OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Stadigvarande bostad

Ingående skatt som gäller en stadigvarande bostad får inte dras av (8 kap. 9 § första stycket 1 ML). Avdragsförbudet gäller dock inte för skatt för inköp eller import för att utföra sådana tjänster som uttagsbeskattas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 7 eller 8 §§ ML även om det är fråga om stadigvarande bostad (8 kap. 10 § ML). Avdragsförbudet gäller inte heller skatt på jordbruksarrende, även till den del arrendet gäller värde av bostad.

Avdragsförbudet har betydelse bl.a. i de fall en mervärdesskattepliktig verksamhet bedrivs helt eller delvis i en byggnad som anses vara stadigvarande bostad och för jordbruksnäringen där avdrag alltså inte kan medges för mangårdsbyggnad eller personalbostäder (se dock jordbruksarrende ovan). Avdragsförbudet omfattar inte bara inköp till en byggnad, såsom inredning, reparationer och dylikt, utan även sådant som har en anknytning till det stadigvarande boendet. Som exempel kan nämnas att en garagebyggnad för en personbil anses ha anknytning till en stadigvarande bostad.

Rättsfall: installation av bergvärme

Kammarrätten har prövat avdragsförbudet när det gäller kostnader för installation av bergvärme i en villafastighet. Bolagets ägare med familj bodde i byggnaden och på det nedre planet fanns även en kontorsdel där bolaget bedrev sin verksamhet. Verksamheten bedrevs i en klart avskild och anpassad del av fastigheten. Kammarrätten ansåg dock att installationen av bergvärme hade ett sådant samband med byggnadens funktion som bostad, att avdragsrätt inte medgavs till någon del (KRNS 2009-03-10, mål nr 3541-08).

Solcellsanläggning på privatbostad

EU-domstolen har bedömt att begreppet ekonomisk verksamhet omfattar driften av en solcellsanläggning som befinner sig på eller i anslutning till en privatbostad, om den el som kontinuerligt produceras levereras in på elnätet mot ersättning (C-219/12, Fuchs)

Skatteverket anser att avdragsförbudet för stadigvarande bostad blir tillämpligt på solcellsanläggning på villa eller fritidshus som är privatbostad, när en del av den producerade elen konsumeras direkt för boendet och överskottselen säljs till ett elhandelsföretag. Eftersom anläggningen även betjänar boendet och inte uteslutande används i den ekonomiska verksamheten, finns inte avdragsrätt för ingående skatt för någon del av anläggningen.

Avdragsrätt för förvärvet av anläggningen finns däremot om all el som produceras levereras in på elnätet (d.v.s. all el säljs till ett elhandelsföretag) och den el som ska förbrukas i bostadsfastigheten måste köpas tillbaka från elhandelsföretaget och betala mervärdesskatt för. I sådant fall används anläggningen uteslutande i den ekonomiska verksamheten..

Inventarier

Skatteverket anser att avdragsförbudet gäller även anskaffning av sådan lös egendom som kan hänföras till bostaden. Lös egendom som kan hänföras till bostaden är sådan inredning eller inventarier som kan anses vara typiska för boende i en normal bostad. Detta innebär att oavsett vilken slags verksamhet som bedrivs i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet gäller detta även sådana tillgångar i byggnaden som exempelvis möbler, köksutrustning, TV-apparater och andra för boende typiska tillgångar. Även om sådana tillgångar, exempelvis kontorsmöbler, används i verksamhet som medför skattskyldighet gäller avdragsförbudet när de är placerade i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet. I verksamhetslokaler som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan det finnas inredning eller inventarier som är anskaffade för verksamheten och inte är sådana för boende typiska tillgångar som nämnts i det föregående. Sådan lös egendom bör inte hänföras till bostaden varför avdragsförbudet enligt Skatteverkets mening inte gäller bara på den grunden att egendomen finns i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet (se även KRNG 2010-04-27, mål nr 5622-5624-09 och KRNS 2010-06-16, mål nr 6982-09 och 7077-09).

Byggnadens karaktär

Det kan i många fall uppkomma tveksamheter om vad som förstås med en stadigvarande bostad. Som regel avses med detta en fastighet eller en del av en byggnad som är inrättad för boende. Detta innebär att en mangårdsbyggnad som används som fritidshus inte ger rätt till avdrag. Det är byggnadens karaktär som i första hand är avgörande. Det måste vid detta ske en helhetsbedömning av karaktären på byggnaden med avseende bl.a. på dess konstruktion, storlek, planlösning och utrustning.

