Var ska egenföretagare betala socialavgifter?

Vem är egenföretagare?

Med egenföretagare i detta avsnitt menas en fysisk person som ska betala egenavgifter på inkomster från en enskild näringsverksamhet eller som delägare i ett handelsbolag. Med handelsbolag avses också motsvarande utländska företeelser (1 kap. 4 § SAL). Vad som gäller för delägare i handelsbolag gäller också för delägare i europeiska ekonomiska intressegrupperingar, EEIG (1 kap. 5 § andra stycket SAL). Huvudregeln är att en fysisk person ska betala socialavgifter i form av egenavgifter på inkomster från aktiv näringsverksamhet om verksamheten bedrivs i Sverige (3 kap. 2 och 3 §§ SAL). Från huvudregeln finns undantag som anger att viss verksamhet som någon bedriver utomlands kan vara underlag för egenavgifter respektive att verksamhet här kan vara undantagen från avgifter. I vilken utsträckning någon ska betala egenavgifter i internationella förhållanden varierar beroende på om EU-rätten, en konvention om social trygghet eller vår interna lagstiftning ska tillämpas.

Även den som inte beskattas i Sverige ska betala egenavgifter

Underlaget för beräkning av egenavgifter (avgiftsunderlaget) är summan av

1. de avgiftspliktiga nettoinkomsterna enligt beslut om slutlig skatt för den avgiftsskyldige, och
2. andra avgiftspliktiga nettoinkomster beräknade i enlighet med bestämmelserna i inkomstskattelagen om en obegränsat skattskyldig fysisk person som bedriver motsvarande verksamhet i Sverige (3 kap. 12 § SAL).

Punkten 2 i paragrafen har lagts till genom lagstiftning som gäller från 2012. Förarbetena till ändringen finns i prop. 2012/13:18 avsnitt 6.

En person som bedriver näringsverksamhet i andra EU-stater kan i vissa fall vara omfattad av svensk socialförsäkring exempelvis när någon som normalt är anställd i Sverige också arbetar som egenföretagare i en annan stat. Eftersom en sådan person kan vara socialförsäkrad här blir även inkomsten från den utomlands bedrivna verksamheten pensionsgrundande här. Socialförsäkringstillhörigheten ska kunna styrkas med A1-intyg. En person som arbetar som anställd eller utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater är skyldig att informera den behöriga myndigheten i personens bosättningsland om detta (artikel 16,1 förordning 987/2009). För svensk del innebär det att en person som är bosatt i Sverige ska informera Försäkringskassan om att han eller hon arbetar i två eller flera länder. Även om personen inte bedriver näringsverksamheten från ett fast driftställe i Sverige och därför inte beskattas för inkomsten här ska personen betala egenavgifter. Egenavgifterna ska i sådana fall betalas på avgiftspliktiga nettoinkomster av näringsverksamhet som beräknas på samma sätt som gäller för en person som är obegränsat skattskyldig.

För att Skatteverket ska kunna beräkna underlag för egenavgifter krävs en inkomstdeklaration. Därför är en begränsat skattskyldig person som ska betala egenavgifter skyldig att lämna inkomstdeklaration (30 kap. 1 § 4 SFL).

EU-rätten

I EU:s förordning nr 883/2004 finns en definition på begreppet verksamhet som egenföretagare. Det är en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som verksamhet som egenföretagare vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder (artikel 1 a förordning 883/2004). Begreppet egenföretagare i EU-rätten motsvarar således i svensk rätt en fysisk person som bedriver enskild näringsverksamhet eller som är delägare i ett handelsbolag.

Arbetslandets lag

Huvudregeln är att en person som bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten (artikel 11.3 a förordning 883/2004). Regeln är ett uttryck för en huvudprincip i EU-rätten som säger att det är arbetslandets lag som är styrande för vilken lagstiftning som ska gälla. Det betyder exempelvis att om en person som är bosatt i Danmark bedriver näringsverksamhet i Sverige ska personen tillhöra svensk socialförsäkring och som en följd av det betala socialavgifter här i form av egenavgifter.

