OBS: Detta är utgåva 2015.15. Visa senaste utgåvan.

Personalliggare behöver bara föras av den som bedriver näringsverksamhet i vissa branscher. Det finns även några undantag.

Näringsidkare i restaurang-, frisör- och tvätteribranscherna

Det är den som bedriver näringsverksamhet inom restaurangbranschen, frisörbranschen eller tvätteribranschen som ska föra personalliggare (39 kap. 11 § första tycket SFL).

I uttrycket ”näringsverksamhet” ligger att det ska vara fråga om näringsverksamhet enligt 13 kap. IL. Det finns dock inga bestämmelser om skattskyldighet där. Att vissa juridiska personer kan vara skattebefriade enligt lag saknar därför i sig betydelse för om verksamheten ska definieras som näringsverksamhet eller inte. Detta gäller exempelvis stat och kommun liksom ideella föreningar och stiftelser. Däremot behöver sådana subjekt ofta inte föra personalliggare eftersom deras näringsverksamhet huvudsakligen avser annan verksamhet än restaurangverksamhet, frisörverksamhet eller tvätteriverksamhet (se nedan).

Hjälpmedel för att avgöra vilka verksamheter som omfattas

Skatteförfarandelagen definierar uttrycken restaurangverksamhet, frisörverksamhet och tvätteriverksamhet, och ger viss exemplifiering av vilka verksamheter som omfattas (39 kap. 2 § första stycket SFL). Det kan dock ibland vara svårt att avgöra om en verksamhet omfattas eller inte. Skatteverket bör då utgå från den standard för näringsgrensindelning (SNI) som tas fram fram för statistikändamål (prop. 2005/06:169 s. 39 f.). Det är Statistiska Centralbyrån som tar fram SNI-standarden.

I SNI 2007 lämnas ofta belysande exemplifieringar, inte bara av vad som är att hänföra till en viss kod utan också vad som inte är det. SNI-koderna ska dock inte utgöra ett definitivt urvalskriterium, utan mer tjäna som hjälpmedel.

Restaurangverksamhet

I skatteförfarandelagen utgörs restaurangverksamhet av näringsverksamhet som avser restaurang, pizzabutik och annat liknande avhämtningsställe, gatukök, kafé, personalmatsal, catering och centralkök (39 kap. 2 § första stycket SFL).

De verksamheter som enligt SNI-standarden ska hänföras till ”Restaurang-, catering och barverksamhet” är de som faller under huvudgrupp 56 (Restaurang [561], catering [562] och barverksamhet [563]). Denna huvudgrupp omfattar enligt SNI 2007 servering av mat och dryck som är tänkt att ätas omedelbart

  • på traditionella restauranger
  • på restauranger med självbetjäning
  • på barer och kaféer
  • som mat för avhämtning
  • i permanenta eller tillfälliga stånd med eller utan sittplatser
  • från motordrivna fordon
  • från ambulerande vagnar med t.ex. crêpes, thaimat strömming eller korv.

Det som är avgörande är att måltiderna ska vara avsedda att ätas omedelbart, inte vilken typ av etablissemang som erbjuder dem.

Cateringverksamhet

Cateringverksamhet är enligt SNI 2007 underindelad i cateringverksamhet vid enskilda evenemang (5621) och annan catering och centralköksverksamhet (5629).

Med cateringverksamhet vid enskilda evenemang menas mattjänster på basis av ett avtal med kunden, på en plats som angivits av kunden, för ett särskilt evenemang.

Med annan catering och centralköksverksamhet menas industriell catering, d.v.s. mattjänster på basis av ett avtal med kunden, för en angiven tidsperiod.

Barverksamhet

Barverksamhet omfattar enligt SNI 2007 verksamhet vid barer, pubar, nattklubbar, ölhallar etc.

Frisörverksamhet

Med frisörverksamhet menas sådan näringsverksamhet som avser hårvård (39 kap. 2 § första stycket SFL).

SNI-kod 96021 avser hårvård (inte tillverkning av peruker). Koden omfattar ”hårtvätt, klippning, läggning, färgning, toning, permanentning, rakpermanentning och liknande hårvård för män och kvinnor samt rakning och skäggvård”. Ytterligare exemplifiering av vad som omfattas eller inte omfattas finns angiven under nämnda SNI-kod. Försäljning av hårvårdsprodukter i samband med damfrisering eller herrfrisering utgör enligt SNI-kodningen inte hårvård.