Byggnadens användning

Att även en byggnads användning i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av om den omfattas av avdragsförbudet eller inte framgår också av några av nedan återgivna domar. Av avgöranden i Skatterättsnämnden och Högsta förvaltningsdomstolen framgår att en stuga respektive lägenheter som i sin helhet används i skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet inte omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Så kan också vara fallet, enligt nedanstående domar från Högsta förvaltningsdomstolen, när en del av en stadigvarande bostad används i en verksamhet och den delen är klart avskild från bostadsdelen i övrigt och dessutom är särskilt anpassad för den bedrivna verksamheten.

Anpassad och avskild

Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål bedömt att rätt till avdrag för ingående skatt kan finnas även om den aktuella byggnadens karaktär är en bostad (RÅ 2003 ref. 100 I och II). Av domskälen framgår följande:

”Enligt Regeringsrättens mening måste avdrag för ingående mervärdesskatt som hänför sig till en byggnad eller del av en byggnad i vissa fall kunna medges även om byggnaden till sin karaktär är en bostad. Detta bör vara fallet då byggnaden eller byggnadsdelen på något sätt anpassats för verksamheten och den del där verksamheten bedrivs är klart avskild från bostadsdelen. Det förhållandet att det utan alltför stora ingrepp går att åter göra en sådan byggnad anpassad för boende bör inte medföra ett annat synsätt. Omständigheterna i det enskilda fallet måste vara avgörande.”

Det första målet gällde ett bolag som uppförde ett småhus i två våningar. I byggnaden skulle fyra kontorsarbetsplatser inredas och bolaget skulle disponera möteslokaler. Det skulle vidare finnas ett pentry i byggnaden och en videokonferensanläggning skulle installeras. Bolaget uppskattade att 30 procent av bostadsytan skulle användas för kontorets räkning. En för bostad och kontor gemensam entré skulle användas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att några specialarrangemang i form av särskild utrustning eller anpassning inte planerats eller vidtagits för den del av byggnaden som skulle användas i näringsverksamheten och att det inte heller framstod som klart vilka delar av bostaden som skulle användas för verksamheten. Eftersom några utrymmen i byggnaden inte inrättats och klart avskilts för något annat ändamål än stadigvarande bostad ansåg domstolen att avdragsförbudet i 8 kap. 9 § första stycket ML gällde hela byggnaden (RÅ 2003 ref. 100 [I])

Högsta förvaltningsdomstolen anger dessutom i domskälen i detta mål att bara det förhållandet att utrymmen i en byggnad inrättad som stadigvarande bostad används som arbetsrum i en näringsverksamhet inte kan medföra att dessa utrymmen i mervärdesskattehänseende ska anses vara annat än del av den stadigvarande bostaden.

Det andra målet gällde ett bolag som genomfört en renovering av ett småhus i tre plan. Bolagets ägare med familj bodde i byggnaden. På det nedre planet i byggnaden fanns en kontorsdel där bolaget bedrev sin verksamhet. Denna del, som hade egen entré, bestod av tre arbetsrum, ett pentry och en toalett. Teknisk utrustning hade installerats för en kostnad av ungefär 100 000 kr. Eftersom det inte framkommit att denna del av byggnaden användes för annat än kontorsverksamheten och eftersom den var helt avskild från byggnaden i övrigt fann Högsta förvaltningsdomstolen att den delen av byggnaden inte skulle anses vara en del av den stadigvarande bostaden. Rätt till avdrag fanns därför för den ingående skatt som hänförde sig till den del av byggnaden där verksamheten bedrevs (RÅ 2003 ref. 100 [II])

Mot bakgrund av innehållet i dessa båda avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen har Skatteverket redogjort för sin syn i ett ställningstagande om tillämpningen av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Den ”anpassning för verksamheten” som krävs för avdragsrätt är att den byggnad eller byggnadsdel där verksamhet bedrivs tillförts sådan utrustning, tekniska och sanitära installationer, inredning m.m. som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs. För att kravet på ”klart avskild” verksamhetsdel dessutom ska vara uppfyllt får inte verksamhetsdelen vara en del av bostadsutrymmet exempelvis genom att det finns en gemensam entré eller det i övrigt framstår som om bostads- och verksamhetsdelarna är integrerade med varandra i den meningen att de kan användas som en enhet.

