OBS: Detta är utgåva 2015.15. Sidan är avslutad 2020.
Innan man gör en armlängdsmässig bedömning av villkoren för en transaktion måste man först klargöra vad för typ av koncernintern transaktion det är frågan om. I slutet på denna sida lämnas också en redogörelse för svensk rättspraxis på detta område.
Vid koncerninterna finansiella mellanhavanden måste man först klargöra hur en viss transaktion ska klassificeras. Bedömningen görs utifrån
Med begreppet underkapitalisering förstås normalt att ett företag har ett litet eget kapital i förhållande till dess skulder. Vissa länder har infört s.k. underkapitaliseringsregler eller tunnkapitaliseringsregler som innebär att företagets skulder inte får vara för stora i förhållande till det egna kapitalet. På så vis begränsas bl.a. avdragsrätten för räntor. I Sverige saknas sådana regler.
I punkt 1.65 i riktlinjerna anges att skattemyndigheterna inte är bundna av hur parterna har karaktäriserat en koncernintern transaktion när den ekonomiska innebörden avviker från dess form. Detta gäller exempelvis när ett lån i realiteten utgör eget kapital. Enligt svensk rättspraxis har det emellertid varit svårt att göra omkaraktäriseringar av detta slag.
I flera fall när Skatteverket beskattat ett svenskt bolag som lånat ut medel räntefritt eller till låg ränta till ett utländskt koncernbolag har bolaget anfört att det i själva verket varit fråga om ett kapitaltillskott. Kammarrätterna har sett finansieringen som lån och bedömningen har till stor del grundats på hur transaktionerna redovisats i bokföringen (se exempelvis KRNS 2007-12-21, mål nr 7739-05, KRNG 2000-11-30, mål nr 8634—8636-1998 och KRNS 1997-03-24, mål nr 5974-1995).
Högsta förvaltningsdomstolen har, med stöd av korrigeringsregeln, prövat om ett låneavtal mellan ett underkapitaliserat svenskt dotterbolag och dess amerikanska moderbolag kan betraktas som någon form av kapitaltillskott (RÅ 1990 ref. 34, Mobil Oil).
Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att finansiering mellan företag som är oberoende av varandra inte sker genom riskkapital utan genom lån på marknadsmässiga villkor. En jämförelse med hur finansieringen av ett oberoende företags verksamhet skulle ha skett kunde därför inte leda till att man med stöd av korrigeringsregeln skatterättsligt skulle kunna behandla det avtalade lånet som någon form av aktieägartillskott. Därför gick det inte att använda oberoende företags finansiering som jämförelse för att behandla det avtalade lånet som någon form av kapitaltillskott med stöd av korrigeringsregeln. Den omständigheten att bolagets egna kapital var ovanligt litet i förhållande till dess skulder saknade självständig betydelse. Det hade heller inte gjorts gällande att den avtalade räntan var anmärkningsvärt hög. Det saknades därför skäl att på den grunden tillämpa korrigeringsregeln.
I aktiebolagsrättslig praxis har i vissa fall lån från ett aktiebolag till aktieägaren behandlats som vinstutdelning när aktieägaren inte har haft förmåga att återbetala lånet (NJA 1951 s. 6 och NJA 1990 s. 343). Samma bedömning har gjorts även skattemässigt (RÅ 1998 ref. 9).
I den motsatta situationen har kammarrätten ansett att ett lån från moderbolag till dotterbolag närmast varit att jämställa med ett ovillkorat aktieägartillskott (KRNG 2010-09-16, mål nr 1104-09).