OBS: Detta är utgåva 2015.14. Sidan är avslutad 2019.
Här finns kort beskrivet de bestämmelser som övergripande omgärdar svensk rättskipning och förvaltningsmyndigheters självständighet.
Den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap. 1 § tredje stycket RF). Det innebär att alla statsorgan vid all maktutövning är skyldiga att följa gällande bestämmelser i grundlagarna och i andra lagar och förordningar (den s.k. legalitetsprincipen).
Domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, den s.k. objektivitetsprincipen (1 kap. 9 § RF).
Objektivitetsprincipen ska alltså beaktas även av t.ex. regeringen samt av kommuner, juridiska personer och enskilda som fått överta förvaltningsuppgifter med stöd av lag (12 kap. 4 § RF).
Högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna är allmänna domstolar. Högsta förvaltningsdomstolen, kammarrätterna och förvaltningsrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar. Rätten att få ett mål prövat av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, hovrätt eller kammarrätt kan begränsas genom lag (11 kap. 1 § RF).
Andra domstolar inrättas med stöd av lag (11 kap. 1 § första stycket RF).
En domstol får inte inrättas för en redan begången gärning och inte heller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål. Detta stadgande är undantagslöst. En rättegång ska genomföras rättvist, inom skälig tid och förhandling vid domstol ska vara offentlig (2 kap. 11 § RF). Undantag från bestämmelsen att förhandling vid domstol är offentlig finns bl.a. i 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 16 § förvaltningsprocesslagen.
Varken någon myndighet eller riksdagen får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare (11 kap. 3 § RF). Riksdagen, regeringen, en annan domstol eller en förvaltningsmyndighet får således inte påverka en domstol i dess dömande verksamhet eller vid dess tillämpning av en rättsregel i ett särskilt fall. Detta förbud mot påverkan gäller också en domstols handläggning av ett administrativt ärende om en rättsregel ska tillämpas.
Under regeringen lyder JK och andra statliga förvaltnings-myndigheter som inte enligt regeringsformen eller annan lag är myndigheter under riksdagen (12 kap. 1 § RF). Det är regeringen som sådan som har direktivrätten gentemot förvaltnings-myndigheterna, inte enskilda statsråd. Så kallat ministerstyre accepteras alltså inte i svensk rätt.
Förvaltningsmyndigheternas skyldighet att följa regeringens direktiv begränsas av regeln att ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag (12 kap. 2 § RF).
Stadgandet innebär att en förvaltningsmyndighets handläggning av ärenden ska stå fri från påverkan från utomstående.
Ingen får dömas till straff eller annan påföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks. Inte heller får någon dömas till svårare påföljd för gärningen än som var föreskriven då den begicks (2 kap. 10 § första stycket RF).
Skatt eller statlig avgift får inte tas ut i vidare mån än vad som följer av föreskrifter som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten (2 kap. 10 § andra stycket RF).
Retroaktiv skattelag till skattskyldigs nackdel tillåts dock om riksdagen finner att det finns särskilda skäl för det och lagstiftningen tillkommer i viss speciell ordning. Härmed avses lagstiftning som tillkommer för att sätta stopp för förfaranden som kan anses innebära kringgående av gällande skattelag (prop. 1978/79:195 s. 56).
Det tillåts också om riksdagen finner att det av särskilda skäl krävs i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.
Enligt undantagsregeln får skatt eller statlig avgift tas ut trots att lagen inte hade trätt i kraft när den omständighet inträffade som utlöste skatte- eller avgiftsskyldigheten om regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen. Med förslag jämställs skrivelse från regeringen till riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta. Den avgörande tidpunkten är den dag då en proposition, ett utskottsbetänkande respektive en skrivelse med meddelande blir allmän handling hos riksdagen (prop. 1978/79:195 s. 60).
En skatteregel kan få tillämpas retroaktivt från dagen då en proposition i ärendet inkom till kammarkansliet även om det inte råder fullständig överensstämmelse mellan förslaget till föreskrift i propositionen och den sedermera antagna lagen. Vid riksdagsbehandlingen kan alltså vissa jämkningar göras utan att man går miste om möjligheten till retroaktiv tillämpning. När regeringen meddelar riksdagen att den avser att föreslå en retroaktiv skatteregel behöver meddelandet inte innehålla någon detaljerad beskrivning av det kommande förslaget. Det väsentliga är att det genom meddelandet görs klart vilken typ av transaktion, intäkt, avdrag etc. som förslaget avses ingripa mot samt från vilken tidpunkt retroaktiviteten skall gälla. Däremot kan det inte alltid krävas att det ska preciseras på vilket sätt ingripandet ska ske (prop. 1978/79:195 s. 61).
Enskilda får ansöka om rättsprövning av sådana beslut av regeringen som innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1 § lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut). Dessutom får sådana miljöorganisationer som avses i miljöbalken ansöka om rättsprövning av vissa tillståndsbeslut av regeringen (2 § lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut).
Det är Högsta förvaltningsdomstolen som prövar ansökningar om rättsprövning (3 § lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut).
Ett regeringsbeslut gäller även om någon har gjort en ansökan om rättsprövning. Högsta förvaltningsdomstolen får dock bestämma att beslutet tills vidare inte ska gälla, s.k. inhibition (5 § lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut).
Om Högsta förvaltningsdomstolen finner att regeringens beslut strider mot någon rättsregel, och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse, ska beslutet upphävas. Högsta förvaltningsdomstolen har också en möjlighet att återförvisa ärendet till regeringen. (7 § lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut).