OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Den som deklarerar har ett långtgående ansvar för att lämna uppgifter i sin deklaration. Denna skyldighet har också betydelse för om det i ett enskilt fall har lämnats en oriktig uppgift.

Uppgiftsskyldighetens betydelse för bedömningen av om en uppgift är oriktig

Deklarations- och uppgiftsskyldigheten syftar till att Skatteverket ska få tillräckligt med uppgifter för att kunna fatta korrekta beslut i enlighet med den materiella skattelagstiftningen. Det är den deklarationsskyldige som bäst känner till och kan avgöra vilka uppgifter som behöver lämnas för att Skatteverket ska kunna fatta korrekta beslut.

Den deklarationsskyldige ansvarar för att de lämnade uppgifterna är korrekta och fullständiga. Detsamma gäller för uppgifter som förtryckts i deklarationer i enlighet med lämnade kontrolluppgifter m.m. Om en förtyckt uppgift är felaktig eller saknas ska den deklarationsskyldige genom att ändra eller lägga till lämna de uppgifter som behövs (31 kap. 5 § SFL).

Vad som krävs för att skyldigheten att lämna uppgifter ska anses fullgjord beror förstås på omständigheterna i det enskilda fallet. En rimlig utgångspunkt bör dock vara att Skatteverket redan på grundval av uppgifterna i en deklaration kan bedöma en fråga. Att denna skyldighet inte har fullgjorts behöver dock inte innebära att en oriktig uppgift har lämnats.

Har den deklarationsskyldige lämnat tillräckligt med uppgifter?

Om man utelämnat uppgifter om en inkomst som ska beskattas är det självklart att det brustit i skyldigheten att lämna uppgifter. I sådana fall är det inte heller svårt att avgöra om en oriktig uppgift har lämnats. De situationer som kan vara svåra att bedöma är när den deklarationsskyldige visserligen inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet, men där uppgifterna i deklarationen i större eller mindre utsträckning antyder att t.ex. ett i deklaration yrkat kostnadsavdrag inte är avdragsgillt. I fall som dessa handlar frågan snarare om den deklarationsskyldige har lämnat tillräckligt med uppgifter (prop. 2002/03:106 s. 117-118).

En särskild form av utredningsskyldighet

Även om den deklarationsskyldige inte har fullgjort skyldigheten att lämna uppgifter behöver det inte handla om någon oriktig uppgift. Detta beror på att uppgifterna ändå var tillräckliga för att Skatteverket borde ha insett att någon fråga behöver utredas. För att denna utredningsskyldighet inte ska sammanblandas med den utredningsskyldighet som allmänt gäller i förvaltningsärenden, använder man i Skatteverkets verksamhet uttrycket särskild utredningsskyldighet när det är fråga om att bedöma om en oriktig uppgift föreligger, se sidan Skatteverkets skyldighet att utreda.

Uppgiftsskyldighetens betydelse när man ska bedöma om en oriktig uppgift föreligger är därför nära förknippad med frågan om det uppkommit en särskild utredningsskyldighet för Skatteverket.

Hur mycket uppgifter måste man lämna?

I skatteförfarandelagen finns ett stort antal bestämmelser om skyldigheten för deklarationsskyldiga att lämna uppgifter till ledning för beskattningen (se bl.a. 26 kap. och 31 kap. SFL). Sådana bestämmelser framgår också av andra lagar, förordningar, föreskrifter och av utformningen av blanketter från Skatteverket.

Uppgifter i formulär och bilagor

Skatteverket fastställer formulär för olika typer av deklarationer och ansökningar, och de uppgifter som ska lämnas enligt dessa formulär är förstås beroende av innehållet i de materiella beskattningsbestämmelserna. Även om det av formulären i huvudsak framgår vad som ska anges kan det naturligtvis finnas ytterligare uppgifter som behövs för att Skatteverket ska kunna göra en riktig materiell bedömning av en skattefråga. Utöver de uppgifter som ska lämnas, och som är direkt angivna i skatteförfarandelagen, finns det därför i samma lag bestämmelser om skyldighet att lämna de ytterligare uppgifter som behövs för att Skatteverket ska kunna fatta riktiga beslut. Sådana uppgifter kan i mån av utrymme lämnas på deklarationsblanketten eller i en bilaga som bifogas deklarationen.

Inkomstdeklarationen

När det gäller inkomstdeklarationer ska den som är deklarationsskyldig också lämna de övriga uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna fatta riktiga beslut om slutlig skatt och beslut om pensionsgrundande inkomst (31 kap. 3 § SFL).