Tvätteriverksamhet

Med tvätteriverksamhet menas näringsverksamhet som avser rengöring av textilier eller jämförbara material samt sådan uthyrning, färgning, lagning eller ändring av textilier eller jämförbara material som sker i samband med näringsverksamheten (39 kap.2 § första stycket SFL).

Skyldigheten att föra personalliggare i tvätteriverksamhet infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 2013. Förarbetena till den ändringen (prop. 2012/13:34) går inte på samma sätt in på hur branschtillhörigheten ska avgränsas i tveksamma situationer som förarbetena för restaurangverksamhet och frisörverksamhet (prop. 2005/06:169 s. 39 f.) gör. Enligt Skatteverket bör dock ledning i tveksamma fall kunna hämtas i SNI 2007 i likhet med vad som gäller för restauranger och hårvård (se ovan).

Tvätteriverksamhet (SNI-kod 9601) är underindelad i industri- och institutionstvätt (96011) och konsumenttvätt (96012). En jämförelse mellan definitionen i skatteförfarandelagen och SNI-kodningen visar att det både finns verksamhet som enligt lagen men inte enligt SNI 2007 utgör tvätteriverksamhet (uthyrning i samband med tvätt av kläder som inte är arbetskläder) och tvärtom (tvätt av skinnvaror). En verksamhet kan självklart inte hänföras till tvätteriverksamhet genom en hänvisning till SNI-kodningen när verksamheten inte ryms inom definitionen i skatteförfarandelagen. Det är bara i tveksamma fall som det finns skäl att hämta ledning i SNI-kodningen.

Undantag: huvudsakligen annan verksamhet

Näringsverksamhet som huvudsakligen avser annan verksamhet än restaurangverksamhet, frisörverksamhet eller tvätteriverksamhet ska inte anses som sådan verksamhet (39 kap. 2 § andra stycket SFL).

Vad menas med huvudsaklig del?

Av författningskommentarerna till den numera upphävda branschkontrollagen framgår att med huvudsaklig del avses ca 75 procent (prop. 2005/06:169 s. 125). En verksamhet som t.ex. består av ett konstgalleri med kafé förutsätter alltså att kaféverksamheten utgör mer än ca 25 procent av verksamheten för att kunna betecknas som restaurangverksamhet i skatteförfarandelagens mening.

Förutom denna ungefärliga procentsats ges i förarbetena inga närmare förtydliganden av hur huvudsaklighetsbedömningen ska göras. Det framgår dock att regeringens motiv för att införa begränsningen var att inte företag med huvudsaklig verksamhet inom andra områden i onödan skulle omfattas av systemet. Det kunde t.ex. handla om företag som utöver sin egentliga verksamhet också driver en personalrestaurang (prop. 2005/06:169 s. 41).

Hur avgör man vad som är huvudsaklig del?

Enligt Skatteverket kan man normalt bedöma om verksamheten är huvudsakligen annan än sådan som medför skyldighet att föra personalliggare med utgångspunkt i hur verksamhetens omsättning fördelar sig på de olika delarna. Bedömningen bör i första hand grundas på förhållandena under det aktuella räkenskapsåret (se nedan).

Man kan enligt Skatteverket alternativt bedöma verksamhetens omfattning hos sådana juridiska personer där vinstsyftet är mindre påtagligt eller helt saknas med utgångspunkt i nedlagda kostnader. Omfattningen av olika verksamheter hos ideella föreningar och stiftelser kan alltså jämföras exempelvis genom att se hur kostnaderna fördelar sig mellan verksamheterna. För flertalet av dessa juridiska personer kommer därför endast undantagsvis näringsverksamhet att hänföras till näringsverksamhet som kan medföra skyldighet att föra personalliggare. Samma sak gäller för stat och kommun, som är helt inkomstskattebefriade.

Exempel: omsättning som bedömningsgrund (1)

En enskild näringsverksamhet består av byte och försäljning av begagnade CD-skivor och dataspel samt en kafédel med enklare förtäring. Av omsättningen har de senaste åren ca 80 procent avsett skivor och spel och 20 procent kafédelen. Det finns en anställd person i verksamheten.

Enligt Skatteverket bör huvudsaklighetsbedömningen ske med utgångspunkt i omsättningen. Näringsverksamheten avser huvudsakligen annan verksamhet än restaurang och omfattas inte av definitionen av restaurangverksamhet. Personalliggare behöver inte föras.

