Ersättning till kommuner och landsting m.fl.

Vilka kan få ersättning?

De som kan få ersättning för viss mervärdesskatt enligt särskilda bestämmelser är

• kommuner
• landsting
• kommunalförbund
• samordningsförbund enligt 4 § i lag (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser där Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, landstingen och kommunerna kan vara medlemmar.

Avdragsrätt vid skattepliktig verksamhet

Kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund har rätt till avdrag för eller återbetalning av ingående skatt i enlighet med bestämmelserna i ML när de bedriver verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning. Det är bara för övrig verksamhet som det kan bli aktuellt med ersättning.

Ersättning för mervärdesskatt vid övrig verksamhet

Kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund kan få ersättning för verksamhet som inte medför skattskyldighet eller återbetalning. Bestämmelserna om ersättning finns i lag (2005:807) om ersättning för viss mervärdesskatt för kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund, LEMK, samt i förordning (2005:811) om ersättning för viss mervärdesskatt för kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund.

En kommun kan få ersättning för

• belopp som är ingående skatt enligt ML
• ökade kostnader vid upphandling av vissa tjänster som är undantagna från skatteplikt
• bidragsgivning till näringsidkare som bedriver viss verksamhet som inte medför skattskyldighet enligt ML.

Reglerna om ersättning gör att mervärdesskatten inte blir en kostnad hos kommunen. Därmed får kommunens verksamhet i egen regi inte den konkurrensfördel gentemot upphandling av varor och tjänster som annars skulle bli följden av den begränsade avdragsrätten. Utgångspunkten är dock att kommuner och landsting ska bära kostnaden för mervärdesskatten i verksamhet som inte medför skattskyldighet på motsvarande sätt som gäller för privata aktörer. För att denna princip inte ska urholkas tar man hänsyn till ersättningen i samband med den årliga bedömningen av nivån på statsbidragen till kommuner och landsting.

Ersättning för ingående skatt

Kommuner har rätt till ersättning för ingående skatt som de inte får dra av eller saknar rätt till återbetalning för enligt ML (2 § LEMK). Om det inte går att fastställa fördelningen mellan ingående skatt som får dras av enligt ML och ingående skatt för vilken ersättning kan erhållas enligt LEMK, får fördelning göras efter skälig grund (3 § LEMK).

Kommunen ska vara avtalspart

För att en kommun ska ha rätt till ersättning för ingående skatt ska ersättningen avse kommunens egen ingående skatt. Enligt Skatteverket innebär detta att det är kommunen som ska ha förvärvat den vara eller tjänst som kommunen begär ersättning för. Det krävs alltså att det är kommunen som är avtalspart och betalningsansvarig gentemot säljaren, se Skatteverkets ställningstagande om underlag för ersättning.

Med vilka underlag ska kommunen styrka rätt till ersättning?

En kommun ska ha handlingar för att kunna styrka att kommunen har gjort ett förvärv som berättigar till ersättning och för att kunna styrka den ingående skattens belopp. I LEMK finns det dock inget krav på att underlaget ska utgöras av en faktura som uppfyller alla villkor enligt ML. Rätt till ersättning kan alltså föreligga även om en kommun styrker sin rätt till ersättning och den ingående skattens belopp med hjälp av andra handlingar.

Avdragsförbuden enligt ML gäller

Avdragsförbuden enligt 8 kap. 9, 10, 15 och 16 §§ ML ska tillämpas även i ersättningsärenden (4 § LEMK). Avdragsförbudet för stadigvarande bostad ska dock inte tillämpas i fråga om vissa särskilda boendeformer, se nedan.

