OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Om betalningsmottagaren är godkänd för F-skatt ska utgivaren inte betala arbetsgivaravgifter.

Vem ska betala avgifter när mottagaren har F-skatt?

Vem som ska betala socialavgifterna styrs av vilken skatteform för betalning av preliminär skatt, A- eller F-skatt, som gäller för mottagaren. Den som ger ut ersättning för arbete till någon som är godkänd för F-skatt ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningen (2 kap. 5 § SAL). Det har ingen betydelse om mottagaren bedriver näringsverksamhet eller om han eller hon ska redovisa ersättningen som inkomst av tjänst. Även om det skulle vara helt klarlagt att en viss ersättning inte ska ingå i mottagarens näringsverksamhet utan att den kan jämställas med en anställningsinkomst, ska utbetalaren trots detta inte betala arbetsgivaravgifter. Om det är uppenbart att mottagaren är anställd hos utgivaren gäller särskilda regler.

Om den som tar emot ersättning för arbete är en fysisk person ska mottagaren i stället betala socialavgifter i form av egenavgifter (3 kap. 8 § SAL).

F-skatt betalas av den som är godkänd för F-skatt (8 kap. 2 och 3 §§ SFL). Här kan du läsa mer om vem som kan bli godkänd för F-skatt.

Rätt betalningsmottagare

Ibland uppstår det frågor om vem som är den egentliga mottagaren av en avgiftspliktig ersättningn. Det inträffar ibland att en fysisk person som ska få betalt för ett utfört arbete begär att betalningen i stället ska gå till någon annan, exempelvis till ett av mottagaren ägt aktiebolag. Om den fysiska personen inte är godkänd för F-skatt medan hans bolag är det, uppstår frågan om utbetalaren ska betala arbetsgivaravgifter. Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål prövat frågan om rätt betalningsmottagare (RÅ 2007 ref. 61 I och II).

I det första målet (teknikerfallet) hade en tekniker som tidigare varit anställd hos utbetalaren i stället börjat fakturera som inhyrd via två kommanditbolag med F-skatt trots att han utförde samma arbetsuppgifter som tidigare. HFD fann att avtalen mellan det utbetalande bolaget och teknikerns kommanditbolag inte kunde ges den innebörden att teknikern därefter skulle anses verksam genom sina bolag. I stället skulle arbetet anses som en fortsättning på hans anställning hos det utbetalande bolaget och utgivna ersättningar sågs som avgiftspliktig lön till teknikern från det bolag där han utförde arbetet.

Det andra målet (VD-fallet) handlar om ersättningar till en person som arbetade som VD i ett byggbolag. Byggbolaget hade betalat ersättningarna i form av konsultarvoden till ett av VD:n ägt bolag med F-skatt. Skatteverket hävdade att uppdraget som VD var ett personligt uppdrag och att ersättningen skulle beskattas direkt hos VD:n och inte hos hans bolag. HFD pekade på de regler om anmälningsskyldighet som finns vid uppenbar anställning och de ansvarsregler som är kopplade till de bestämmelserna. HFD uttalade att dessa regler i väsentlig mån inskränker utrymmet för att bortse från ingångna avtal och det förhållandet att betalningsmottagaren hade F-skatt. HFD fann därför att byggbolaget inte skulle betala arbetsgivaravgifter på de ersättningar som enligt avtalet hade getts ut till VD:s egna bolag.

Domarna om F-skattens rättsverkningar begränsar Skatteverkets möjlighet att vid beslut om arbetsgivaravgifter bortse från civilrättsliga avtal där uppdragstagaren haft F-skatt. Ett godkännande för F-skatt kan bortses från främst vid s.k. skenavtal. Med sådana menas att avtalet inte motsvarar vad parterna egentligen kommit överens om. Enligt allmänna rättsprinciper ska i sådana fall avtalens verkliga innebörd läggas till grund för beskattningen. Ett exempel är att ett redan ingånget anställningsavtal med en person formellt skrivs om med ett bolag med F-skatt som uppdragstagare trots att anställningen är avsedd att fortsätta som tidigare.

Frågor om skenavtal har av HFD avgjorts i tre domar om s.k. osanna fakturor (HFD 2012 ref. 69 I – III). I målen hade olika bolag bokfört fakturor från underentreprenörer som avsåg utförda arbeten av personal som tillhandahölls av underentreprenörerna. Underentreprenörerna var godkända för F-skatt. Frågan gällde om fakturorna var osanna på så vis att de inte motsvarade någon prestation som de fakturautställande bolagen hade utfört. Utgången i målen blev olika beroende på i vilken mån Skatteverket kunnat visa att fakturorna varit osanna.

Vad gäller när mottagaren har F-skatt med villkor (FA-skatt)?

Om en fysisk person ska bedriva näringsverksamhet vid sidan av en anställning kan Skatteverket besluta att ett godkännande för F-skatt ska förenas med ett villkor. Godkännandet för F-skatt får då bara åberopas i hans eller hennes näringsverksamhet (9 kap. 3 § SFL). När någon är godkänd för F-skatt med villkor innebär det att personen har både skatteformen F-skatt och A-skatt (s.k. FA-skatt).

