OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

De flesta industriländer har infört någon form av säkringsåtgärder i syfte att minska skattebortfallet i samband med avsiktligt skattefusk. Här kan du läsa om var stöd finns för dessa säkringsåtgärder.

Betalningssäkring enligt överenskommelse med en annan stat m.m.

De åtgärder som stater använder för att säkra sina skatteintäkter kan vara av förebyggande karaktär. Det finns också en rad åtgärder som kan vidtas när ett skattebortfall befaras.

  • Sidoansvar kan aktualiseras
  • Redovisningsperioden kan förkortas så att redovisning och betalning kan krävas i ett tidigt skede
  • Staten kan begära säkerhet (bankgaranti eller liknande) av både nyregistrerade och redan registrerade företag när det finns en misstanke att det är fråga om en oseriös verksamhet
  • Ett mycket frekvent instrument är möjligheten att säkra tillgångar (securing of assets) redan innan den aktuella skatten eller avgiften blivit debiterad eller restförd, dvs. vad som här i Sverige motsvaras av betalningssäkring enligt 46 kap. SFL.

En arbetsgrupp inom IOTA (Intra-European Organisation of Tax Administrations) har i en rapport år 2008 (Securing of Assets, report for Tax administrations) beskrivit bl.a. vilka olika möjligheter som finns i medlemsländerna att säkra tillgångar för att täcka ännu inte förfallna skattebelopp. Studien visar att europeiska skattemyndigheter i stort sett har likartade säkringsåtgärder. Däremot finns det stora skillnader beträffande när i tiden dessa åtgärder kan vidtas och hur omständligt själva förfarandet är.

Betalningssäkring i Sverige av utländska skatter m.m.

Betalningssäkring får användas för att säkerställa betalning av utländsk skatt, avgift, särskild avgift eller ränta om sådan form av bistånd är möjligt enligt vad som följer av EU-lagstiftning eller om det finns en överenskommelse om detta i avtal eller konvention mellan Sverige och det andra landet (46 kap. 4 § SFL).

Behörighetsfördelningen internt i Sverige är uppdelad så att det är KFM som är behörig myndighet i själva biståndsärendet, medan det är Skatteverket som är behörig att ansöka hos förvaltningsrätten om betalningssäkring.

Säkringsåtgärder ska alltid genomföras enligt de regler som gäller i det land där verkställighet begärs. När en begäran om bistånd kommit från ett annat land ska Skatteverket bedöma om talan ska väckas eller inte. Skatteverket ska ta ställning till om det finns förutsättningar för att hos ansöka om betalningssäkring med utgångspunkt från bestämmelserna i 46 kap. SFL.

Säkerställande av svenska skatter m.m. i utlandet

Svensk skatt m.m. kan säkerställas i gäldenärens tillgångar i ett annat land. Lagstöd för detta kan finnas i EU-lagstiftning eller i avtal eller konvention mellan Sverige och ett annat land.

När Skatteverket överlämnat ett beslut om betalningssäkring för verkställighet till KFM ska KFM först utreda i vilken omfattning den betalningsskyldige har tillgångar i Sverige som kan säkras. KFM ska därefter utreda om det finns förutsättningar att begära handräckning med säkringsåtgärder utomlands avseende återstående belopp. KFM prövar om förutsättningarna är uppfyllda enligt respektive direktiv, förordning, avtal eller konvention och begär sedan verkställighet hos behörig myndighet i den berörda staten. Den utländska myndigheten prövar ansökningen och ser därefter till att ett beslut om säkringsåtgärder fattas och verkställs enligt det landets interna lagstiftning.

Svensk lagstiftning

I lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (LÖHS) och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (FÖHS) ges de grundläggande förutsättningarna för att en begäran om handräckning i ett skatteärende ska kunna göras såväl utomlands som i Sverige. Handräckningen kan bl.a. avse bistånd vid indrivning, inbegripet säkringsåtgärder (3 § första stycket 2 LÖHS).

Det är KFM som är behörig myndighet i Sverige i fråga om en sådan åtgärd 3 § andra stycket 1 LÖHS.

Förutsatt att det finns en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får behöriga myndigheter i respektive stat begära biträde av den andra staten med handräckning i ett skatteärende (14 § LÖHS).

När det gäller bistånd med indrivning och säkringsåtgärder inom EU finns en särskild EU-lagstiftning i form av indrivningsdirektivet (2010/24/EU) med därtill kopplad genomförandeförordning (1189/2011).

I Sverige finns anslutande föreskrifter i lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen (biståndslagen) samt i tillhörande förordning (2011:1546, biståndsförordningen) ( 21 § LÖHS).

EU:s indrivningsdirektiv

EU:s medlemsstater beslutade redan i ett tidigt skede att bistå varandra med indrivning av skatter m.m. Det första direktivet omfattade bl.a. mervärdesskatt och vissa punktskatter, avgifter samt dröjsmålsräntor (76/308/EEG).

Tillämpningsområdet utvidgades sedan genom nya direktiv (2001/44/EG) och (2008/55/EG). Det nu gällande direktivet, rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010, omfattar i princip alla skatter och avgifter som tas ut av en medlemsstat, oavsett om de har någon motsvarighet i andra medlemsstater (artikel 1 a). Även skattetillägg omfattas (artikel 2 a). Dock är obligatoriska socialavgifter uttryckligen undantagna (artikel 3 a).

