OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Här redovisas vad som gäller för olika slag av ersättningar som jämställs med ersättning för arbete och på vilka det alltid ska göras skatteavdrag. Här redovisas särskilt vad som gäller vid utbetalning av olika typer kostnadsersättningar och under vilka förutsättningar arbetsgivaren inte ska göra skatteavdrag på dessa.

Ersättningar som räknas som ersättning för arbete

Det finns ett antal olika slag av ersättningar som inte utgör ersättning för arbete men som ska jämställas med sådan. På dessa ersättningar ska därför utbetalaren alltid göra skatteavdrag. Observera att detta gäller även om mottagaren är godkänd för F-skatt (10 kap. 13 § SFL). Ett undantag som avser sjukpenning i vissa fall finns, se vidare på sidan Vissa ersättningar och betalningsmottagare.

Följande ersättningar räknas som ersättning för arbete (10 kap. 3 § andra stycket 1–11 SFL):

  1. Pension.
  2. Livränta som inte är ersättning för avyttrade tillgångar.
  3. Ersättning på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring som har tecknats i samband med tjänsten om ersättningen inte utgör livränta (Skatteverkets ställningstagande Fri hälso- och sjukvård genom försäkring som tecknats av arbetsgivare).
  4. Engångsbelopp på grund av personskada.
  5. Sjukpenning och annan ersättning som avses i 11 kap. 24, 30, 31, 34 och 36 §§ samt 15 kap. 8 § IL. Förutom sjuk-penning, oavsett om den ska tas upp i inkomstslaget tjänst eller näringsverksamhet, avses här bl.a. föräldrapenning, vårdbidrag, vissa utbildningsbidrag, dagpenning från A-kassa och starta eget-bidrag (bidrag som ryms inom begreppet aktivitetsstöd) samt dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret.
  6. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för intrång i näringsverksamhet. Regeln avser sådan ersättning för förlorad arbetsförtjänst som kan ingå i en försäkringsersättning eller i ett skadestånd eller som utges enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder.
  7. Undantagsförmåner och sådant periodiskt understöd eller sådan liknande periodisk utbetalning som givaren enligt IL ska dra av i inkomstslaget näringsverksamhet.
  8. Behållning på pensionssparkonto som ska avskattas enligt 58 kap. 33 § IL på grund av att pensionssparavtalet har upphört att gälla. Samma gäller om behållningen har tagits i anspråk vid utmätning, konkurs eller ackord.
  9. Ersättning för ökade levnadskostnader vid sådan tjänsteresa som avses i 12 kap. 6 § IL räknas som ersättning för arbete till den del ersättningen överstiger de schablonbelopp för avdrag som anges i 12 kap. 6 a, 10–15, 17 och 21 §§ eller, när det gäller kostnad för logi, den faktiska utgiften. Se vidare under rubriken Tjänsteresa (nedan).
  10. Andra ersättningar för kostnader i tjänsten än de som avses i punkten 9 ska räknas som ersättning för arbete till den del ersättningen avser kostnader som det är uppenbart att mottagaren inte får dra av vid beskattningen. Se vidare under rubriken Andra kostnadsersättningar (nedan).
  11. Annan kontant ersättning som betalas ut med anledning av tjänsten. Exempel på sådana ersättningar kan vara avgångsvederlag eller skattepliktiga skadestånd från arbetsgivare eller f.d. arbetsgivare.

Kostnadsersättningar

Huvudregeln är att kostnadsersättningar ska tas upp som intäkt i inkomstslaget tjänst (11 kap. 1 § IL) och ingå i underlaget för skatteavdrag. Under vissa förutsättningar ska arbetsgivare inte göra skatteavdrag från kostnadsersättningar. Bestämmelserna om detta finns i 10 kap. 3 § 9 och 10 SFL. Det som här avses är ersättning för kostnader som är avdragsgilla vid mottagarens beskattning (12 kap. 1 § IL). Det ska alltså vara fråga om utgifter i arbetet.

Detta innebär att skatteavdrag ska göras på kostnadsersättningar till den del de överstiger avdragsgilla schablonbelopp beträffande ökade levnadskostnader och kostnader för bilresor vid tjänsteresa. Detsamma gäller andra kostnadsersättningar till den del det är uppenbart att kostnadsersättningen överstiger det som mottagaren får dra av vid beskattningen.

Detta gäller även om mottagaren är godkänd för F-skatt (10 kap. 13 § SFL). Motivet till det är att regeringen anser att det finns skäl, bl.a. med tanke på effektivitet, likhet och enkelhet vid förfarandet vid uttag av skatter och avgifter, att behandla dessa ersättningar på samma sätt som övriga ersättningar som räknas som ersättning för arbete (prop. 2010/11:165 s. 336).

Privata levnadskostnader är med vissa undantag inte avdragsgilla. Från ersättningar som är avsedda att täcka privata levnadskostnader ska därför skatteavdrag i regel göras. Vissa hemresor, inställelseresor och intervjuresor räknas dock inte in här.