Det innebär, att om den som tar emot ersättning för arbete åberopar sitt godkännande för F-skatt skriftligen, ska den som ger ut ersättningen inte betala arbetsgivaravgifter (2 kap. 5 § andra stycket SAL). Det är alltså inte tillräckligt att mottagaren är godkänd för F-skatt, utan det krävs alltid ett skriftligt åberopande. Om ersättningen hör till mottagarens näringsverksamhet eller om den ska tas upp som inkomst av tjänst har ingen betydelse. Om det är uppenbart att den som utför arbetet är att anse som anställd hos utbetalaren har dock utbetalaren anmälningsskyldighet till Skatteverket om detta.

För inkomster som hör till anställningen eller för annat som ska tas upp som inkomst av tjänst får mottagaren inte åberopa godkännandet för F-skatt. Skatteverket kan återkalla ett godkännande om det används i anställningsförhållanden.

Den som ger ut ersättning för arbete till en person som har ett godkännande för F-skatt med villkor ska, om mottagaren inte skriftligen åberopar godkännandet, betala arbetsgivaravgifter och göra skatteavdrag. Det gäller även om det är en ersättning som ska ingå i mottagarens näringsverksamhet.

Hur kan mottagaren visa sitt godkännande för F-skatt?

En uppgift om godkännande för F-skatt från mottagaren av ersätningen för arbete får godtas om den lämnas i en handling som upprättas i samband med uppdraget. I handlingen ska det finnas nödvändiga identifikationsuppgifter för både utbetalaren och mottagaren (2 kap. 5 § första stycket SAL). Läs mer om hur visa att godkännande för F-skatt finns.

Ond tro

Skulle utbetalaren vara i ond tro, dvs. känna till att uppgiften om godkännande för F-skatt inte är sann, så gäller inte uppgiften (2 kap. 5 § första stycket SAL). I sådant fall ska utbetalaren betala arbetsgivaravgifter på ersättningen.

Oriktig uppgift om godkännande för F-skatt

Som framgår ovan kan en utbetalare lita på en skriftlig uppgift om att mottagaren är godkänd för F-skatt på en faktura eller annan handling som upprättas i samband med uppdraget. Utbetalaren behöver inte kontrollera att uppgiften är riktig. Den som lämnar uppgiften gör det under straffansvar (7-8 §§ skattebrottslagen, 1971:69).

När gäller ett godkännande för F-skatt?

Den som ger ut ersättning för arbete ska inte betala arbetsgivaravgifter om mottagaren är godkänd för F-skatt antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut (2 kap. 5 § första stycket SAL). Det finns således två tidpunkter som är avgörande, avtals- respektive betalningstidpunkten. Om betalningsmottagaren är godkänd för F-skatt vid åtminstone ett av dessa tillfällen ska F-skattens rättsverkningar gälla, dvs. utbetalaren ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningen.

Det kan uppstå frågor om vad som gäller när ett godkännande för F-skatt återkallas under tiden som ett uppdrag pågår och alltså den som utför uppdraget har F-skatt vid avtalstillfället men A-skatt vid utbetalningstillfället. För att F-skattens rättsverkningar i detta fall ska gälla i uppdraget krävs därför att ersättningen var bestämd redan vid avtalstillfället.

Exempel: avtal - betalning

A sluter ett avtal med målarmästaren X den 10 maj om ett målningsarbete som ska kosta 12 000 kr. Den 1 juni återkallar Skatteverket godkännandet för F-skatt för X på grund av stora skatteskulder. X utför målningen i början av juni och skickar därefter faktura på arbetskostnaden. A ska inte betala arbetsgivaravgifter (och inte heller göra skatteavdrag) på ersättningen eftersom X var godkänd för F-skatt vid avtalstidpunkten, dvs. när ersättningen bestämdes.

Vad betyder ”ersättningen bestämts”?

En ersättning får anses vara bestämd om den i avtalet är angiven till ett totalbelopp för hela uppdraget eller har angetts på ett sådant sätt att totalbeloppet lätt går att beräkna. Ersättningen bör också anses vara bestämd när endast en viss timlön avtalats. Om parterna under tiden förhållandet mellan dem pågår kommer överens om att timpenningen ska justeras anses det innebära en ny avtalstidpunkt. En ny ersättning har bestämts.

När något hänt mellan tiden för avtal och betalning

Har det skett en förändring av betalningsmottagarens skatteform, F-skatt eller A-skatt under tiden mellan avtals- och utbetalningstillfället kan det få följande konsekvenser:

  • En fysisk person som har F-skatt vid avtalstillfället men A-skatt vid utbetalningstillfället ska själv betala socialavgifterna i form av egenavgifter, eftersom F-skattens rättsverkningar då ska gälla.
  • En fysisk person som har A-skatt vid avtalstillfället men F-skatt vid utbetalningstillfället blir också skyldig att betala egenavgifter. Även i detta fall gäller F-skattens rättsverkningar, och detta oavsett vad parterna avtalade när ersättningen bestämdes. Vill betalningsmottagaren undvika att bli avgiftsskyldig för egenavgifter kan han eller hon antingen vänta med att ansöka om F-skatt till efter utbetalningen eller ansöka om F-skatt med villkor (FA-skatt) och undvika att åberopa F-skatten skriftligen.

