OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 15 okt 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Med skatteflykt avses vanligtvis förfaranden där en skattskyldig genomför en eller flera transaktioner främst i syfte att uppnå eller undvika en beskattningseffekt. Skatteflyktslagen tillämpas av förvaltningsdomstol efter framställning av Skatteverket. Det är alltså inte Skatteverket som fattar beslut.

Skatteflykt – förfaranden för att uppnå eller undvika en beskattningseffekt

Med skatteflykt avses vanligtvis förfaranden där en skattskyldig genomför en eller flera transaktioner främst i syfte att uppnå eller undvika en beskattningseffekt, t.ex. att yrka avdrag för konstlade förluster. I de fall förfarandet strider mot syftet med de aktuella skattebestämmelserna kan lag (1995:575) mot skatteflykt (skatteflyktslagen) tillämpas på förfarandet. Om den skattskyldige har något eller några andra godtagbara skäl för sitt handlande som tillsammans är av större betydelse än skatteförmånen, ska skatteflyktslagen inte tillämpas.

På vilka skatter kan skatteflyktslagen tillämpas?

Lagen kan tillämpas när man fastställer underlag för att ta ut kommunal och statlig inkomstskatt. Andra skatter omfattas inte. Egenavgifter påverkas bara indirekt då inkomsten ändras (prop. 1980/81:17 s. 17–18). Det gäller även för den särskilda löneskatten. Det innebär att skatteflyktslagen inte är tillämplig exempelvis när en näringsverksamhet omvandlas till passiv i stället för aktiv, eftersom inkomstskatten är densamma. Att den särskilda löneskatten är lägre än egenavgifterna saknar betydelse. Skatteflyktslagen tillämpas när nedanstående fyra kriterier alla är uppfyllda (2 § skatteflyktslagen).

  • Rättshandlingen ska ingå i ett förfarande som medför en väsentlig skatteförmån för den skattskyldige.
  • Den skattskyldige ska direkt eller indirekt ha medverkat i rättshandlingen eller rättshandlingarna.
  • Skatteförmånen ska kunna antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet.
  • Ett fastställande av underlag för beskattning på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte, som det framgår av skattebestämmelsernas allmänna utformning och de bestämmelser som är direkt tillämpliga eller har kringgåtts genom förfarandet.

Förfarandet vid prövning

Lagen tillämpas av förvaltningsdomstol efter framställning av Skatteverket. När man handlägger en sådan framställning gäller 67 kap. SFL i tillämpliga delar, samt 66 kap. 27 och 29–34 §§ SFL.

Skatteflyktslagens tillämplighet ska prövas inom ordinarie tidsfrister

Skatteverket ska göra en framställning före utgången av de frister som gäller för beslut om efterbeskattning eller i en pågående process om själva sakfrågan i underinstanserna. Fristen för att göra en sådan framställning är längre än för vanliga överklaganden från det allmännas sida, och den sammanfaller med fristen för beslut om efterbeskattning, d.v.s. normalt inom sex år från utgången av det kalenderår då beskattningsåret har gått ut (4 § andra stycket skatteflyktslagen jämfört med 66 kap. 27, 29–34 §§ SFL). Om sakfrågan redan är uppe till prövning i en ordinarie process i domstol kan frågan om skatteflyktslagen är tillämplig prövas i underrätterna även efter denna frists utgång, om det åberopas som ny grund för ett redan tidigare framfört yrkande (RÅ 2003 ref. 92, RÅ 1992 ref. 58 och RÅ 2000 ref. 54).

Genom Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 20 december 2013 (mål nr 7278-12) klargjorde Högsta förvaltningsdomstolen att om en domstol vid sin prövning bedömer att beskattning ska ske redan med tillämpning av inkomstskattelagen, så går det inte att bortse från de bestämmelser om tidsfrister som gäller för inledande av en process. De bestämmelserna ska enligt Högsta förvaltningsdomstolen få genomslag på ett sådant sätt att Skatteverket måste åberopa att en oriktig uppgift föreligger i ärendet i det fall processen har inletts efter utgången av den ordinarie omprövningstiden.

Högsta förvaltningsdomstolen får inte vara första instans

Skatteverket hade i RÅ 1992 ref. 58 som alternativ grund åberopat skatteflyktslagen först i Högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 37 § FPL får omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta förvaltningsdomstolen endast beaktas om det föreligger särskilda skäl. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att det var olämpligt att pröva skatteflyktsfrågan i målet.

