OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Den som behöver tolk eller översättare vid sina kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning.

Myndigheternas skyldighet att anlita tolk och översätta handlingar

Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska (10 § språklagen). Förvaltningslagen (FL) bygger på förutsättningen att svenska språket ska användas av myndigheterna.

När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska språket eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad bör myndigheten vid behov anlita tolk (8 § FL). Bestämmelsen tar sikte inte bara på muntlig tolkning vid förhandlingar, förhör osv. utan också på skriftlig översättning när handlingar på främmande språk ges in en myndighet eller när en myndighet ska meddela sig skriftligt med någon som inte förstår svenska.

Den som behöver tolk eller översättare vid sina kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning (prop. 1985/86:80 s. 27). Vid denna bedömning måste hänsyn tas till bl.a. tillgången på tolkar. Något absolut krav på tolkning och översättning har inte föreskrivits i lagen. Bedömningen av om behov av översättning föreligger eller inte ankommer i första hand på myndigheten och inte på den enskilde. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till kravet på snabb och enkel handläggning i 7 § FL.

Översättning av till myndigheten inkommande handlingar på främmande språk

Någon ”formell” översättning behöver inte göras av alla inkommande handlingar som är skrivna på främmande språk. Exempelvis är det inte nödvändigt att företa en sådan översättning av skrivelser vars innehåll är uppenbart. Det kan ibland vara tillräckligt med en översättning som utförs av en språkkunnig kollega. Vid bedömningen av om en ”formell” översättning ska göras måste hänsyn tas till ärendets beskaffenhet samt till omfattningen och karaktären av det material som lämnats in. Det kan exempelvis vara angeläget med en ”formell” översättning när rättssäkerheten så kräver.

En taxeringsnämnd (TN) hade, samtidigt som den meddelade ett för den skattskyldige negativt beslut, begärt att han skulle översätta ett intyg skrivet på finska för att han vid en omprövning ev. skulle kunna få det avdrag han yrkat. JO ansåg att TN borde ha framfört sin begäran före beslutet, (JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 294). Enligt JO gjorde Utlänningsnämnden inte fel när myndigheten inledningsvis begärde att den som gett in ett överklagande till nämnden på finska i ett medborgarskapsärende skulle ordna med översättning av överklagandet. Hos JO upplyste nämnden att den låter översätta ett överklagande, om klaganden som svar på uppmaningen att ge in en översättning uppger att han inte behärskar svenska eller om klaganden inte hör av sig (JO 1999/2000 s. 216).

I ärenden som avser att endast meddela en muntlig upplysning är det ofta möjligt för myndigheten att klara sig utan översättning genom tolk. Kostnaden för översättningen måste också stå i rimlig proportion till ärendets vikt för den som gett in handlingarna. Det kan nämnas att åtskilliga myndigheter, däribland Skatteverket, har låtit översätta vissa hos myndigheten vanligen förekommande blanketter och upplysningsbroschyrer till olika främmande språk.

En inlaga får inte avvisas enbart av det skälet att den inte är avfattad på svenska (prop. 1971:30 del 2, s. 382).

Av förarbetena framgår vidare att en handling ska anses ingiven den dag då den ursprungliga – inte översatta – versionen kom in till myndigheten. Det måste ”anses rimligt att parten själv står risken att handlingen till följd av språksvårigheter inte blir behandlad i vederbörlig ordning” (prop. 1973:30 s. 71-72).

Detta innebär att parten får räkna med att ta konsekvenserna av om myndigheten inte hinner få en handling översatt i sådan tid att en brådskande åtgärd hinner prövas eller vidtas.

Översättning av utgående handlingar till främmande språk

Har det under handläggningen av ett ärende framkommit att en person har så bristfälliga kunskaper i svenska språket att han inte kan förstå en av en myndighet upprättad handling kan det finnas skäl att låta översätta handlingen. Det gäller särskilt myndighetens avgörande i ärendet. I sammanhanget bör emellertid viss ledning kunna hämtas ur följande uttalande i förarbetena. ”När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte på annat sätt, t.ex. genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning (prop. 1986/87:89 s. 170). Av förarbetena framgår vidare att när en domstol skickar handlingar per post till en person i utlandet, och det finns anledning att tro att personen inte talar svenska, finns i regel behov av att låta översätta handlingarna, (prop. 1999/2000:61 s. 159).

