Försäkringsföretag som betalar ut vissa avtalsförsäkringar betalar särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, SLF. Arbetsgivare betalar SLF på avsättningar till vinstandelsstiftelser. Skattesatsen är 24,26 procent.
Det är viktigt att inte blanda samman dessa regler med det som gäller för särskild löneskatt på vissa pensionskostnader, SLP, som arbetsgivare betalar för sina kostnader för anställdas pensionering.
Bestämmelser om särskild löneskatt infördes i samband med skattereformen 1991 genom lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, SLFL. En av grundtankarna i skattereformen var att all arbetsersättning och all inkomst av näringsverksamhet skulle beläggas med socialavgifter eller någon motsvarande skatt (prop. 1989/90:110 s. 379). För inkomster som ger rätt till förmåner från socialförsäkringen, bl.a. sjukpenning och ålderspension, betalas arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter. För inkomster som inte är förmånsgrundande infördes därför bestämmelser om att särskild löneskatt i stället skulle betalas. Det betyder att de olika slag av ersättningar som anges i SLFL inte är pensionsgrundande (59 kap. 25 § SFB). De är inte heller underlag för arbetsgivaravgifter (2 kap. 16 § SAL).
Den särskilda löneskatten skulle enligt de ursprungliga tankarna motsvara den del av socialavgifterna som kunde anses som skatt i ekonomisk mening, t.ex. arbetsgivaravgifter på inkomster som överstiger 7,5 inkomstbasbelopp. Avgifter betalas på den överskjutande delen trots att den inte ger förmåner från socialförsäkringen. Av enkelhetsskäl bestämdes att skattesatsen för löneskatten ska vara lika för arbetsgivare och egenföretagare. Procentsatsen för SLF ska ändras bara vid större förändringar i uttaget av socialavgifter (prop. 1989/90:110 s. 381−382). Skattesatsen för SLF är 24,26 procent (1 § SLFL).
Tidigare betalade arbetsgivare SLF på löner till personer äldre än 65 år utöver den ålderspensionsavgift som också betalas för denna åldersgrupp. Den skyldigheten har stegvis avskaffats 2007 och 2008. Den senaste ändringen innebar att SLF avskaffades även på ersättningar till personer födda före 1938.
Det enda fall som återstår där arbetsgivare kan bli skyldiga att betala SLF gäller arbetsgivare som gör avsättningar till en vinstandelsstiftelse.
Det finns en annan form av särskild löneskatt som inte ska sammanblandas med SLF nämligen särskild löneskatt på pensionskostnader (SLP). Den betalas av arbetsgivare på exempelvis direktbetald pension till tidigare anställda eller på andra pensionskostnader, t.ex. premier för pensionsförsäkringar. Underlaget för SLP redovisar företaget i sin inkomstdeklaration. Även för SLP är skattesatsen 24,26 procent.
SLF ska betalas av den som ger ut vissa ersättningar på grund av avtalsförsäkringar (1 § första stycket 1–5 SLFL). Med avtalsförsäkringar avses försäkringar som grundar sig på kollektivavtal. I den mån försäkringsersättningarna är skattepliktiga är huvudprincipen att de ger rätt till förmåner från socialförsäkringen och är underlag för fulla socialavgifter såvida ersättningarna inte är angivna i SLFL. Om en ersättning utgör underlag för SLF ska utbetalaren då inte betala arbetsgivaravgifter (2 kap. 16 § SAL). Det är den som ger ut försäkringsersättningen, dvs. något av de försäkringsföretag som administrerar avtalsförsäkringarna, som också ska betala SLF. Se också (prop. 1990/91:54 s. 161 f och 319 f). Under nedanstående numrerade rubriker finns en kort beskrivning av de ersättningar från avtalsförsäkringarna som är underlag för SLF.
Ersättning som utfaller enligt kollektivavtalsgrundad avgångsbidragsförsäkring (AGB) som tecknas av arbetsgivare till förmån för arbetstagare är underlag för SLF. Försäkringsgivare för AGB är AFA Försäkring. Detta gäller även ersättning på grund av sådan kollektiv avgångsbidragsförsäkring i annan försäkringsanstalt förutsatt att villkoren motsvarar kollektiv avgångsbidragsförsäkring hos AFA Försäkring (prop. 1990/91:54 s. 320). Avgångsbidrag betalas ut till den som blir uppsagd på grund av arbetsbrist och har fyllt 40 år.