Skattedeklarationen

Enligt motsvarande bestämmelse om skattedeklarationer ska en skattedeklaration innehålla de ytterligare uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna beräkna och kontrollera skatterna och avgifterna (26 kap. 18 § 3 SFL).

Uppgiftskyldigheterna som följer av 26 kap. 18 § 3 och 31 kap. 3 § SFL kan därför ha avgörande betydelse när man ska bedöma om en oriktig uppgift har lämnats (prop. 2001/02:25 s. 162–163 och prop. 2010/11:165 s. 817).

Ett stort antal mål om oriktig uppgift, både om skattetillägg och om eftertaxering, är prövade av Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ett stort antal mål om oriktig uppgift, både om skattetillägg och om eftertaxering och efterbeskattning, där domstolen uttalat sig om den enskildes uppgiftslämnande. De flesta målen har avsett inkomstbeskattning, men enligt Skatteverkets mening saknas det skäl att utgå från annat än att skyldigheten att lämna uppgifter är lika omfattande oavsett om det är fråga om inkomstdeklarationer, skattedeklarationer eller ansökningsförfaranden.

Skatteverket ska kunna uppmärksamma det skatterättsliga problemet

Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att skyldigheten att lämna ytterligare upplysningar innefattar en tämligen långtgående uppgiftsplikt och att det anses åligga den deklarationsskyldige att lämna upplysning om relevanta sakförhållanden, eller i vart fall lämna så mycket information att Skatteverket kan uppmärksamma det skatterättsliga problemet (se t.ex. RÅ 2003 ref. 4). Det förutsätts också att den deklarationsskyldige har en relativt god kunskap om skattelagstiftningen och rättspraxis. Detta framgår bl.a. av RÅ 1989 ref. 32 och RÅ 1989 ref. 44.

Skyldigheten att lämna uppgifter är inte obegränsad

Även om skyldigheten att lämna uppgifter är omfattande finns det förstås en gräns för vad som kan krävas av den som deklarerar. I vissa mål där Högsta förvaltningsdomstolen bedömt att någon oriktig uppgift inte har lämnats får det anses som underförstått att domstolen ansett att uppgiftskyldigheten fullgjorts, eftersom uppgifterna i deklarationen utgjort tillräckligt underlag för ett riktigt beslut. I vissa fall har också Högsta förvaltningsdomstolen uttryckligen angett att skyldigheten att lämna uppgifter har fullgjorts (se t.ex. RÅ 2006 ref. 18).

Uppgifter som är ostrukturerade

Skatteverket ska uppmärksamma t.ex. otydligheter eller motsägelser när deklarationer granskas. Detta krav är dock inte obegränsat. En deklaration kan först vid en mycket ingående granskning visa sig innehålla uppgifter som sammantagna skulle ha gett Skatteverket anledning att ifrågasätta t.ex. ett avdragsyrkande. För att uppgiftsskyldigheten ska anses fullgjord förutsätts därför att uppgifter som rör en konkret frågeställning lämnas så strukturerat att Skatteverket får en rimlig möjlighet att vid en normal granskning uppmärksamma t.ex. en skatterättslig frågeställning eller motsägelse. Det får nämligen anses vara den deklarationsskyldiges sak att öppet redovisa tveksamma frågor (prop. 1971:10 s. 266). Att så är fallet framgår även av Högsta förvaltningsdomstolens praxis, som bl.a. säger att man ska utgå ifrån vad Skatteverket kan upptäcka vid en normal granskning av deklarationer (se t.ex. RÅ 2003 ref. 22). På sidan Skatteverkets skyldighet att utreda behandlas denna fråga mer ingående.

Rättsfall: rätten till värdeminskningsavdrag

Ett bolag hade yrkat avdrag för värdeminskning för inventarier som bolaget enligt ett antal avtal var ägare till, vilket är en förutsättning för att man ska ha rätt till ett sådant avdrag. Högsta förvaltningsdomstolen omtolkade avtalen, som ingick i en s.k. sale and lease-backaffär, och fann att syftet med avtalen hade varit att ge bolaget ett underlag för värdeminskningsavdrag, och inte att överföra några rättigheter eller skyldigheter med avseende på inventarierna till bolaget i övrigt. Bolaget var därför inte ägare till inventarierna. När domstolen bedömde om det lämnats en oriktig uppgift uttalades att bolaget i sin deklaration inte hade lämnat sådana uppgifter om transaktionerna med inventarierna som gjort det möjligt att bedöma transaktionernas verkliga innebörd (RÅ 1998 ref. 58 II). Se också RÅ 2007 ref. 61 I, RÅ 2008 ref. 41, RÅ 2008 ref. 66 och RÅ 2010 ref. 51.