Exempel: omsättning som bedömningsgrund (2)

I en frisersalong saluförs ett brett sortiment exklusiva hårvårdsmedel. Cirka 60 procent av omsättningen kommer från försäljning av hårvårdsmedel och resten från hårvård. Försäljningen av hårvådsmedel utgör i och för sig inte vad som enligt SNI 2007 hänförs till ”hårvård”. Men med hänsyn till att omsättningen av hårvårdsprodukter är mindre än 75 procent av totalomsättningen, är det ändå fråga om frisörverksamhet i skatteförfarandelagens mening. Med hänsyn till verksamhetens art ska personalliggare föras.

Huvudsaklighetsbedömningen i förhållande till tidsfaktorn

Personalliggarlagstiftningen gör att Skatteverket kan inventera vilka som är verksamma i en verksamhet i ett givet ögonblick och stämma av inventeringen mot personalliggaren. Huvudsakligheten måste därför kunna bedömas vid samma tidpunkt.

Enligt Skatteverket måste huvudsaklighetsbedömningen dock ta hänsyn till verksamhetens förhållanden under en viss tidsrymd och inte bara vid tidpunkten för bedömningen. Denna tidsrymd måste normalt föregå kontrollbesöket. Samtidigt måste bedömningen grundas på så aktuella förhållanden som möjligt.

För Skatteverket är beskattningsåret (3 kap. 4 och 5 §§ SFL) den tidsrymd under vilken näringsverksamheten normalt bedöms. För näringsidkaren utgör den löpande bokföringen under räkenskapsåret det instrument som kan användas för att bedöma verksamhetens omfattning. Därför bör den del av beskattningsåret som föregår kontrollbesöket vara den tidsrymd som Skatteverket normalt bör använda vid huvudsaklighetsbedömningen. Ju kortare denna tidsrymd är desto större hänsyn måste man ta till faktorer före tidsrymden och till näringsidkarens planering för tiden därefter.

Verksamhet i flera branscher där personalliggare ska föras

En näringsidkare kan tänkas bedriva flera olika verksamheter där några av dem är sådana att de i princip medför skyldighet att föra personalliggare. Enligt Skatteverket måste huvudsaklighetsbedömningen då göras genom en jämförelse mellan verksamheterna som kräver personalliggare å ena sidan och annan verksamhet å den andra sidan.

Exempel: flera branscher där personalliggare ska föras

Ett bolags omsättning fördelar sig med 20 procent på försäljning av restaurangutrustning, 40 procent på restaurangverksamhet och 40 procent på tvätteriverksamhet. Även om bolaget bedriver huvudsakligen annan verksamhet än restaurangverksamhet så ska bolaget föra personalliggare i restaurangverksamheten. Samma synsätt gäller då förstås också tvätteriverksamheten.

Undantag: vissa enskilda näringsidkare och fåmansföretag

En enskild näringsidkare behöver inte föra personalliggare om endast näringsidkaren själv, dennes make och barn under 16 år är verksamma. Samma gäller för fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag där bara företagsledaren, dennes make eller barn under 16 år är verksamma (39 kap. 11 § andra stycket SFL).

Vad menas med make?

Uttrycket ”make” omfattar i skatteförfarandelagen också sambor som tidigare har varit gifta med varandra eller som har eller har haft gemensamma barn (3 kap. 2 § SFL jämförd med 2 kap. 20 § IL).

Vad menas med barn?

Uttrycket ”barn” omfattar i skatteförfarandelagen också styvbarn och fosterbarn (3 kap. 2 § SFL jämfördt med 2 kap. 21 § IL).

Kontrollavgift

Den som är skyldig att föra personalliggare ska dokumentera och spara uppgifterna. Skatteverket ska ta ut en kontrollavgift av den som inte fullgör denna skyldighet.

Byggbranschen ska föra personalliggare från och med 2016

Även näringsidkare inom byggbranschen ska från och med den 1 januari 2016 föra personalliggare. Se Skatteverkets ställningstaganden om personalliggare i byggbranschen och om vad som utgör byggverksamhet och när en byggarbetsplats föreligger.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2005/06:169 Effektivare skattekontroll m.m. [1] [2] [3] [4]
  • Proposition 2012/13:34 Personalliggare för tvätteribranschen [1]

Ställningstaganden

  • Personalliggare i byggbranschen [1]
  • Vad är byggverksamhet och när föreligger en byggarbetsplats? [1]

Övrigt