Rättsfall: frisersalong i källare

Kammarrätten ansåg att en frisersalong som var inrymd i en källare inte omfattades av avdragsförbudet, eftersom den anpassats för verksamheten och att den klart avskilts från bostadshusets bostadsdel. Källarlokalen uppgavs vara specialinredd för frisörverksamheten och hade separat ingång, särskild ventilationsanläggning och en särskild branddörr som avskilde lokalen från den övriga källaren. Vatten och avlopp hade dragits till schamponeringsstolar (KRNG 2004-09-09, mål nr 3824-04).

Rättsfall: lägenhet med kontorsinredning

En ombyggd lägenhet som användes som kontor har av kammarrätten ansetts vara stadigvarande bostad i ML:s mening. Lägenheten bestod av tre rum, dusch, toalett och ett normalkök och var inredd med kontorsmöbler. Källaren i byggnaden användes som lager, förråd och verkstad för verksamheten. Anpassning av lokalerna för verksamheten hade skett genom dragning av extra el- och dataledningar och genom förbättrad belysning. Företagsledaren hade varit folkbokförd på lägenhetens adress under viss tid. Kammarrätten fann vid en samlad bedömning att lägenheten var att betrakta som stadigvarande bostad (KRSU 2004-10-27, mål nr 1110-03).

Rättsfall: gemensamma utrymmen

Kammarrätten ansåg att avdragsrätt inte fanns för den ingående skatt som gällde en byggnad där ett bolag för sin verksamhet disponerade större delen av bottenvåningen i en tvåvåningsbyggnad. I övrigt beboddes byggnaden av en styrelseledamot i bolaget. Av omständigheterna i ärendet framgick dessutom att vissa utrymmen i byggnaden var gemensamma för verksamheten och för det privata boendet (KRNS 2005-05-30, mål nr 2592-04).

Rättsfall: avskild vindslokal

I ett avgörande från kammarrätten har en ombyggd vindslokal ansetts vara helt avskild från byggnaden i övrigt. Lokalen var belägen på ett eget våningsplan och hade en separat ingång från trapphuset utan någon övrig förbindelse med någon annan del av huset. Fyra personer hade sin permanenta arbetsplats i lokalen som saknade kök men var utrustad med ett pentry på ca 1 kvm. I övrigt var lokalen anpassad för verksamheten med tre arbetsstationer med datorer och bredbandsuppkoppling och hade förvaringssystem för kontor och konferensutrustning. Kammarrätten ansåg att vindslokalen inte omfattades av avdragsförbudet (KRNS 2005-09-02, mål nr 7079-03).

Rättsfall: SPA

Kammarrätten har bedömt att ett ombyggt förråd, bastu och garage som låg cirka två meter från bostadshuset inte var så klart avskilt eller så särskilt anpassat att avdragsrätt fanns. Förrådet byggdes om till en SPA-del med bastu, bubbelpool, dusch, wc och omklädningsrum. Vid sidan av den ursprungliga byggnaden, närmast garagedelen, byggdes en carport med en sådan takkonstruktion att en övervåning med konferensdel rymdes. Kammarrätten anförde att det förhållandet att vissa utrymmen användes i näringsverksamheten inte medförde att de i mervärdesskattehänseende skulle anses vara annat än en del av den stadigvarande bostaden (KRSU 2007-08-29, mål nr 960-06 och 962-06).

Samlad bedömning

Av redovisad praxis från kammarrätterna framgår att domstolarna gjort en samlad bedömning av samtliga omständigheter i de enskilda fallen för att avgöra om en byggnadsdel omfattas av avdragsförbudet eller inte. Vid denna bedömning har omständigheter såsom byggnadens karaktär, verksamhetsdelens avskildhet, omfattningen av särskild verksamhetsanpassning och byggnadens användning haft särskild betydelse.

Gruppboende

Här kan du läsa vad som gäller för avdragsrätt för ingående skatt för kostnader för gruppboende, servicelägenheter och äldreboende.

Rättsfall: servicelägenheter och gruppbostäder

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en kommun inte hade avdragsrätt för ingående skatt på servicelägenheter och gruppbostäder. De aktuella bostäderna uppläts med hyresrätt och användes av de boende på samma sätt som lägenheter på den allmänna bostadsmarknaden och bedömdes därför omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad (RÅ 1993 ref. 30).