Obligatoriska socialförsäkringsavgifter kan i stället säkerställas med stöd av den s.k. socialförsäkringsförordningen, se EU:s socialförsäkringsförordning med tillämpningsförordning nedan.

Av artikel 16.1 i indrivningsdirektivet framgår att bistånd med säkerhetsåtgärder kan begäras i ett annat EU-land om en sådan åtgärd är tillåten enligt lagstiftningen i den anmodade staten. Den handling som utfärdats för att medge säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten (för svensk del betalningssäkrings-beslutet) ska bifogas begäran (se även 3 § biståndsförordningen). Beslutet i den sökande staten ska i sig erkännas i den anmodade staten. Men detta utesluter inte att det kan krävas ytterligare förfarande i den anmodade staten för att utverka ett beslut som kan verkställas. Ytterligare åtgärder krävs i de flesta medlemsstater där det överhuvudtaget är möjligt att vidta säkerhetsåtgärder (se prop. 2011/12:15 s. 46 f.). Även när ett annat EU-land begär säkerhetsåtgärd i Sverige krävs, för slutlig verkställighet här, att ett beslut om betalningssäkring fattas av svensk domstol. Skatteverket har befogenhet att ansöka om betalningssäkring för den utländska fordringen (46 kap. 4 och 5 §§ SFL).

Om verkställighet begärs i ett annat EU-land för en tvistig fordran ska verkställigheten skjutas upp, om det inte i båda staterna är förskrivet att verkställighet får ske även för tvistiga fordringar (för Sveriges del finns sådan föreskrift) (68 kap. 1 § SFL).

Om verkställigheten skjuts upp kan den anmodade myndigheten på begäran av sökande myndighet, eller om det annars bedöms nödvändigt, vidta säkerhetsåtgärder förutsatt att en sådan åtgärd är tillåten i den anmodade staten. I biståndslagen föreskrivs därför att vid uppskjuten verkställighet får KFM begära att Skatteverket ska väcka talan om betalningssäkring enligt 46 kap. SFL (16 § fjärde stycket biståndslagen). Ytterst ankommer det emellertid på Skatteverket att bedöma om talan ska väckas eller inte, med utgångspunkt från bestämmelserna i 46 kap. SFL (prop. 2011/12:15 s. 66).

EU:s socialförsäkringsförordning med tillämpningsförordning

I EU-förordningen 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, ändrad genom förordning 988/2009, finns i artikel 84 en grundläggande bestämmelse om handräckning för indrivning. Närmare bestämmelser finns i tillämpnings-förordningen 987/2009, där det i artikel 84 anges att den anmodade staten på begäran av den sökande staten ska vidta säkerhetsåtgärder för att säkerställa indrivningen, om en sådan åtgärd är möjlig i den anmodade staten. Om verkställigheten skjuts upp på grund av att fordringen är tvistig finns motsvarande möjlighet att vidta säkerhetsåtgärder enligt indrivningsdirektivet (artikel 81).

Sedan den 1 april 2012 finns även ett avtal mellan EU och Schweiz som innebär att ansökningar om indrivning av socialavgifter och återkrav av förmåner även är möjligt mellan alla stater inom EU och Schweiz.

Den gemensamma EES-kommitténs beslut som trätt i kraft den 1 juni 2012 innebär att socialförsäkringsförordningen och tillämpningsförordningen gäller mellan EU-staterna och Norge, Island och Lichtenstein. När det gäller begäran om handräckning av socialförsäkringsavgifter till Norge och Island används istället det nordiska handräckningsavtalet eftersom det är mer administrativt lätthanterligt, se Nordiskt handräckningsavtal nedan.

Bi- eller multilaterala avtal

En annan metod för att åstadkomma indrivning av skatt i ett annat land är att de berörda staterna kommit överens om att bistå varandra med detta. Förutsättningen för att en indrivning ska vara möjlig är då bl.a. att skatteanspråket omfattas av indrivningsbestämmelserna i det aktuella avtalet. Dessutom måste gäldenären omfattas av den tillämpliga bestämmelsens gäldenärskrets.

Dubbelbeskattningsavtal

Bestämmelser om indrivning finns för närvarande intagna i skatteavtalen med Belgien, Estland, Frankrike, Indien, Japan, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Tyskland och USA. Flertalet av dessa avtal omfattar också säkringsåtgärder för ännu inte fastställda skattefordringar, dvs. vad som i Sverige motsvaras av betalningssäkring.

Nordiskt handräckningsavtal

Det finns ett separat handräckningsavtal inom Norden, lagen (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna, dvs. Danmark med Färöarna och Grönland, Finland, Island och Norge. Även här finns ett avsnitt om säkringsåtgärder (artikel 19 punkt 1).

Europaråds- och OECD-konventionen

Bestämmelser om indrivning finns även i Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (se SFS 1990:313). Även här är det möjligt med säkringsåtgärder (artikel 12).

Referenser på sidan

EU-författningar

  • RÅDETS DIREKTIV 2008/55/EG av den 26 maj 2008 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder [1]
  • Rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 om ändring av direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt och vissa punktskatter [1]
  • Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder [1] [2]
  • Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdeskatt [1]

Lagar & förordningar

  • Förordning (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1]
  • Förordning (2011:1546) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen [1] [2]
  • Lag (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna [1]
  • Lag (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1]
  • Lag (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1] [2] [3]
  • Lag (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen [1] [2]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1] [2] [3] [4] [5]

Propositioner

  • Proposition 2011/12:15 Genomförande av det nya EU-direktivet om bistånd med indrivning [1]