Rättsfall: uppgiftsskyldighet trots att man kunde utgå ifrån att redovisningen var riktig när deklarationen lämnades

Ett försäkringsbolag yrkade avdrag vid inkomsttaxeringen för en kostnadsförd mervärdesskattepost. Några år senare fann Högsta förvaltningsdomstolen för ett annat bolag att ett avdrag för en sådan mervärdesskattepost skulle ske vid mervärdesbeskattningen. I ett mål gällande eftertaxering av försäkringsbolaget fann därefter Högsta förvaltningsdomstolen att försäkringsbolaget lämnat en oriktig uppgift genom att yrka avdrag för beloppet vid inkomsttaxeringen. Bolaget hade inte lämnat några uppgifter om mervärdesskatteposten i deklarationen. Trots att dåvarande Riksskatteverket ansåg att någon avdragsrätt inte fanns vid mervärdesbeskattningen när deklarationen lämnades, har det funnits en skyldighet att upplysa om avdraget. (RÅ 2006 ref. 25).

I vissa mål har Högsta förvaltningsdomstolen mer precist angett vad som brustit i uppgiftslämnandet.

Rättsfall: avsättning till internvinstkonto

Ett bolag redovisade i en bilaga till deklarationen information om internvinster i utländska koncernbolags lager. Efter att Högsta förvaltningsdomstolen redogjort för denna information anger domstolen att det däremot ”saknades uppgifter om att i underlaget för internavsättningen även medtagits varor som inte legat kvar i lagret hos det dotterbolag som köpt varan utan sålts vidare till ett annat koncernbolag”. På grund av dessa brister ansågs en oriktig uppgift ha lämnats.

I detta rättsfall uttalar Högsta förvaltningsdomstolen att skattetillägget avser att ge uttryck för bl.a. att man måste vara noggrann när man deklarerar och att slarv i princip inte accepteras. Domstolen säger också att det normalt är den deklarationsskyldige själv som känner till vilka uppgifter som behöver lämnas för att Skatteverket ska kunna bedöma ett yrkande (RÅ 2000 ref. 66 I).

Rättsfall: avdrag för överräntor

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att ett bolag som yrkat avdrag för överräntor lämnat en oriktig uppgift. Viss information hade lämnats i en årsredovisning som hade bifogats bolagets deklaration. Däremot hade bolaget enligt domstolen inte ”upplyst om omständigheterna kring upptagandet av lånen eller redogjort för lånevillkoren och grunderna för räntesättningen” (RÅ 2010 ref. 67).

Skyldighet att lämna uppgifter trots att uppgiften har lämnats i ett annat sammanhang

Den som deklarerar kan anse att det inte är nödvändigt att upplysa om ett visst förhållande eftersom det lämnats uppgifter i en tidigare deklaration eller för att uppgiften finns tillgänglig i en närståendes eller ett fåmansföretags deklaration.

Det framgår dock av rättspraxis att det finns en skyldighet att upplysa om ett sådant förhållande (se t.ex. RÅ 1987 not. 170, RÅ 1988 not. 312 och RÅ 1999 ref. 59). Som framgår på sidan Skatteverkets skyldighet att utreda är det endast de uppgifter som lämnas till ledning för respektive beskattningsår eller redovisningsperiod som Skatteverket beaktar vid bedömningen av om en oriktig uppgift har lämnats. Uppgiftsskyldigheten påverkas inte heller av att Skatteverket gjort en viss bedömning ett tidigare år (RÅ 1978 1:73 och RÅ 1980 1:52).

I vissa fall kan dock en hänvisning till en specifik deklaration ha betydelse när Skatteverket bedömer om en oriktig uppgift har lämnats.

Omständigheter som inte omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter

Det finns vissa förhållanden som man inte behöver upplysa om, trots att de kan vara av betydelse för att Skatteverket ska kunna fatta ett korrekt beslut. Så är fallet för notoriska fakta och omständigheter som inträffar efter att deklarationen eller ansökan lämnats in.

Notoriska fakta

Med notoriska fakta avses omständigheter som är allmänt kända (jfr 35 kap. 2 § första stycket RB). I förvaltningsprocesslagen eller skatteförfarandelagen finns inte någon bestämmelse om notoriska fakta, men av praxis framgår det att Högsta förvaltningsdomstolen beaktat sådana fakta vid bedömningen av om en oriktig uppgift har lämnats (RÅ 1992 not. 3 om bussförbindelser mellan två orter i norra Sverige och RÅ 1989 not. 368 där det för taxeringsnämnden inte ansågs vara ett notoriskt faktum att telefonväxlar alltid hyrdes från dåvarande Televerket).