Rättsfall: äldreboende i lägenheter

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked angående frågan om vad som är att anse som stadigvarande bostad (RÅ 1997 not. 245). Ansökan gällde ombyggnaden av ett ålderdomshem till lägenheter. I byggnaden skulle även ingå t.ex. trapputrymmen, vindskontor, förråd, personalutrymmen och lokaler för gemensamma aktiviteter. Elva av lägenheterna skulle användas för s.k. korttids- och växelboende. Skatterättsnämndens majoritet anförde följande:

”Samtliga de bostäder som avses i ärendet och förhållandena i övrigt är, såvitt är av betydelse för den nu aktuella prövningen, enligt nämndens mening så likartade med dem som förelåg i det tidigare förhandsbeskedet (anm. RÅ 1993 ref. 30) att det inte finns skäl att i det aktuella ärendet göra en annan bedömning. Den omständigheten att elva lägenheter ska användas för korttidsboende bör enligt nämndens mening inte ha någon betydelse för bedömningen av dessa lägenheters karaktär, eftersom de synes inrättade på samma sätt som de lägenheter som ska användas för mer permanent boende. Samtliga de med ansökningen avsedda lägenheterna och de utrymmen som får anses höra till lägenheterna får därför anses som stadigvarande bostäder för vilka den ovannämnda inskränkningen i rätten till avdrag för ingående skatt gäller.”

Rättsfall: övrigt äldreboende

Kammarrätten har bedömt att vid äldreboende, i vad som tidigare benämndes sjukhem eller ålderdomshem, bör utgångspunkten vid bedömningen av om äldreboendet sker i en stadigvarande bostad eller inte vara den standard som de boende har. Det bör enligt kammarrätten beaktas om det finns tillgång till för en stadigvarande bostad normala funktioner såsom kokmöjligheter och sanitär utrustning. Kammarrätten hänförde också i förekommande fall en viss del av s.k. gemensamma ytor till stadigvarande bostad (KRNG 2001-10-18, mål nr 636-2000 och 6711−6714-2000).

En lägenhet kan dock i vissa fall omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad trots att det saknas kokmöjligheter. Vid en bedömning av om ett boende omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad i ML får en samlad prövning göras av lägenhetens karaktär, användning och övriga omständigheter, se bl.a. RÅ 2005 not. 78.

Gemensamma ytor vid gruppboende

Frivillig skattskyldighet är bara möjlig för uthyrningsbara ytor. Till ytor som inte är uthyrningsbara hör t.ex. trapphus och korridorer eller ytor som används för service eller underhåll av övriga lokaler i fastigheten. Ytor som är gemensamma både för uthyrning för vilken skatteplikt föreligger och för uthyrning som inte omfattas av skatteplikten (d.v.s. ytor som används både av vårdpersonal och av boende) bör enligt Skatteverkets uppfattning behandlas på motsvarande sätt.

Frivillig skattskyldighet, som gäller gruppboende, är därför bara möjlig för uthyrning av vårdytor och personalutrymmen. För uthyrning av bostäder och gemensamma ytor som används både av de boende och vårdpersonal finns det inte förutsättningar för frivillig skattskyldighet. Den andel av de gemensamma ytorna som kan gälla bedriven vård får i stället anses som underordnad den skattepliktiga uthyrningen av vårdlokaler. Den del av de gemensamma ytorna som kan hänföras till stadigvarande bostad får anses som underordnad den från skatteplikt undantagna uthyrningen av stadigvarande bostad. Läs mer om frivillig skattskyldighet.

Ovanstående innebär inte att det helt saknas avdragsrätt för ingående skatt för fastighetsägaren för de gemensamma ytorna. Avdragsrätt finns för den del som kan anses gälla den bedrivna vården. Skatteverket anser att en skälig fördelningsgrund för avdragsrätten kan vara förhållandet mellan de ytor som omfattas av frivillig skattskyldighet och den totala ytan minskad med de gemensamma ytorna.

Elevhem

Nedan finner du en sammanfattning av den praxis som gäller bedömningen om elevhem kan anses vara en stadigvarande bostad och om avdragsrätt för ingående skatt finns eller inte.