Följande schema kan illustrera hur reglerna för när F-skatten respektive A-skattens rättsverkningar ska gälla.

Skatteform vid avtalstillfället

Skatteform vid betalningstidpunkten

Ger rättsverkan

A

A

A

F

F

F

A

F

F

F

A

F

Hur länge gäller ett åberopande om F-skatt när mottagarens F-skatt har återkallats?

Om betalningsmottagaren har lämnat en uppgift om godkännande för F-skatt på ett godtagbart sätt och ersättningen har bestämts uppkommer frågan hur länge uppgiften om F-skatt ska gälla. Denna frågeställning blir främst aktuell när ett godkännande har återkallats.

Har ett godkännande för F-skatt åberopats i ett uppdrag vid avtalstillfället gäller denna uppgift ända till dess att uppdraget har slutförts. Det finns alltså ingen tidsgräns för hur länge ett åberopande gäller. Åberopandet gäller även om uppdraget pågår över ett årsskifte. Men om ersättningens belopp ändras under tiden för uppdraget anses ett nytt avtal ha ingåtts. Om mottagarens godkännande då återkallats blir utgivaren skyldig att betala arbetsgivaravgifter.

Om betalningsmottagaren är godkänd för F-skatt vid avtalstidpunkten gäller således F-skattens rättsverkningar även om mottagaren fått godkännandet återkallat innan betalning sker. Detta även om utgivaren skulle ha fått information om återkallelsen. Även om mottagaren aldrig har haft F-skatt gäller trots det F-skattens rättsverkningar på grund av uppgiften om F-skatt på fakturan så länge utgivaren inte har vetskap om att uppgiften är osann.

Ersättning till den som har F-skatt i en anställning

Om den som tar emot ersättning för arbete är godkänd för F-skatt ska den som ger ut ersättningen inte betala arbetsgivaravgifter. Den huvudregeln gäller även om ersättningen är lön i ett anställningsförhållande. Men om det är uppenbart att den som utför arbetet är att anse som anställd hos utbetalaren och mottagaren har eller åberopar ett godkännande för F-skatt, är utbetalaren skyldig att göra en skriftlig anmälan till Skatteverket om detta (10 kap. 14 § SFL). Om ersättningen ges ut i utbetalarens näringsverksamhet och utbetalaren inte fullgör sin anmälningsskyldighet, får Skatteverket besluta att utbetalaren är skyldig att betala det belopp som kan behövas för att betala skatten och avgifterna på ersättningen (59 kap. 7 § SFL).

Särskilt undantag för semesterkassor

Det finns bara ett undantag från huvudregeln om att en utgivare inte ska betala arbetsgivaravgifter om mottagaren är godkänd för F-skatt. Det undantaget innebär att en semesterkassa ska betala arbetsgivaravgifter på utbetalda semestermedel även om mottagaren har F-skatt (2 kap. 5 § tredje stycket SAL). Semesterkassor är numera inte så vanliga men kan förekomma i byggnadsbranschen. De arbetsgivare som är anslutna till en semesterkassa betalar under intjänandeåret in semestermedel för sina anställda till kassan. När de anställda påföljande år tar semester får de sin semesterlön från kassan och inte från arbetsgivaren. Ersättning från en semesterkassa likställs med ersättning för arbete (2 kap. 11 § 5 SAL). Skälet till undantaget är att semesterersättning från semesterkassa ursprungligen alltid kommer från en arbetsgivare och att den i regel betalas ut året efter intjänandeåret. Om inte undantaget fanns skulle det exempelvis innebära att den som tidigare tjänat in semestermedel i en anställning men som utbetalningsåret startat en egen näringsverksamhet och därför blivit godkänd för F-skatt, blev skyldig att betala egenavgifter på semestermedlen. Semesterkassan ska också göra skatteavdrag från utbetalda semestermedel även om mottagaren har F-skatt (10 kap. 13 § SFL).

Ersättning till den som själv betalar sin preliminärskatt (SA-skatt)

Undantaget från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter gäller bara för den som är godkänd för F-skatt och inte för den som själv betalar sin preliminära skatt genom särskild debitering, SA-skatt.

Det råder ibland en missuppfattning om att arbetsgivaravgifter inte skulle behöva betalas på ersättning till den som själv betalar SA-skatt eftersom det i den debiterade SA-skatten också kan ingå personens socialavgifter i form av egenavgifter. Men den omständigheten innebär inte att utbetalaren av en arbetsersättning är befriad från sin skyldighet att betala arbetsgivaravgifter.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 2012 ref. 69 [1]
  • RÅ 2007 ref. 61 [1]

Lagar & förordningar