Domstolen är inte bunden av en parts uppfattning om vilka bestämmelser förfarandet ska prövas enligt

När man prövar om skatteflyktslagen är tillämplig på ett visst förfarande är domstolen inte i övrigt bunden av en parts uppfattning om enligt vilka bestämmelser ett förfarande ska beskattas. Den frågan har prövats i HFD 2012 ref. 20 där Högsta förvaltningsdomstolen beskattade den skattskyldige enligt inkomstskattelagen, trots att Skatteverket ansåg att inkomstskattelagens tillämplighet i det aktuella fallet begränsades av skatteavtal, och enbart yrkade på beskattning med stöd av skatteflyktslagen.

Hela förfarandet måste prövas

Det är viktigt att hela det förfarande som är aktuellt prövas i målet. I RÅ 2002 not. 52 framgick inte hela förfarandet av ansökan om förhandsbesked. Högsta förvaltningsdomstolen avvisade därför frågan om skatteflyktslagen var tillämplig. Inte heller i RÅ 2007 ref. 52 hade hela förfarandet prövats i förhandsbeskedsärendet. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde därför nämndens beslut. Domstolen konstaterade i mål nr 4210-14 av den 26 mars 2015 att de frågor som prövats i förhandsbeskedsärendet endast utgjorde ett led i en sammansatt transaktionskedja. Högsta förvaltningsdomstolen avvisade, med hänvisning till RÅ 2007 ref. 52, frågan om skatteflykt. Se även HFD 2012 ref. 50.

Av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden framgår det att om ett meddelat förhandsbesked är baserat på vissa angivna förutsättningar, så är förhandsbeskedet inte tillämpligt om ytterligare transaktioner av betydelse vidtagits. Då får man göra en förnyad prövning.

Anstånd med inbetalning av skatt

När man tillämpar skatteflyktslagen får man medge anstånd med inbetalning av skatt enligt de allmänna reglerna i 63 kap. 4–5 §§ SFL. Det kan vara aktuellt om det är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas eller om betalningen medför betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller om den framstår som oskälig (prop. 2010/11:165 s. 567, prop. 1996/97:100 del 1, s. 418 f. och s. 611 f.). När man tillämpar skatteflyktslagen är det regelmässigt fråga om så komplicerade förhållanden att utgången är oviss (prop. 1989/90:74 s. 342). Anstånd med inbetalning av skatt kan därför vanligtvis medges. Enligt 63 kap. 8 § SFL kan man även kombinera anstånd med krav om att den skattskyldige ställer en säkerhet.

På vilka rättshandlingar kan skatteflyktslagen tillämpas?

Skatteflyktslagen tillämpas på rättshandlingar. I sin senaste lydelse tillämpas den på rättshandlingar som företagits fr.o.m. den 1 januari 1998. Man har prövat om 1995 års skatteflyktslag var tillämplig när den grundläggande rättshandlingen – upptagande av lån – vidtagits innan lagen trätt i kraft, men de efterföljande rättshandlingarna – betalning av ränta – vidtagits efter att lagen trätt i kraft på grund av den rättsliga förpliktelse som orsakats av den grundläggande rättshandlingen (RÅ 2007 ref. 84). Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att avdrag för ränta inte kunde vägras med stöd av 1995 års skatteflyktslag, eftersom skulden uppkommit innan lagen trätt i kraft.

Lagen avser bara den egentliga skatteflykten. Skenrättshandlingar, oriktigt betecknade avtal och civilrättsligt ogiltiga avtal som följs av parterna faller utanför lagens tillämpningsområde. Det ingår i den rättsliga bedömningen att avgöra om något avtal träffats, om det har en innebörd som motsvarar beteckningen och om det är civilrättsligt giltigt eller inte. Detta får göras med vanliga juridiska tolkningsmetoder, se sidan Rättshandlingars verkliga innebörd.

