kortvariga anstånd får lämnas muntligen (KAMFS 2006:1).

Att avbryta indrivning

Den debiterande myndigheten får besluta att indrivningen ska avbrytas tills vidare. Skälen kan vara att indrivningsåtgärder framstår som utsiktslösa eller inte är försvarliga med hänsyn till kostnaderna och att indrivning inte heller krävs från allmän synpunkt. Indrivningen ska tas upp på nytt, om det visar sig att betalning kan fås utan större kostnader än vad som är skäligt (15 § fordringsförordningen). Avbryts indrivningen ska fordringen upptas på en särskild förteckning, där det bör framgå när åtgärden ska omprövas. Gäldenären bör underrättas om att fordringen regelbundet kommer att bevakas till dess betalning sker. Om mer än ett år har förflutit sedan indrivningen avbröts och myndigheten planerar att återuppta indrivningen genom att ge in en ansökan om betalningsföreläggande, så bör gäldenären först underrättas om att ansökan kommer att ges in (KAMFS 2006:1).

Ackord

Sökte du egentligen information om ackord enligt 4 § borgL (skatteskulder och andra a-målsfordringar)?

När det gäller e-målsfordringar får en debiterande myndighet godkänna ett förslag om ackord, om det kan anses fördelaktigt för staten. Ackordsregeln i fordringsförordningen innehåller inte något uttryckligt krav om att en uppgörelse inte får framstå som olämplig med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning. Regeln skiljer sig såtillvida mot vad som gäller för möjligheten att medge ett ackord enligt 4 § BorgL. Detta beror på att fordringsförordningens bestämmelse i första hand är tänkt att användas för fordringar som uppkommit i statens affärsmässiga verksamhet. Där saknas normalt anledning att ta hänsyn till annat än rent ekonomiska överväganden. Om ackordsförslaget inte framställts i en konkurs eller företagsrekonstruktion får förslaget, i likhet med vad som anges i 4 § andra stycket BorgL, bara antas om övriga borgenärer som berörs av ackordet godkänner det (16 § fordringsförordningen).

Eftergift

En debiterande myndighet har även möjlighet att helt eller delvis medge befrielse från skyldigheten att betala en fordran (eftergift). Sådan befrielse får ske om det på grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning (17 § fordringsförordningen). Befrielse får endast medges efter ansökan av den betalningsskyldige (KAMFS 2006:1). Dålig ekonomi torde inte i sig kunna utgöra grund för befrielse. Föreligger det en obeståndssituation bör gäldenären istället hänvisas till andra skyddsinstitut, såsom skuldsanering.

Vem företräder staten som e-målsborgenär?

Skatteverket har inget generellt samordningsansvar för e-målsfordringar. Huvudregeln är att den debiterande myndigheten själv företräder staten avseende sina fordringar och har beslutanderätten i de olika frågor som omfattas av fordringsförordningen.

I vissa frågor har den debiterande myndigheten möjlighet att ge uppdrag åt annan att företräda myndigheten. När det gäller frågor som rör bevakning och indrivning av en fordran kan den debiterande myndigheten ge annan myndiget eller ett inkassoföretag i uppgift att företräda myndigheten (12 § fordringsförordningen). Ett sådant uppdrag får dock inte innebära att fordringen överlåts på uppdragstagaren. Myndigheten ska även förbehålla sig rätten att bestämma vilka indrivningsåtgärder som ska vidtas samt när och hur åtgärderna ska genomföras (KAMFS 2006:1). Den debiterande myndigheten har även möjlighet att ge annan myndighet eller ett ombud i uppdrag att föra myndighetens talan vid domstol (13 § fordringsförordningen).

I övriga frågor saknas uttrycklig reglering som tillåter att den debiterande myndigheten överlåter åt annan att företräda myndigheten. Skatteverkets bedömning är därför att övriga frågor så som anstånd, ackord och eftergift ska hanteras och prövas av den debiterande myndigheten.

Bestämmelserna i fordringsförordningen ska tillämpas om inte annat följer av lag, förordning eller annat särskilt beslut av regeringen (3 § fordringsförordningen). Eventuella behörighetsregler i andra lagar har därför företräde före behörighetsreglerna i fordringsförordningen. Ett exempel på detta är Skatteverkets behörighet att föra talan om tredjemansansvar (8 § borgL). Ett sådant ansvar kan avse även fordringar som omfattas av fordringsförordningen.

Samrådan med Kammarkollegiet

En myndighet ska samråda med Kammarkollegiet innan myndigheten beslutar att avbryta ett indrivningsförsök, att anta ett ackordsförslag, att efterge en fordran eller ansöker om att en betalningsskyldig ska försättas i konkurs. Kammarkollegiet får medge undantag från samrådsskyldigheten (19 § fordringsförordningen). Genom beslut daterat den 7 juni 2006 (Dnr 11-12306-06) har Kammarkollegiet meddelat sådant undantag för ett antal myndigheter, bl.a. Skatteverket.

Gränssnittet mot borgenärslagen

Eftersom fordringsförordningen omfattar e-målsfordringar och BorgL omfattar a-målsfordringar föreligger det ingen grundläggande kollision mellan dessa författningar.

Bestämmelserna i 14 och 17 §§ fordringsförordningen om anstånd respektive eftergift är dock tillämpliga även på fordringar som omfattas av IndrL (a-målsfordringar) med undantag för skatter och böter (2 § andra stycket fordringsförordningen).

Detta innebär att det kan vara så att en debiterande myndighet ska tillämpa bestämmelserna i fordringsförordningen om betalningsanstånd och eftergift samtidigt som Skatteverket är företrädare i fråga om andra borgenärsåtgärder. Gränssnittet mellan å ena sidan ackord och nedsättning av fordran och å andra sidan anstånd och eftergift är inte i alla lägen helt tydlig. De förra bestämmer Skatteverket över, de senare råder i stället den debiterande myndigheten över. En ackordsuppgörelse behöver inte nödvändigtvis bestå i att borgenärernas fordringar delvis efterskänks utan kan begränsa sig till ett moratorium, d.v.s. ett visst betalningsanstånd. Avgörande för Skatteverkets behörighet blir här att anståndet ges som ett led i en generell betalningsuppgörelse med alla borgenärer. Om en gäldenär begär hel eller delvis eftergift av en a-målsfordran på grund av att han eller hon hamnat i en obeståndssituation bör prövningen alltid ske inom ramen för ackordsinstitutet, alternativt nedsättning av fordran. Det gäller även om obeståndet har sin grund i t.ex. sjukdom.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Övrigt

  • Datainspektionens allmänna råd om tillämpning av inkassolagen [1]
  • Kammarkollegiets föreskrifter om hantering av statliga fordringar (KAMFS 2006:1) [1]