Undantag - utsändning

Det finns undantag från huvudregeln om arbetslandets lag. Om en person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat också ska bedriva liknande verksamhet i en annan medlemsstat, ska personen fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda staten. Detta gäller dock under förutsättning att verksamheten i den andra medlemsstaten inte förväntas vara längre än 24 månader (artikel 12.2 förordning 883/2004).

Exempel på begreppet ”liknande verksamhet”

a) A är en person som normalt arbetar som egenföretagande snickare i stat X och som flyttar till stat Y där han arbetar som egenföretagande slaktare. Han kan inte anses bedriva en ”liknande verksamhet”, eftersom verksamheten i stat Y inte alls liknar hans arbete i stat X. Socialförsäkringstillhörigheten ska kunna styrkas med A1-intyg.

b) B driver ett byggföretag i stat X och tar uppdrag som gäller installation av rörledningar och elsystem. B tecknade ett avtal i stat Y för arbete som innebär installation av elsystem och grundförstärkning. B kan utnyttja bestämmelserna i artikel 12.2 eftersom han eller hon tänker flytta till stat Y för att bedriva en liknande verksamhet, dvs. en verksamhet inom samma sektor (byggbranschen).

c) C bedriver verksamhet som egenföretagare i stat X som innebär tillhandahållande av transporttjänster. C flyttar tillfälligt till stat Y för att genomföra ett kontrakt som gäller installation av ett elsystem och grundförstärkning. Eftersom den verksamhet som bedrivs i stat Y skiljer sig från den som bedrivs i stat X (olika sektorer: X – transport, Y – byggbranschen) kan C inte utnyttja bestämmelserna i artikel 12.2 i grundförordningen.

Undantag - arbete i två eller flera länder

Om en person normalt arbetar som egenföretagare i två eller flera medlemsstater ska personen omfattas av lagstiftningen i

• den medlemsstat där personen är bosatt, om han eller hon bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna medlemsstat
• den medlemsstat där verksamhetens huvudsakliga intressen finns, om personen inte är bosatt i en av de medlemsstater där han eller hon bedriver en väsentlig del av sin verksamhet (artikel 13.2 förordning 883/2004).

Vad som ska räknas som väsentlig del framgår av tillämpningsförordning 987/2009. Om en andel understiger 25 procent av vissa angivna kriterier är det en indikator på att en väsentlig del av verksamheten inte utförs i den berörda medlemsstaten. Kriterierna som ska bedömas är omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster och/eller inkomst (artikel 8 förordning 987/2009).

Vid bedömningen av var verksamhetens huvudsakliga intressen finns krävs en samlad bedömning där bland annat den ort som är det fasta och permanenta sätet för egenföretagarens verksamhet är av stor betydelse. Även faktorer som verksamhetens stadigvarande karaktär eller dess varaktighet, antalet tillhandahållna tjänster samt egenföretagarens preferens såsom den framgår av samtliga omständigheter har betydelse för bedömningen (artikel 14.9 förordning 987/2009).

Undantag: arbete som anställd och som egenföretagare

En person som normalt arbetar som anställd och bedriver verksamhet som egenföretagare i olika medlemsstater omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där personen arbetar som anställd (artikel 13.3 förordning 883/2004).

Exempel: samtidigt arbete som anställd och som egenföretagare

Anne som bor i Trondheim och har en anställning på halvtid där. Hon bedriver också enskild näringsverksamhet som skidinstruktör i Åre. Anne ska vara omfattad av norsk lagstiftning pga. sin anställning. Hon ska inte betala svenska egenavgifter på överskottet av näringsverksamheten i Sverige.