Tjänsteresor

Bestämmelserna om traktamentsersättningar i 10 kap. 3 § 9 a SFL är uppbyggda på så sätt att om arbetsgivaren betalar ut kostnadsersättning/traktamente till en anställd och denne enligt bestämmelserna i 12 kap. 6 § IL har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader ska arbetsgivaren inte göra skatteavdrag från traktamentet. Detta gäller så länge traktamentet inte överstiger de schablonbelopp som finns angivna i 12 kap. 6 a, 10–15, 17 och 21 §§ IL. Om arbetsgivaren betalar ut traktamente som överstiger schablonbeloppen ska endast den överskjutande delen hanteras som vanlig lön och därför ingå i underlaget för skatteavdrag.

Att samma bestämmelser också gäller för beräkning av arbetsgivaravgifter framgår av 2 kap. 11 § SAL.

Kostnadsersättningar och ”tyst kvittning”

Arbetsgivarens möjlighet att betala ut kostnadsersättningar utan skatteavdrag anknyter till arbetstagarens avdragsrätt. Om en ersättning betalats ut för utgifter som arbetsgivaren inte är skyldig att göra skatteavdrag för, är det tillräckligt att denne i kontrolluppgiften anger att sådan ersättning getts ut. Sådana kostnadsersättningar behöver då inte redovisas av den anställde i inkomstdeklarationen. I stället görs en ”tyst” kvittning som innebär att den anställde inte heller i inkomstdeklarationen får yrka avdrag för motsvarande kostnader. Om arbetsgivaren har betalat ut traktamente med lägre belopp än de avdragsgilla schablonbeloppen har den anställde rätt till avdrag med schablonbeloppen. I sådana fall ska också kostnadsersättningen tas upp i deklarationen.

I normalfallet ska de här aktuella kostnadsersättningarna inte redovisas i inkomstdeklarationen och inte heller redovisas med belopp på kontrolluppgiften. Däremot ska det genom kryssmarkering på kontrolluppgiften anges att sådan ersättning lämnats. Det framgår av 15 kap. 10 § SFL där det sägs att om den som är skyldig att lämna kontrolluppgift har gett ut ersättning för sådana utgifter som är avdragsgilla enligt 12 kap. 2 § första och andra stycket IL och som utbetalaren inte ska göra skatteavdrag från, är det tillräckligt att det i kontrolluppgiften anges att sådan ersättning har getts ut.

Läs även om vilka uppgifter som ska lämnas i kontrolluppgift.

Logi

Bestämmelsen om logi i 10 kap. 3 § 9 b SFL innebär att arbetsgivaren kan betala hela den logikostnad den anställde haft utan att göra skatteavdrag. Om den anställde inte kunnat visa sina logikostnader kan arbetsgivaren betala nattraktamente med högst 50 procent av maximibeloppet respektive normalbeloppet vid utrikes tjänsteresa utan skatteavdrag.

Andra kostnadsersättningar

Av 10 kap. 3 § 10 SFL framgår att även andra ersättningar för kostnader i tjänsten ska räknas som ersättning för arbete till den del ersättningen avser kostnader som det är uppenbart att mottagaren inte får dra av vid beskattningen. Det kan exempelvis inträffa att arbetsgivare betalar ut kostnadsersättning till anställda som inte har motsvarande kostnader. Det måste då för arbetsgivaren vara uppenbart att mottagaren inte har rätt till avdrag vid beskattningen. Arbetsgivaren måste vid utbetalningstillfället pröva om ersättningen avser avdragsgilla utgifter i arbetet som den anställde kan bedömas ha. Finner han eller hon att så inte är fallet ska arbetsgivaren behandla ersättningen som lön, dvs. göra skatteavdrag, betala arbetsgivaravgifter och redovisa ersättningen på kontrolluppgift som kontant lön.

Resekostnadsersättningar

De vanligaste ersättningarna, som berörs av bestämmelserna i 10 kap 3 § 10 SFL om andra ersättningar för kostnader i arbetet, är resekostnadsersättningar.

Om en anställd använder egen bil eller en förmånsbil för tjänste­resor kan arbetsgivaren ersätta honom med vissa i 12 kap. 5 § IL angivna schablonbelopp per körd km, samma belopp som är avdragsgilla för den anställde. I de fall milersättningen överstiger schablonbeloppet får det anses vara uppenbart för arbetsgivaren att den överskjutande delen inte är avdrags­gill vid den anställdes beskattning. Skatteavdrag ska därför göras på den delen. Om arbetsgivaren betalar ersättning för resor till och från arbetet kan visserligen kostnaden vara avdragsgill för mottagaren, men kostnaden utgör en privat levnadskostnad och inte en kostnad i arbetet. Ersättningar för privata levnadskostnader jämställs med lön. För dem som har bostaden som tjänste­ställe, exempelvis vissa anställda inom byggnads- och anlägg­nings­branschen, är de dagliga resorna mellan bostaden och de platser där arbetet utförs tjänsteresor. Det är således viktigt för arbetsgivaren att kunna särskilja de olika typerna av resor.

Näringsidkare

Även vid betalningar till en näringsidkare, som inte är god­kända för F-skatt gäller att skatteavdrag ska göras från ersättning för arbete. Betalningsmottagarens kostnader för material och dylikt ska inte ingå i underlaget för skatteavdrag. Inte heller ska mervärdesskatt ingå i underlaget. En förutsättning är dock att kostnaderna och mervärdesskatten har specificerats särskilt på fakturan från näringsidkaren.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2010/11:165 Skatteförfarandet, del 1 av 3 [1]

Ställningstaganden

  • Fri hälso- och sjukvård genom försäkring som tecknats av arbetsgivare [1]