Eftersom det endast är de grova dragen av en företeelse eller ett händelseförlopp som kan anses vara notoriska, och eftersom Skatteverkets granskning av deklarationer numera kan göras var som helst i landet, framstår utrymmet för att anse att ett faktum är notoriskt som mycket begränsat.

Omständigheter som inträffat efter det att en deklaration eller ansökan har lämnats in

Det kan hända att det efter att en deklaration har lämnats inträffar en omständighet som har betydelse för beskattningen för det aktuella beskattningsåret. Det kan också vara så att den deklarationsskyldige vid deklarationstidpunkten med viss säkerhet känner till att en händelse som är väsentlig för beskattningen kommer att inträffa efter det att deklarationen har lämnats.

Att det i vissa fall inte finns någon skyldighet att upplysa om sådana omständigheter framgår av två rättsfall som gällt pågående förfaranden vars utgång kunde få betydelse för beskattningen (RÅ 1986 ref. 98 om en ansökan om uppskov vid beskattningen och RÅ 1999 not. 73 om väckt talan om dold samäganderätt till fastighet).

Denna situation ska inte sammanblandas med det fallet att en deklarationsskyldig i sin deklaration grundar sina uppgifter på ett beslut som är felaktigt, på grund av att det i det ärendet har lämnats felaktiga uppgifter.

Exempel: felaktiga uppgifter har lämnats i en fastighetsdeklaration

Taxeringsvärdet för en fastighet har bestämts till ett för lågt belopp, på grund av att de uppgifter som lämnats i en fastighetsdeklaration inte varit korrekta. När den deklarationsskyldige låter detta felaktiga belopp ligga till grund för beräkningen av fastighetsskatten eller fastighetsavgiften kan denne hävda att redovisningen i deklarationen överensstämmer med det beslut som fattats vid fastighetstaxeringen. Eftersom det har lämnats oriktiga uppgifter vid fastighetstaxeringen får dock den deklarationsskyldige anses ha lämnat motsvarande felaktiga uppgift till ledning för sin egen beskattning.

Undantag vid inkomstbeskattningen

Om makar gemensamt deltar i en enskild näringsverksamhet behöver endast en av makarna lämna uppgifter om näringsverksamheten. Däremot måste båda makarna lämna uppgifter som rör fördelningen av inkomsten mellan dem (31 kap. 7 § SFL).

Delägare och medlemmar i bl.a. svenska handelsbolag och europeiska ekonomiska intressegrupperingar behöver inte lämna uppgifter om näringsverksamhet i inkomstdeklarationen, som handelsbolaget eller intressegrupperingen lämnar till ledning för delägares eller medlemmars beskattning (31 kap. 8 § SFL). Det innebär bl.a. att det är handelsbolaget som i en särskild uppgift redovisar räkenskapsschema och skattemässiga justeringar (prop. 2010/11:165 s. 832). Däremot är en delägare självfallet skyldig att redovisa sin del av resultatet och andra uppgifter som behövs för att Skatteverket ska kunna fatta riktiga beslut om delägarens slutliga skatt och pensionsgrundande inkomst (se t.ex. 31 kap. 30 § SFL och prop. 2010/11:165 s. 826).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • RÅ 1978 1:73 [1]
  • RÅ 1980 1:52 [1]
  • RÅ 1987 not. 170 [1]
  • RÅ 1988 not.312 [1]
  • RÅ 1989 not. 368 [1]
  • RÅ 1989 ref. 32 [1]
  • RÅ 1989 ref. 44 [1]
  • RÅ 1992 not. 3 [1]
  • RÅ 1998 ref. 58 II [1]
  • RÅ 1999 not. 73 [1]
  • RÅ 1999 ref. 59 [1]
  • RÅ 2000 ref. 66 I [1]
  • RÅ 2003 ref. 22 [1]
  • RÅ 2003 ref. 4 [1]
  • RÅ 2006 ref. 18 [1]
  • RÅ 2006 ref. 25 [1]
  • RÅ 2007 ref. 61 [1]
  • RÅ 2008 ref. 41 [1]
  • RÅ 2008 ref. 66 [1]
  • RÅ 2010 ref. 51 [1]
  • RÅ 2010 ref. 67 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Prop. 1971:10 s. 266 [1]
  • Proposition 2001/02:25 En ny lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter [1]
  • Proposition 2002/03:106 Administrativa avgifter på skatte- och tullområdet, m.m. [1]
  • Proposition 2010/11:165 Skatteförfarandet del 2 [1] [2] [3]

Övrigt

  • referens utan länk: rå 1986 ref. 98 [1]

Referenser inom skattetillägg