OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

För att ett företag ska få avdrag för anskaffningsutgiften för ett inventarium krävs att företaget äger det, att inventariet är levererat till företaget och att inventariet är anskaffat för att användas i verksamheten. Utgifter för egenupparbetade immateriella rättigheter ska dras av enligt god redovisningssed.

Tillgångar som omfattas av inventarierreglerna

Reglerna om avdrag för anskaffningsutgiften i 18 kap IL gäller för maskiner och andra inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk. Som inventarier behandlas enligt 18 kap. 1 § IL även

  • koncessioner, patent, licenser, varumärken, hyresrätter, goodwill och liknande rättigheter som förvärvats från någon annan
  • anslutningsavgift eller anläggningsbidrag som avser en nyttighet som är knuten till fastighet och inte till ägaren personligen.

Reglerna om inventarier i 18 kap. IL är också tillämpliga på byggnadsinventarier (19 kap. 19 § IL) och markinventarier (20 kap. 15 § IL).

Egenupparbetade immateriella rättigheter

Bestämmelserna i 18 kap. IL gäller rättigheter som förvärvats från någon annan. I förarbetena till IL uttalas att egenproducerade rättigheter inte omfattas av bestämmelserna i 18 kap. IL. Det är god redovisningssed som styr avskrivningarna på egenupparbetade immateriella rättigheter i enlighet med 14 kap. 2 § IL (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 231). Det innebär att den avskrivning, alternativt direkt kostnadsföring, som gjorts i räkenskaperna i överensstämmelse med god redovisningssed också ligger till grund för den skattemässiga inkomstberäkningen. Läs om hur egenupparabetade immateriella anläggningstillgångar ska redovisas enligt redovisningsnormgivningen.

Rättsfall: kostnadsföring enlig god redovisningssed

Ett företag hade i räkenskaperna aktiverat utvecklingsutgifter och gjorde avskrivningar på anskaffningsvärdet under tre år. Frågan var om bestämmelserna i 18 kap. IL var tillämpliga eller om man skulle tillämpa god redovisningssed. Med hänvisning till utformningen av avdragsbestämmelserna och uttalandet i förarbetena till IL fann Högsta förvaltningsdomstolen att en periodisering som följde av god redovisningssed skulle godtas vid beskattningen (RÅ 2004 ref. 81).

Förutsättningar för avdrag

Det finns ingen bestämmelse i 18 kap. IL som uttryckligen anger vem som ska göra avdrag för anskaffningsutgiften för inventarier. I lagtexten framgår att avdraget gäller för utgifter för att ”anskaffa” inventarier (18 kap. 3 § IL), liksom att det är frågan om inventarier som fortfarande ”tillhör” näringsverksamheten (18 kap. 13 § IL).

För att ett företag ska få göra avdrag för anskaffningsutgiften för ett inventarium krävs att

  • företaget är ägare till inventariet
  • inventariet är levererat till företaget
  • inventariet är anskaffat för verksamheten som företaget bedriver.

Anskaffningsutgiften för inventarier dras av genom årliga värdeminskningsavdrag (18 kap. 3 § IL) eller, om vissa förutsättningar är uppfyllda, omedelbart vid anskaffningstillfället (18 kap. 4 § IL).

Något värdeminskningsavdrag får inte göras på konst och andra tillgångar som kan antas ha ett bestående värde (18 kap. 3 § IL).

Ägare till egendomen

Den skatterättsliga bedömningen om vem som är ägare till egendomen följer i regel de civilrättsliga reglerna. Den som civilrättsligt är ägare till egendomen har vanligtvis också rätt till värdeminskningsavdraget på denna. Exakt när äganderätten övergår till köparen är i många fall komplicerat. Ett ägande kan utgöras av många olika rättigheter och risker förknippade med ägandet av en tillgång. Dessa rättigheter och risker kan övergå succesivt och även delvis.

I praxis har man gjort vissa avsteg från den formella äganderätten. Vid avbetalningsköp har Högsta förvaltningsdomstolen ansett att värdeminskningsavdraget för tillgången tillkommer köparen, trots att säljaren förbehållit sig äganderätten intill dess att betalningen är fullgjord (RÅ 1968 ref. 54).

När man bedömer vem som har rätt till värdeminskningsavdraget kan man ibland skatterättsligt bortse från äganderättsförbehåll som har sin grund i att ge säljaren eller långivaren en särskild form av säkerhet för sin fordran. Dessa äganderättsvillkor kan göra att köparen inte är den formella ägaren, men ändå ska ha rätt till värdeminskningsavdrag på inventariet.

Nyttjanderättshavarens rätt till avdrag

Om arrendatorer och andra nyttjanderättshavare anskaffar byggnadsinventarier, markinventarier eller andra inventarier som de innehar med nyttjanderätt och fastighetsägaren blir ägare till dessa tillgångar, är det ändå nyttjanderättshavaren som ska göra värdeminskningsavdrag på tillgångarna (18 kap. 6 § IL jämte 19 kap. 27 § IL). Läs mer om nyttjanderättshavarens avdragsrätt för förbättringar.