Vad gäller avdragsbegränsningen för utgifter för representation innebär detta bl.a. att rätten till ersättning för lunch, middag eller supé är begränsad till högst mervärdesskatten på den avdragsram som gäller vid inkomstbeskattningen, d.v.s. till 90 kronor exklusive mervärdesskatt per person och måltid. Enligt Skatteverket är denna begränsning av rätten till ersättning inte i strid med den så kallade standstill-klausulen, som påverkar hur avdragsbegränsningen ska tillämpas för företag som har avdragsrätt för eller rätt till återbetalning av ingående skatt (art. 176 i mervärdesskattedirektivet). Rätten till ersättning enligt LEMK är nämligen inte en sådan avdragsrätt eller rätt till återbetalning som beskattningsbara personer har enligt ML och inte heller en sådan rätt till avdrag som följer av reglerna i mervärdsskattedirektivet (Skatteverkets ställningstagande Tillämpning av avdragsbegränsningen i mervärdesskattelagen vid representation).

Ersättning medges för särskilda boendeformer

Kommuner har rätt till ersättning för sådana boendeformer som anges i

• 5 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453), SoL
• 9 § 8 och 9 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS (4 § LEMK).

Bestämmelserna i SoL omfattar särskilda boendeformer och bostäder med särskild service för äldre och människor med funktionshinder. Bestämmelserna i LSS gäller bostäder med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet och bostäder med särskild service för vuxna eller andra särskilt anpassade bostäder för vuxna.

En kommun kan alltså få ersättning för ingående skatt som hör till en stadigvarande bostad. Detta kan dock enbart komma i fråga för sådana särskilda boendeformer som avses i 4 § LEMK.

Skatteverket anser att en kommun som söker ersättning för dessa boendeformer med handlingar ska kunna styrka att ersättningen avser just ett sådant boende och inte något annat boende. Kommunen ska alltså kunna visa upp handlingar av vilka det på något sätt framgår att det aktuella boendet är en lägenhet eller annan bostad för just en sådan boendeform som avses i 4 § LEMK. Uppgifter av detta slag finns normalt i beslut om att tillhandahålla insatser i sådana boendeformer. Uppgifterna kan också finnas i beslut om att inrätta det aktuella boendet.

Rättsfall: ingen rätt till ersättning för sociala lägenheter

I ett antal ärenden har kammarrätten tagit ställning till om kommuner har rätt till ersättning för kostnad som avser hyra av s.k. sociala lägenheter. Sociala lägenheter tilldelas personer med olika typer av problem som gör att de inte har någon möjlighet att teckna hyreskontrakt på egen hand, t.ex. missbruksproblem. Kammarrätten har ansett att kommunerna inte har styrkt att det är fråga om sådana boenden som ger rätt till ersättning (KRSU 2011-03-17, mål nr 1171-1173-10 m.fl.).

I några av målen har kommunen skickat in exempel på beslut om kommunens sociala lägenheter till förvaltningsrätten. Det har då framkommit att dessa beslut är fattade med stöd av 4 kap. 1 § SoL. Förvaltningsrätten har funnit att avsikten med bestämmelserna inte kan vara att kommunens beslut om bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL till sociala lägenheter ska bedömas ingå bland de ersättningsberättigade lokalerna för vård och omsorg. Kammarrätten har gjort samma bedömning som förvaltningsrätten och ansett att kommunen inte kunnat styrka att det rör sig om sådana boenden som ger rätt till ersättning (KRSU 2011-03-07, mål nr 453−455-10, KRSU 2011-03-17, mål nr 1969−1971-10 m.fl.).

Justeringsregler hindrar dubbelkompensation

Enligt ML ska den ingående skatten på investeringsvaror under vissa förutsättningar jämkas om användningen av varorna ändras eller om varorna säljs inom en viss tid från förvärvet. Jämkningsreglerna innebär bl.a. att en kommun, som förvärvat en investeringsvara till en verksamhet som inte medför skattskyldighet eller återbetalningsrätt, kan ha rätt till jämkning om varan senare kommer att användas i verksamhet som medför skattskyldighet eller återbetalningsrätt. Trots att kommunen har fått ersättning vid förvärvet har kommunen alltså rätt att jämka till sin fördel.

En kommun kan även få ersättning vid uppförande av en byggnad när förhållandena är sådana att kommunen inte har avdragsrätt enligt ML. Vid försäljning av en fastighet med en sådan byggnad kan kommunen överlåta rätten att jämka till köparen.

