Fördelningstid

Huvudregel

Huvudregeln är att inkomsten fördelas med lika stora belopp på det antal år som inkomsten hör till. Ackumulerad inkomst ska dock inte i något fall fördelas på mer än tio år (66 kap. 5 § andra stycket IL).

Om en skattskyldig får ut ersättning som gäller flera år, men dessa år inte är i följd, ska inkomsten ändå fördelas på det antal år som den hör till. Ett sådant exempel är ersättning för sparad semester som avser t.ex. åren 2001, 2005, 2007, 2010 och 2013. Ersättningen ska i detta fall fördelas på fem år.

Vid återköp av en pensionsförsäkring får man ett engångsbelopp i stället för pension under flera år. Engångsbeloppet ska fördelas på så många år som man har betalat premier, men alltså högst tio år.

Kompletteringsregler

Den skattskyldige ska själv utreda hur många år inkomsten hör till. Kan han eller hon inte göra detta ska Skatteverket beräkna den ackumulerade inkomsten som att den hör till tre år (66 kap. 10 § IL).

Denna bestämmelse innebär dock inte att man ska fördela på tre år om det är uppenbart att inkomsten hör till exempelvis minst sex år, men det är oklart om antalet år i själva verket är sju. I ett sådant fall bör man fördela inkomsten på sex år.

Man kan inte heller fördela på tre år om den skattskyldige är osäker på om inkomsten hör till ett eller två år. Däremot kan man fördela på tre år om man är tveksam över om inkomsten avser två eller tre år.

Undantag från kompletteringsreglerna

Det finns vissa undantag från regeln att ackumulerad inkomst i brist på utredning ska fördelas på tre år.

Om man får ett engångsbelopp i stället för årlig pension ska man i allmänhet fördela beloppet på tio år (66 kap. 8 § första stycket IL). Man ska dock fördela på det faktiska antalet år om det klart framgår att utbetalningen avser pension för färre än tio år.

Det skadestånd som arbetsgivare ska betala till arbetstagare vid en ogiltig uppsägning ska fördelas på antalet år som arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren, men högst tio (RÅ 1981 1:48).