Det är viktigt att skilja AGB från avgångsvederlag som en arbetsgivare ibland betalar ut i samband med att anställda sägs upp. Sådana avgångsvederlag räknas som ersättning för arbete eller som ersättning som ges ut med anledning av ett avtal om arbete och är därför underlag för fulla arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren ska betala (2 kap. 10 § SAL).
Motsvarande regler som anges under 1. ovan gäller också för avgångsersättningar som staten, kommuner eller kommunalförbund betalar även om någon kollektivavtalsgrundad avgångsbidragsförsäkring inte har tecknats (prop. 1991/92:60 s. 87).
Avgångsersättning, AGE, som omfattas av så kallat trygghetsavtal är underlag för SLF. Det finns flera former av trygghetsavtal. För statligt anställda administreras det av Trygghetsstiftelsen och för kommunalt anställda av Kollektivavtalsstiftelsen Omställningsfonden, KOM-KL. För privatanställda är det Trygghetsrådet som har hand om avgångersättningar enligt trygghetsavtal.
Ersättning från sådan gruppsjukförsäkring som fastställts enligt kollektivavtal (AGS) är underlag för SLF. Det gäller dock bara till den del ersättningen är ett komplement till sjuk- eller aktivitetsersättning, dvs. det som tidigare kallades förtidspension. AGS som är ett komplement till sjukpenning från Försäkringskassan är däremot underlag för arbetsgivaravgifter och är pensionsgrundande.
SLF ska också betalas på sjukpension som betalas ut från en försäkring enligt ITP-planen eller en likartad plan och som gäller för tid där mottagaren har sjuk- eller aktivitetsersättning. En sjukpension som enligt en sådan plan betalas ut under tid där mottagaren har sjukpenning från Försäkringskassan anses däremot som tjänstepension och är därför varken underlag för SLF eller arbetsgivaravgifter.
Viss ersättning som ges ut på grund av ansvarighetsförsäkring enligt kollektivavtal är underlag för SLF. Det gäller enbart till den del ersättningen ges ut i form av engångsbelopp som inte utgör kompensation för mistad inkomst. Ersättningar från trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) är i de flesta fall pensionsgrundande och därför underlag för arbetsgivaravgifter. Detta gäller för ersättningar som ska täcka inkomstbortfall under akut sjukdomstid. Det gäller också för ersättning för bestående arbetsoförmåga om beloppet ska täcka inkomstförlust och betalas ut som periodisk livränta. Sådan ersättning anses utgöra kompensation för mistad inkomst. I de fall ersättningen betalas ut i form av engångsbelopp och inte är kompensation för mistad inkomst är ersättningen inte pensionsgrundande och därför tas endast särskild löneskatt ut (prop. 1990/91:54 s. 165).
Vissa ersättningar för arbetsskador som inträffat senast före utgången av juni 1993 är inte underlag för SLF (1 § fjärde stycket SLFL). Undantaget gäller dock endast ersättningar som för en och samma arbetstagare beräknats på lönedelar som inte överstiger 7,5 prisbasbelopp. (prop. 1993/94:220 s. 34 ff.) Inte heller ska arbetsgivaravgifter betalas på sådan TFA-ersättning (punkt 7 av övergångsbestämmelserna till SAL).
Arbetsgivare ska betala SLF på de bidrag arbetsgivaren lämnar till en vinstandelsstiftelse (1 § första stycket 6 SLFL). Förutsättningarna för att skyldighet att betala SLF ska föreligga är:
Om dessa villkor inte är uppfyllda vid avsättningstillfället kommer stiftelsen i stället bli skyldig att betala arbetsgivaravgifter när stiftelsen betalar ut medel till dem som är eller varit anställda hos den arbetsgivare som lämnat bidragen till stiftelsen (2 kap. 18 § SAL).
Den som är skattskyldig för SLF redovisar och betalar skatten på samma sätt som gäller för arbetsgivaravgifter (3 § SLFL). Det innebär att försäkringsföretag som betalar belopp från avtalsförsäkringar respektive arbetsgivare som lämnar bidrag till en vinstandelsstiftelse ska redovisa underlag för löneskatten i en arbetsgivardeklaration påföljande månad. Underlaget anges i ruta 65 i deklarationen.