Skatteflyktslagen utvidgar inte det skattepliktiga området

Avsikten med lagen är inte att åstadkomma någon utvidgning av det skattepliktiga området. Även vid tillämpning av skatteflyktslagen anges gränserna för beskattningen genom de materiella reglerna (prop. 1980/81:17 s. 15 f., prop. 1982/83:84 s. 11 f. och prop. 1996/97:170 s. 33 f.). När skatteflyktslagen först infördes ansågs det tveksamt om lagen kunde användas för att komplettera lagregler som införts för att hindra vissa speciella skatteflyktsförfaranden. Högsta förvaltningsdomstolen har emellertid tagit ställning till denna fråga (RÅ 1989 ref. 83 samt RÅ 1990 ref. 22 och ref. 101) och tillämpat skatteflyktslagen på bl.a. kringgående av vinstbolagsbestämmelsen i dåvarande 35 § 3 mom. sjunde stycket KL.

Skatteflyktslagen och EU-rätten

Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 2007 ref. 52 gjort ett allmänt uttalande om förhållandet mellan skatteflyktslagen och EU-rätten. Att vissa bestämmelser, enligt EU-domstolen, är oförenliga med EU-rätten hindrar inte att skatteflyktslagen kan tillämpas i det enskilda fallet om det finns förutsättningar för det. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade följande i målet:

EG-domstolen har uttalat att bestämmelserna i 53 kap. är för långtgående och inte förenliga med EG-fördragets reglering av rätten till fri etablering och fria kapitalrörelser (C 436/00 X och Y). Detta utesluter inte att det i ett enskilt fall kan finnas grund för att ingripa mot vad som kan betecknas som skatteflykt i förhållande till tioårsregeln.

Skatteflyktslagen och skatteavtal

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i HFD 2012 ref. 20 att utformningen av skatteflyktslagen inte förhindrar att den tillämpas även på skatteavtal. Det i målet aktuella skatteavtalet, mellan Sverige och Peru, innehöll inte någon bestämmelse som principiellt utesluter att skatteflyktslagen tillämpas på rättshandlingar som omfattas av avtalet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det var möjligt att tillämpa skatteflyktslagen på förfarandet. Frågan om skatteflykt blev dock aldrig prövat i målet.

Skatteflyktslagens tillkomst

Den lag mot skatteflykt som nu gäller återinfördes 1995 (prop. 1994/95:209 s. 5). Skatteflyktslagen har därefter reformerats (prop. 1996/97:170). 1981 infördes på prov en lag mot skatteflykt som gällde rättshandlingar som gjort fr.o.m. den 1 januari 1981 (prop. 1980/81:17). Lagen, som utvidgades något genom en lagändring 1983 (prop. 1982/83:84), gällde rättshandlingar som gjorts t.o.m. 1992 (se även prop. 1985/86:49, SkU 49 och prop. 1987/88:150 bil. 3). 1992 upphävdes lagen (prop. 1992/93:127 s. 25). Förarbetena till lagen i sina tidigare lydelser är i tillämpliga delar fortfarande relevanta.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 2012 ref. 20 [1] [2]
  • HFD 2012 ref. 50 [1]
  • RÅ 1989 ref. 83 [1]
  • RÅ 1990 ref. 101 [1]
  • RÅ 1990 ref. 22 [1]
  • RÅ 1992 ref. 58 [1] [2]
  • RÅ 2000 ref. 54 [1]
  • RÅ 2002 not. 52 [1]
  • RÅ 2003 ref. 92 [1]
  • RÅ 2007 ref. 52 [1] [2]
  • RÅ 2007 ref. 84 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1980/81:17 med förslag till lag mot skatteflykt, m.m. [1] [2]
  • Proposition 1982/83:84 med förslag till lag om ändring i lagen (1980:865) mot skatteflykt m.m. [1] [2]
  • Proposition 1985/86:49 om fortsatt giltighet av lagen mot skatteflykt [1]
  • Proposition 1987/88:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m.m. (kompletteringsproposition) [1]
  • Proposition 1989/90:74 om ny taxeringslag m. m. [1]
  • Proposition 1992/93:127 om vissa frågor om beskattning av inkomst av tjänst [1]
  • Proposition 1994/95:209 Kontrolluppgiftsskyldighet vid avyttring av värdepapper m.m. [1]
  • Proposition 1996/97:100 Ett nytt system för skattebetalningar, m.m. kap 12 [1]
  • Proposition 1996/97:100 Ett nytt system för skattebetalningar, m.m. kap 30 [1]
  • Proposition 1996/97:170 Reformerad skatteflyktslag [1] [2]
  • Proposition 2010/11:165 Skatteförfarandet, del 1 av 3 [1]