För att hindra möjligheten till dubbelkompensation i ovanstående situationer finns det justeringsregler vid försäljning av investeringsvaror och vid ändrad användning av investeringsvaror inom korrigeringstiden.

Investeringsvaror och korrigeringstid enligt LEMK definieras på samma sätt som i ML (1 a § LEMK). För mer information om jämkningsbestämmelserna enligt ML, se Jämkning av ingående skatt.

Justering vid försäljning av investeringsvara

En kommun som har haft rätt till ersättning för ingående skatt vid inköpet av en investeringsvara är skyldig att justera ersättningen om kommunen säljer investeringsvaran inom korrigeringstiden. Kommunen ska då justera ersättningen med ett belopp som motsvarar den ingående skatten för resterande del av korrigeringstiden. I återstoden av korrigeringstiden ska även det kalenderår då överlåtelsen sker räknas in. Kommunen ska göra justeringen vid ett enda tillfälle (6 b § LEMK).

Justering vid ändrad användning

En kommun kan också bli skyldig att justera ersättningen om användningen av en investeringsvara ändras. En kommun som har haft rätt till ersättning för ingående skatt enligt LEMK vid inköpet av en investeringsvara ska justera ersättningen om det senare blir möjligt att återfå den ingående skatten genom jämkning enligt ML. Kommunen ska då justera ersättningen med ett belopp som motsvarar jämkningsbeloppet. På samma sätt som vid jämkningen, justerar kommunen ersättningen med ett årligt belopp under återstoden av korrigeringstiden (6 c § LEMK).

Justering vid retroaktivt avdrag

En kommun kan få ersättning vid ny-, till- eller ombyggnad av en fastighet. Om kommunen inte tar fastigheten i bruk efter åtgärden, utan i stället hyr ut den och blir frivilligt skattskyldig, kan kommunen välja att göra retroaktivt avdrag. I ett sådant fall ska justeringen motsvara avdraget och göras vid ett enda tillfälle (6 c § tredje stycket LEMK).

Ersättning vid jämkning

En kommun har under vissa förutsättningar rätt till ersättning om kommunen har övertagit rättigheter och skyldigheter att jämka ingående skatt vid förvärvet av en investeringsvara. Motsvarande gäller om kommunen har haft rätt till avdrag för ingående skatt enligt ML vid anskaffningen av en investeringsvara, men till följd av ändrad användning ska jämka den ingående skatten till sin nackdel. Rätten till ersättning inträder då årligen under återstoden av korrigeringstiden. Ersättningsbeloppet beräknas på samma sätt som jämkningsbeloppet enligt ML (2 a § LEMK).

Skatteverket anser att det inte finns något hinder mot att överlåta rättigheter och skyldigheter att jämka ingående skatt på nybyggnation av sådana särskilda boendeformer som avses i 4 § LEMK. Den som har hyrt ut en sådan byggnad till en kommun kan vid en överlåtelse av fastigheten därför överlåta rättigheter och skyldigheter att jämka den ingående skatten om förutsättningarna i 8 a kap. 12 § ML i övrigt är uppfyllda. Om kommunen i enlighet med reglerna i ML övertar rättigheter och skyldigheter att jämka ingående skatt, kan kommunen med en jämkningshandling som underlag få ersättning enligt LEMK för den ingående skatten för denna typ av bostäder.

Ersättning för ökade kostnader vid upphandling och bidrag

Vid upphandling av skattefria tjänster kan kostnaden för tjänsterna innehålla dold mervärdesskatt, då säljaren inte har avdragsrätt för ingående skatt. Eftersom en kommun har rätt till ersättning för ingående skatt, skulle alternativet att köpa skattefria tjänster från utomstående aktörer missgynnas gentemot att driva verksamheten i egen regi, om kommunen inte också fick ersättning vid en upphandling. Kommuner har därför rätt till ersättning för de ökade kostnader, som till följd av bestämmelserna i ML, uppkommer när kommunen

• från utomstående upphandlar verksamhet inom sjukvård, tandvård, social omsorg och utbildning
• hyr lokal för sådana boendeformer som anges 4 § LEMK
• lämnar bidrag till näringsidkare för verksamhet inom nämnda områden (5 § första stycket LEMK).

