OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Den som för talan i ett ärende får anlita ett ombud eller ett biträde. Ombud har fullmakt att föra talan i någon annans ställe, medan biträde endast får agera när parten är med.

Vad innebär ombud och biträde?

Den som för talan i ett ärende får anlita ett ombud eller ett biträde (9 § första stycket FL).

Med ombud menas den som har fullmakt att föra talan i någon annans ställe. Ett ombud kan således helt eller delvis föra parts talan och i vissa fall ta emot handling som delges. Inte bara fysiska personer utan även juridiska personer kan fungera som ombud (prop. 1971:30 del 2 s. 362).

Med biträde avses den som inte har ombudets behörighet. Ett biträde får endast agera när parten är med och har således inte rätt att uppträda i huvudmannens ställe.

När behöver ombudet styrka sin behörighet

Frågan om ombud ska styrka sin behörighet är inte reglerad i lagen utan har överlämnats till myndigheten att avgöra. Det innebär att när den som uppträder som ombud inte självmant styrker sin behörighet med en fullmakt får myndigheten med ledning av de allmänna kraven i 7 § FL avgöra om fullmakt behövs. Ibland är omständigheterna sådana att fullmakt kan undvaras i ärende hos förvaltningsmyndighet. När ärendets utgång har stor betydelse för parten – exempelvis om fråga är om utlämnande av hemlig handling – ska dock fullmakt infordras.

Viss ledning kan också hämtas från 49 § FPL, där det framgår att ett ombud ska ha fullmakt. Efter en lagändring har det obligatoriska kravet på att ett ombud alltid ska styrka sin behörighet genom fullmakt i domstolen tagits bort. Ett ombud behöver numera endast styrka sin behörighet när domstolen anser att det behövs. Vidare kan inte längre en juridisk person vara ombud eller biträde i förvaltningsdomstol (48 § FPL).

Hur ska en fullmakt vara utformad

Fullmakt kan i princip vara skriftlig eller muntlig. Muntliga fullmakter förekommer inte särskilt ofta. Om en sådan fullmakt lämnas vid en muntlig handläggning bör myndigheten på lämpligt sätt anteckna detta i ärendet. En skriftlig fullmakt ska vara undertecknad av parten eller behörig ställföreträdare för denne. Fullmakten ska innehålla uppgift om ombudets namn. Av fullmakten ska framgå i vilka avseenden ombudet har behörighet att agera på huvudmannens vägnar. Ombudet kan sätta någon annan i sitt ställe om detta har angetts i fullmakten.

En fullmakt ska i princip visas upp i original och den gäller i normalfallet så länge den inte har återkallats. Vid bedömningen av om det är nödvändigt att uppvisa en fullmakt i original är de allmänna kraven i 7 § FL vägledande. Några krav på att fullmaktsgivarens namnteckning ska vara bevittnad finns inte i FL.

Om myndigheten finner att ett ombud bör styrka sin behörighet med en fullmakt, ska denna uppmana ombudet att göra det. Myndigheten bör samtidigt göra klart för ombudet att talan som väckts av honom kan komma att avvisas, om fullmakt inte kommer in. Utan ett sådant klargörande får myndigheten inte avvisa t.ex. en ansökan enbart med hänvisning till att fullmakt saknas (Hellners-Malmqvist, 2010, s. 120).

Kommunikationen i ärendet ska ske med ombudet

I de fall då ett befullmäktigat ombud företräder en part ska kommunikationen från myndighetens sida ske med ombudet och inte med parten, om inte fullmakten utvisar något annat. Den omständigheten att myndighetens tekniska system inte medger att ombudets namn och adress anges på handlingen saknar betydelse i detta sammanhang. Vederbörande tjänsteman måste i sådana fall, med eller utan manuell komplettering med ombudets namn och adress på själva handlingen, adressera kuvertet med handlingen till ombudet.

Myndigheten kan begära personlig medverkan

I förvaltningsförfarandet kan det förekomma många olika situationer där den som för talan i ett ärende måste medverka personligen. Det kan vara frågan om att part måste höras, lämna upplysningar eller lämna medgivande till något eller att en handling måste undertecknas. Av denna anledning stadgas i 9 § första stycket FL att den som har ombud måste medverka personligen om myndigheten begär det. Myndigheten ska vid denna bedömning ta hänsyn till regeln i 7 § FL om snabb och enkel handläggning. Regeln i 9 § ställer inte något tvångsmedel till myndighetens förfogande. Den utgör därför endast en påminnelse om att huvudregeln om rätt att anlita ombud inte är oinskränkt. För tydlighetens skull ska påpekas att någon inskränkning i parts rätt att anlita biträde inte har föreskrivits.

Myndigheten kan avvisa ett ombud eller ett biträde

Ombud eller biträde som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämpligt på annat sätt får avvisas av myndigheten som ombud eller biträde i ärendet (9 § andra stycket FL). Vilka omständigheter som bör inverka på myndighetens bedömning i detta avseende framgår inte av stadgandet utan får avgöras från fall till fall. Om ärendet inte är komplicerat finns det inte anledning att ställa alltför höga krav på den som vill vara ombud eller biträde. I enklare ärenden möter det normalt inte något hinder mot att en nära anhörig utan särskild juridisk skolning eller någon annan allmänt förståndig person uppträder som ombud. Viss ledning kan också hämtas i 12 kap. 5 § RB. Möjligheten att avvisa ett ombud eller biträde ska användas endast i undantagsfall. Ett avvisningsbeslut får verkan enbart i det ärende där frågan aktualiseras. Av rättsfallet RÅ 85 2:15 I framgår att avvisning endast får grundas på förhållanden som förekommit i det aktuella ärendet.

Beslut av en myndighet att avvisa ett ombud eller biträde får överklagas särskilt och då i samma ordning som gäller talan mot myndighetens beslut varigenom myndigheten avgör ärendet (9 § tredje stycket FL).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • RÅ 85 2:15 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. [1]

Övrigt

  • Hellners-Malmqvist: Förvaltningslagen med kommentarer, 3:e uppl. (2010) [1]

Referenser inom förvaltningsrätt & förfarande