Om en person arbetar som egenföretagare i en medlemsstat och som anställd i två eller flera medlemsstater omfattas personen av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt om en väsentlig del av arbetet utförs i den medlemsstaten. Om en väsentlig del av arbetet inte utförs i bosättningsstaten gäller följande för att bestämma vilken stats lagstiftning som ska tillämpas:

• har personen en (1) arbetsgivare omfattas personen av lagstiftningen i den stat där arbetsgivaren har sitt säte
• har personen två eller flera arbetsgivare som alla har sitt säte i en och samma medlemsstat omfattas personen av lagstiftningen den stat där arbetsgivarna har sina säten
• har den anställde olika arbetsgivare som har sitt säte i två medlemsstater och en av dessa finns i bosättningsstaten ska den anställde omfattas av lagstiftningen i den andra staten
• har den anställde flera arbetsgivare och minst två av dessa har säte i olika medlemsstater utanför bosättningsstaten omfattas den anställde av lagstiftningen i bosättningsstaten (artikel 13.3 förordning 883/2004).

Undantag: arbete som offentligt anställd och som egenföretagare

En person som är offentligt anställd i en medlemsstat och som samtidigt bedriver verksamhet som egenföretagare i en eller flera andra medlemsstater omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom eller henne hör (artikel 13.4 förordning 883/2004).

Exempel: offentlig anställning och arbete som egenföretagare

Per arbetar på helgerna som anställd vaktmästare hos landstinget i Skåne. På övriga veckodagar bedriver han en liten cykelreparationsverkstad i Helsingör, Danmark. Per ska tillhöra svensk socialflörsäkring och han ska därför betala egenavgifter i Sverige på överskottet från den i Danmark bedrivna näringsverksamheten.

Konventioner om social trygghet

Sverige har slutit särskilda konventioner om social trygghet med ett tjugotal länder. En bestämmelse i en konvention är överordnad svensk lag men om EU-rätten är tillämplig gäller i första hand EU-rätten.

I motsats till EU-rättens regler kan en egenföretagare enligt de flesta av konventionerna inte ses som utsänd. Undantag gäller när bl.a. den nordiska konventionen är tillämplig. Vilka socialförsäkrings- och avgiftsregler som ska tillämpas avgörs med utgångspunkt i varje konvention för sig. Endast ett fåtal konventioner, bl.a. de med USA och Kanada, nämner uttryckligen egenföretagare. I huvudsak gäller vid arbete i Sverige att egenföretagaren omfattas av svensk socialförsäkring. Egenavgifter ska då betalas här.

Svensk rätt

Egenavgifter ska betalas av den som har avgiftspliktig inkomst av arbete i Sverige. Även inkomst av arbete utomlands kan vara avgiftspliktig för egenavgifter om den som har inkomsten omfattas av svensk socialförsäkring enligt EU-rätten eller enligt en socialförsäkringskonvention när arbetet utförs (3 kap. 2 § SAL). Det innebär exempelvis att den som är egenföretagare i en annan EU-stat men som är bosatt här kan bli skyldig att betala egenavgifter på inkomster från den i det andra staten bedrivna näringsverksamheten.

Med begreppet arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet här i landet. Om en fysisk person bedriver näringsverksamhet från ett fast driftställe här men också utövar viss verksamhet utomlands, ska även det arbetet räknas som arbete i Sverige om det är hänförligt till det fasta driftstället (1 kap. 6 § SAL). Med begreppet fast driftställe menas en stadigvarande plats för affärsverksamhet från vilken verksamheten helt eller delvis bedrivs (2 kap. 29 § IL). Det innebär att även om vare sig EU-rätten eller en konvention är tillämplig kan en egenföretagare bli skyldig att betala egenavgifter på inkomst från arbete utfört utomlands, dvs. när arbetet har en koppling till företagarens fasta driftställe här.

Svensk rätt innehåller till skillnad från EU-rätten inga regler om utsändning för näringsidkare som arbetar utomlands. Regeringen har inte heller ansett det nödvändigt med någon sådan bestämmelse (prop. 2012/13:18 s.35 ff).