Om myndigheten anser att en tolk eller översättare ska anlitas ska myndigheten utse en lämplig person för uppdraget. Myndigheten ska då också enligt föredraganden stå för ersättningen till tolken eller översättaren. När myndigheten anlitar tolkar och översättare måste den givetvis se till att dessa är tillräckligt kvalificerade och även i övrigt har förutsättningar att utföra uppdraget på ett riktigt sätt (prop. 1971:30 del 2 s. 382).

Tolk eller översättare får således inte anlitas i sådana fall då deras tillförlitlighet kan ifrågasättas på grund av deras relationer till parten eller då deras neutralitet i t.ex. ärenden enligt utlänningslagstiftningen inte kan anses säkerställd. Att tolken eller översättaren är auktoriserad av kammarkollegiet enligt förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare innebär en garanti för att han eller hon är kvalificerad. I princip bör tolkar och översättare som inte är auktoriserade användas endast när auktoriserade inte finns att tillgå (prop. 1985/86:80, s. 28).

En tolk eller översättare som anlitas av bl.a. en myndighet får inte obehörigen röja vad han under uppdraget har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshemlighet eller affärsförhållande (2 § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare).

Nordiska språkkonventionen

Konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land (SÖ 1982:93) avser enligt artikel 1 såväl muntliga – dock inte per telefon – som skriftliga kontakter med myndigheter och andra offentliga organ och omfattar svenska, danska, finska, isländska och norska språken.

De fördragsslutande staterna förbinder sig i artikel 2 att verka för att en medborgare i en fördragsslutande stat vid behov ska kunna använda sitt eget språk vid kontakt med myndigheter och andra offentliga organ i en annan fördragsslutande stat.

I mål och ärenden vid domstolar och andra offentliga organ ska dessa enligt artikel 2 om möjligt sörja för att medborgare i en fördragsslutande stat får behövlig tolk- och översättningshjälp. I brottmål ska medborgaren alltid få den tolkhjälp som behövs.

Kostnaden för tolkningen eller översättningen bör enligt artikel 3 ersättas av allmänna medel. Ersättning till tolk i mål som rör allmänt åtal ska alltid utgå av allmänna medel. Om en ingiven handling är av vidlyftig beskaffenhet eller av ringa betydelse eller om andra särskilda skäl föreligger, kan kostnaden för översättning av handlingen återkrävas av den som har gett in handlingen.

I konventionens artikel 5 sägs att de fördragsslutande staterna ska främja inrättandet av offentliga språkserviceorgan eller tillhandahållandet av tolk- och översättningsservice i annan form på orter där medborgare i en annan fördragsslutande stat vistas i större antal om de inte förstår värdlandets språk. När det är befogat med hänsyn till antalet sådana medborgare som är bosatta i värdlandet eller på viss ort i detta, ska värdlandet främja översättning och distribution av sådana anvisningar, broschyrer, blanketter eller dylikt som kan underlätta kontakten mellan den enskilde och det allmänna.

De nationella minoritetsspråken har en särställning

Genom lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk har minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska fått en särställning. En utvidgad rätt att använda språken hos förvaltningsmyndigheter och domstolar har införts. För vart och ett av dessa språk finns särskilda förvaltningsområden. Med förvaltningsområdet för finska avses kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Gällivare, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Huddinge, Håbo, Kiruna, Köping, Pajala, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby, Österåker, Östhammar och Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för meänkieli avses kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för samiska avses kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund.

Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter där. Denna rätt gäller i ärenden i vilka den enskilde är part eller är ställföreträdare för part, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet. Om den enskilde använder finska, meänkieli eller samiska i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samma språk. Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på finska, meänkieli respektive samiska.

Utanför ett förvaltningsområde har enskilda i samma situation rätt att använda de tre språken vid muntliga och skriftliga kontakter, om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket. Rätten att använda finska och samiska är därtill ytterligare utvidgad när det gäller kontakter med vissa myndigheter. Enskilda har alltid rätt att använda finska och samiska vid sina skriftliga kontakter med Riksdagens ombudsmän (JO). Detsamma gäller vid enskildas skriftliga kontakter med Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Diskrimineringsombudsmannen i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förordning (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare [1]
  • Förvaltningslag (1986:223) [1]
  • Lag (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare [1]
  • Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk [1]
  • Språklag (2009:600) [1]

Propositioner

  • Proposition 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. [1] [2]
  • Proposition 1973:30 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m. [1]
  • Proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag [1] [2]
  • Proposition 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande [1]
  • Proposition 1999/2000:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål [1]

Övrigt

  • JO 1982/83 [1]
  • JO 1999/2000 [1]
  • Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ 1982:93) Nordiska språkkonventionen [1]

Referenser inom förvaltningsrätt & förfarande