Rättsfall: elevhem

Kammarrätten har bl.a. bedömt om ett elevhem var att betrakta som stadigvarande bostad eller ej. Rummen på elevhemmet saknade både matlagningsmöjligheter och sanitär utrustning och hade alltså en lägre standard än vad bostäder på den öppna bostadsmarknaden har. Kammarrätten yttrade i domskälen att när det gäller boende på elevhem får standarden anses underordnad användningssättet vid bedömningen av om det är fråga om stadigvarande bostad eller inte. Eftersom eleverna stadigvarande bodde på elevhemmet fann domstolen att boendet var att hänföra till begreppet stadigvarande bostad och medgav alltså inte avdrag för den ingående skatt som gällde elevhemmet (KRNJ 2002-10-11, mål nr 540-1999).

Rättsfall: elevhem i undervisningsverksamhet

Skatterättsnämnden har ansett att ett elevhem som hyrdes ut till en kommun inte var stadigvarande bostad utan hade en sådan anknytning till den av kommunen bedrivna undervisningsverksamheten att byggnaden ansågs vara en integrerad del i verksamheten (SRN 2004-05-11). Skatteverket har belyst skatteplikten för mervärdesskatt i ett ställningstagande om logi i elevhem och vid uthyrning av elevhem till en kommun.

Hotell eller hotelliknande verksamhet

Nedan finner du exempel på domar där domstolarna har bedömt om avdragsrätt för ingående skatt finns på grund av att skattepliktig hotellverksamhet bedrivs, jfr 3 kap. 3 § 4 ML.

Rättsfall: uthyrningsstuga

Skatterättsnämnden har bedömt avdragsrätten för ingående skatt för anskaffning av en sommarstuga som ett bolag avsåg att hyra ut (SRN 2000-10-04). Det var fråga om två olika uthyrningssituationer. Den första situationen avsåg långtidsuthyrning av stugan till andra företag som i sin tur skulle använda stugan för att bedriva korttidsuthyrning. Nämnden ansåg här att bolaget hade avdragsrätt för ingående skatt på anskaffnings- och driftkostnader som gällde stugan under förutsättning att bolaget av skattemyndigheten förklarats frivilligt skattskyldigt för mervärdesskatt för den aktuella uthyrningen. Den andra situationen som Skatterättsnämnden tog ställning till gällde korttidsuthyrning som sökandebolaget skulle bedriva i egen regi. Först konstaterade nämnden att stugan i detta fall skulle anses använd i verksamhet som enligt ML utgjorde skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Även här ansåg sedan Skatterättsnämnden att bolaget hade avdragsrätt för den ingående skatten på anskaffnings- och driftkostnader för stugan. I sin motivering som gällde avdragsrätten sade nämnden att en fritidsbostad som i likhet med vad som är fallet i ärendet används för uthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet inte är en stadigvarande bostad i mervärdesskattehänseende. Vidare ansåg nämnden när det gällde långtidsuthyrning att bara det förhållandet att det inte är bolaget utan hyrestagaren som driver verksamheten inte bör medföra att stugans mervärdesskatterättsliga karaktär bör vara en annan än i det fall bolaget självt hyr ut stugan för korttidsboende. En uthyrningsstuga som i sin helhet används i skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet har alltså Skatterättsnämnden inte ansett vara stadigvarande bostad.

Skatteverket har belyst flera mervärdesskatterättsliga frågor i ett ställningstagande om uthyrning av tillfällig bostad i rum och stugor.

Rättsfall: lägenheter

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbeskedsärende bedömt frågan om avdragsförbudet för stadigvarande bostad gällde när en fastighetsägare skulle hyra ut lägenheter till ett hotellföretag för stadigvarande användning i dess hotellverksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen, som fastställde förhandsbeskedet, angav att fastighetsägaren hade avdragsrätt för den ingående skatten på kostnader för anskaffning och drift av de aktuella lägenheterna under förutsättning att denne var frivilligt skattskyldig enligt bestämmelserna i 9 kap. ML, se Rättslig vägledning/Mervärdesskatt/Skatteplikt och undantag/Undantag från skatteplikt-mervärdesskatt/Fastighetsområdet/Frivillig skattskyldighet för uthyrning av fastigheter. En lägenhet som används för uthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet används inte för permanent boende och är därför inte stadigvarande bostad i ML:s mening (RÅ 2002 not. 174). Skatteverket anser att rätt till avdrag inte finns för ingående skatt som gäller en bostadsrättsförenings upplåtelse av en bostadsrättslägenhet som används av bostadsrättshavaren enligt vissa samägarvillkor under en vecka varje år på obegränsad tid, eftersom denna upplåtelse är en sådan tjänst som är undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 2 § första stycket ML. Se vidare bostadsrätt för fritidsboende.

Rättsfall: företagsbostäder

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbeskedsärende ansett att avdragsrätt finns för den ingående skatten på bl.a. ombyggnad av lokaler till lägenheter för användning i en hotelliknande verksamhet. Den verksamhet sökanden skulle bedriva avsåg korttidsupplåtelser av s.k. företagsbostäder. Domstolen bedömde att verksamheten var skattepliktig eftersom det var fråga om rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Därmed fanns avdragsrätt för den ingående skatten på utgifter för ombyggnad och drift till den del fastigheten användes för denna verksamhet (RÅ 2002 not. 175). Se även RÅ 2002 ref. 67 med samma utgång.

Skattepliktig uthyrning

Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML är uthyrning av byggnad eller annan anläggning, som utgör fastighet, skattepliktig i vissa fall . Det gäller dock inte om uthyrningen bl.a. avser stadigvarande bostad.

Rättsfall: förutsättning för skatteplikt vid uthyrning av vårdboende

Högsta förvaltningsdomstolen har, i två fall av förhandsbeskedsärenden från Skatterättsnämnden, prövat om förutsättningarna för frivillig skattskyldighet var uppfyllda för uthyrning av lokaler som användes för vårdboende.

I ett av fallen bestod varje vårdrum av hall, kapprum, pentry, allrum inklusive sovplats, badrum och förråd och är inrättade för permanentboende. Det planerade vårdboendet var avsett för vårdtagare med ett mycket omfattande vårdbehov, vilka beviljades detta boende som socialt bistånd med stöd av socialtjänstlagen. Verksamheten uppgavs i stor utsträckning vara inriktad på vård i livets slutskede. Vistelsetiden för de vårdboende beräknades uppgå till i genomsnitt två år (SRN dnr 7-12/I).

I det andra fallet var varje boenderum ytmässigt en enhet bestående av sovrum, vardagsrum, kapprum och en köksdel. Varje boenderum hade dessutom ett särskilt sanitetsutrymme (SRN dnr 20-11/I).

Högsta förvaltningsdomstolen delade Skatterättsnämndens bedömning att uthyrning av lokaler avsedda att användas som boenderum utgör sådan uthyrning som enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML inte omfattas av skatteplikt (HFD 2013 ref. 79 I och II).

Stadigvarande bostad – hem för vård eller boende

Nytt: 2015-10-16

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked och i likhet med Skatterättsnämnden ansett att uthyrning av boenderum till ensamkommande flyktingbarn utgör sådan uthyrning av stadigvarande bostad som enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML inte omfattas av skatteplikt.

Uthyrningen avsåg uthyrning av lokaler till en kommun för användning som hem för vård eller boende enligt 6 kap. 1 § SoL (HFD 2015-10-09, mål nr 5725-14).

Tidigare:

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbeskedsärende ansett att uthyrning av boenderum till ensamkommande flyktingbarn utgör sådan uthyrning av stadigvarande bostad som enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML inte omfattas av skatteplikt.

Uthyrningen avsåg uthyrning av lokaler till en kommun för användning som hem för vård eller boende enligt 6 kap. 1 § SoL (SRN dnr 42-12/I).

Förhandsbeskedet har överklagats av sökanden.

Rättsfall: tröskelboende

Ett företags uthyrning av bostadsmoduler till en kommun för användning som s.k. tröskelboende utgjorde enligt ett av Högsta förvaltningsdomstolen fastställt förhandsbesked en ej skattepliktig upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet. Av motiveringen i förhandsbeskedet framgår att Skatterättsnämnden ansåg att bostadsmodulerna utgjorde stadigvarande bostäder, trots att vissa bostäder saknade kök eller hygienutrymmen. Det primära i verksamheten var i detta fall att erbjuda bostad till de hemlösa. Bostäderna skulle användas för ett mer eller mindre permanent boende där inslaget av omsorg ansågs begränsat (RÅ 2005 not. 78).

Rättsfall: uthyrning till staten

Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att avdragsförbudet som gäller stadigvarande bostad kan vara tillämpligt på en uthyrning till staten, även för det fall frivillig skattskyldighet har medgetts. I målet var det frågan om en uthyrning av gästforskarbostäder till en statlig institution som i sin tur skulle hyra ut bostäderna till forskare. Bostäderna var till sin karaktär stadigvarande bostäder och skulle även användas på detta sätt av gästforskarna. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att avdragsförbudet som gäller stadigvarande bostad i 8 kap. 9 § ML är tillämpligt på uthyrningen till staten. Det förhållandet att det saknas möjlighet att begränsa den frivilliga skattskyldigheten vid uthyrning till staten innebär inte att avdragsförbudet inskränks (RÅ 2010 ref. 43).