Ägare vid hyra och leasing

Leasing- och andra hyresavtal kan vara konstruerade så att det kan vara svårt att avgöra om transaktionen innebär en hyra, en lånetransaktion eller ett köp. Avtalets verkliga innehåll är avgörande för frågan om det i beskattningshänseende handlar om hyra, en lånetransaktion eller ett köp. Om det i avtalet finns en klausul om framtida äganderättsövergång kan ett hyresavtal i vissa fall vara att betrakta som ett avbetalningsköp. Parterna måste dock ha avsett att äganderätten till inventariet ska förvärvas av hyrestagaren, som i så fall är den som får rätten till värdeminskningsavdrag. Till följd av detta betraktas den erlagda hyran som avbetalning. Läs om värdeminskningsavdrag vid leasing.

Skatteverket anser att redovisningsreglerna för s.k. finansiell leasing inte utan vidare kan läggas till grund för beskattningen. Redovisningsreglerna innebär att leasetagaren ska göra avskrivning på leasingobjektet, trots att denna inte formellt äger objektet. Rätten till det skattemässiga värdeminskningsavdraget tillkommer den verkliga ägaren av inventariet, d.v.s. normalt leasegivaren. En samlad bedömning av leasingavtalets verkliga innebörd kan dock i vissa fall leda till att leasegivaren inte ska anses vara ägare till inventarierna.

Leverans av egendomen

För att förvärvaren ska vara berättigad till värdeminskningsavdraget krävs också att inventarierna har levererats till denna och utgör en funktionell enhet. Inventariet behöver inte ha tagits i bruk av företaget för avsett ändamål.

Frågan om när inventariet ska anses vara levererat till företaget är inte närmare reglerad i 18 kap. IL. Högsta förvaltningsdomstolen har gett ett företag rätt till värdeminskningsavdrag på maskiner som levererats till företaget, trots att de inte var inmonterade så att företaget kunde ta dem i bruk (RÅ 1978 Aa 149). Högsta förvaltningsdomstolen har i ett senare avgörande som gällde avdragsrätten för korttidsinventarier uttalat att praxis antyder att man även kan göra avdrag för den tid då inventariet befunnit sig i näringsidkarens ägo, utan att inventariet brukats på något närmare angivet sätt (RÅ 1994 ref. 78).

För egentillverkade inventarier torde det krävas att inventariet senast på balansdagen är färdigställt. I likhet med inköpta inventarier behöver man inte ha inmonterat inventariet, men det ska vara en funktionell enhet. Det är alltså inte tillräckligt att företaget har köpt in råmaterial till maskinen och att detta har levererats till företaget.

Under vissa förutsättningar kan man göra nedskrivning av värdet på rätten till leverans av en tillgång, s.k. kontraktsnedskrivning enligt 18 kap. 23 § IL. I det fallet är tillgången inte levererad till företaget, men företaget har ändå möjlighet att göra avdrag för en värdenedgång på tillgången som kommer att levereras till företaget.

Egendom som är hos tredje man

Om köparen förvärvar inventarier som finns hos tredje man, kan rätten till värdeminskningsavdrag för inventariet inte knytas till en fysisk leverans från säljaren till köparen. I stället torde köparen få rätt till värdeminskningsavdrag först då den tredje mannen har erhållit ett meddelande om att egendomen överlåtits till köparen, s.k. denuntiation. För att denuntiationen ska medföra att köparen får rätt till värdeminskningsavdrag får säljaren inte fortsättningsvis ha möjlighet att förfoga över den sålda egendomen.

Byggnadsinventarier och markinventarier

Vid köp av en fastighet är det normala att köparen får rätt till värdeminskningsavdraget på byggnaden i och med att köpekontraktet undertecknas. Om en senare tidpunkt avtalats för äganderättsövergång får köparen rätt till värdeminskningsavdraget vid denna senare tidpunkt. Samma tidpunkt för äganderättsövergång bör gälla även sådana fastighetsdelar som skattemässigt behandlas som inventarier (byggnadsinventarier).

För nyuppförda byggnader medges värdeminskningsavdraget först från den tidpunkt då byggnaden är färdigställd (19 kap. 5 § IL). För att företaget ska får avdragsrätt för byggnadsinventarier krävs, utöver att företaget äger dem, att de har levererats och att de är en funktionell enhet. För egentillverkade byggnadsinventarier krävas att inventariet är färdigställt på samma sätt som för vanliga egentillverkade inventarier, eftersom det inte är möjligt att hänföra råmaterial eller delvis bearbetat råmaterial till inventarier. Samma principer tillämpas för markinventarier.

Egendomen ska vara anskaffad för verksamheten

För att ett företag ska få avdrag för anskaffningsutgiften krävs det att inventariet är anskaffat för verksamheten. Endast utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnader i näringsverksamheten (16 kap. 1 § IL).

Rättsfall: tillgångar som inte har samband med verksamheten

Högsta förvaltningsdomstolen har vägrat företag avdrag för värdeminskning på en havskryssare. Som motivering anförde domstolen att oavsett om havskryssaren på olika sätt kunde ha varit till nytta för bolaget, så hade båtens användning inte något sådant samband med bolagets verksamhet att kostnaderna för båten kunde dras av som omkostnad i rörelsen (RÅ 1970 ref. 21).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • RÅ 1968 ref. 54 [1]
  • RÅ 1970 ref. 21 [1]
  • RÅ 1978 Aa 149 [1]
  • RÅ 1994 ref. 78 [1]
  • RÅ 2004 ref. 81 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1999/00:2 Inkomstskattelagen del 2 [1]

Ställningstaganden

  • Finansiell leasing och beskattning [1]