Fr.o.m. den 1 januari 2014 är det inte längre möjligt att vara frivilligt skattskyldig för uthyrning av stadigvarande bostad till staten.

Rättsfall: tillfälligt boende

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt utgången i ett förhandsbesked, där Skatterättsnämnden bedömt att ett företag, som hyr en byggnad för användning som tillfällig bostad åt sina anställda när de genomgår internutbildning, har avdragsrätt för den ingående skatt som gäller inköp för byggnaden. Av skälen för domstolens avgörande framgår bl.a. följande:

Den av bolaget förhyrda fastigheten innehåller, förutom vissa gemensamhetsutrymmen, 18 bostadslägenheter som används för korttidsboende i samband med personalutbildning. Ingen del av fastigheten används på ett sådant sätt att personalen därigenom bereds ett boende som för dem kan ersätta en stadigvarande bostad. Den nuvarande användningen uppges vara av mer permanent karaktär, och vissa ombyggnader av fastigheten har skett för att anpassa denna till verksamheten. Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att bolagets förvärv för det aktuella korttidsboendet inte kan anses gälla sådan stadigvarande bostad som enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML utesluter avdragsrätt. (RÅ 2005 ref. 34).

Rättsfall: bostadsanpassningsbidrag

I flera kammarrättsdomar har den mervärdesskatt på kommunernas kostnader för s.k. bostadsanpassningsbidrag bedömts omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad (se bl.a. KRNG 2001-10-18, mål nr 6711–6714-2000). Kammarrätten anger i den här domen att oavsett om det är kommunen genom en entreprenör eller den enskilde som i praktiken utför åtgärden är det fråga om åtgärder som vidtas i enskilda personers privatbostäder. De aktuella åtgärderna omfattas därför av avdragsförbudet.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom C-219/12 [1]
  • HFD 2013 ref. 79 [1]
  • KRNG 2001-10-18, mål nr 636-2000 och 6711−6714-2000 [1]
  • KRNG 2001-10-18, mål nr 6711–6714-2000 [1]
  • KRNG 2004-09-09, mål nr 3824-04 [1]
  • KRNG 2010-04-27, mål nr 5622-5624-09 [1]
  • KRNJ 2002-10-11, mål nr 540-1999 [1]
  • KRNS 2005-05-30, mål nr 2592-04 [1]
  • KRNS 2005-09-02, mål nr 7079-03 [1]
  • KRNS 2009-03-10, mål nr 3541-08 [1]
  • KRNS 2010-06-16, mål nr 6982-09, 7077-09 [1]
  • KRSU 2004-10-27, mål nr 1110-03 [1]
  • KRSU 2007-08-29, mål nr 960-06 och 962-06 [1]
  • RÅ 1993 ref. 30 [1] [2]
  • RÅ 1997 not. 245 [1]
  • RÅ 2002 not. 174 [1]
  • RÅ 2002 not. 175 [1]
  • RÅ 2002 ref. 67 [1]
  • RÅ 2003 ref. 100 [1] [2] [3]
  • RÅ 2005 not. 78 [1] [2]
  • RÅ 2005 ref. 34 [1]
  • RÅ 2010 ref. 43 [1]
  • SRN 2000-10-04 [1]
  • SRN 2004-05-11 [1]
  • SRN dnr 20-11/I [1]
  • SRN dnr 42-12/I [1]
  • SRN dnr 7-12/I [1]

Lagar & förordningar

Ställningstaganden

  • Beskattningskonsekvenser för den som har en solcellsanläggning på sin villa eller fritidshus som är privatbostad [1]
  • Frivillig skattskyldighet för mervärdesskatt och gemensamma ytor vid uthyrning av gruppbostäder [1]
  • Mervärdesskatt vid upplåtelse av bostadsrätt för fritidsboende [1]
  • Mervärdesskatt vid uthyrning av tillfällig bostad i rum och stugor [1]
  • Skatteplikt vid tillhandahållande av logi i elevhem och uthyrning av elevhem åt en kommun [1]
  • Skatteverket 131 602507-10/111 [1]
  • Tillämpningen av avdragsförbudet för ingående mervärdesskatt avseende stadigvarande bostad [1]