Ersättning enligt schablon

Ersättningen för ökade kostnader beräknas enligt schablon på följande sätt:

1. Med 6 procent av kostnaden vid upphandling och bidragsgivning eller, om det framgår att viss del avser lokalkostnad, med 18 procent för denna del och 5 procent för resterande del

2. Med 18 procent av kostnaden vid hyra av lokal för sådana boendeformer som anges i 4 § LEMK.

Skatteverket medger dock inte ersättning med 18 procent om det är staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund eller ett samordningsförbund som upplåter den fastighet som lokalen är inrymd i (5 § andra stycket LEMK och 1 § förordning 2005:811).

Rättsfall: assistansersättning gav inte rätt till ersättning

Regeringen har prövat frågan om en kommun har rätt till ersättning för ökade kostnader vid upphandling och bidrag när kommunen har betalat ersättning enligt LSS till Försäkringskassan. Ersättningen avsåg de 20 första assistanstimmarna per vecka som kommunen har ansvaret för. Förutsättningen för att en kommun ska ha rätt till ersättning enligt den numera upphävda lagen om mervärdesskattekonton för kommuner och landsting (1995:1518) och motsvarande bestämmelse i LEMK är att det belopp som kommunen betalar med stöd av LSS och lagen (1993:389) om assistansersättning gäller upphandling av tjänster inom social omsorg eller att beloppet är ett bidrag till en näringsidkare för verksamhet i form av social omsorg. Regeringen konstaterade att ersättningen enligt LSS utgör ett ekonomiskt stöd till enskilda personer avsett att täcka kostnaderna för de omsorgstjänster som dessa köper och konsumerar. Någon upphandlingssituation för kommunens egen del föreligger alltså inte. Ersättningen kunde inte heller anses som bidrag till näringsidkare för sådana tjänster. Det förhållandet att kommunen av praktiska skäl ibland betalar beloppet direkt till vårdgivaren medförde inte någon annan bedömning. Kommunen hade därmed inte rätt till ersättning för ökade kostnader och bidrag (Regeringsbeslut 2009-12-03, Fi2006/3656 m.fl.). Kammarrätten har i ett ärende om ersättning som begärts för kalenderåren 2003, 2004 och 2005 gjort motsvarande bedömning (KRSU 2008-07-03, mål nr 2463-2465-07).

Rättsfall: lokalkostnaden får inte uppskattas schablonmässigt

Regeringen har i ett antal ärenden prövat frågan om den utredning som en kommun åberopat utgjorde tillräckligt underlag för att bestämma ersättningen enligt den högre nivå på 18 procent som gäller för lokalkostnader. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av uttalanden i förarbetena måste krävas sådan utredning från kommunen att det klart och tydligt framgår hur stor andel av kostnaderna som avser lokaler (Ds 1997:74 s. 61 och prop. 1997/98:153 s. 22). Regeringen har bl.a. inte godtagit underlag där beräkning skett enligt schablon eller där uppgifter om lokalkostnader hämtats från bidragsbeslut eller internbudget. Vidare har regeringen anfört att det inte heller är möjligt att, i avsaknad av en tillförlitlig utredning, uppskatta ett skäligt belopp för att få den högre ersättningsnivån (Regeringsbeslut 2009-09-24, Fi2006/3611-3614 och Regeringsbeslut 2009-09-24, Fi2006/6781). Kammarrätten har i ett antal ärenden gjort motsvarande bedömningar (KRSU 2011-05-10, mål nr 746-10 m.fl.).

Lokalkostnad vid utbetalning av skolpeng

Skatteverket anser att en kommun som betalar ut s.k. skolpeng till en friskola under vissa förutsättningar kan använda sig av den högre ersättningsnivån för lokalkostnader. För detta krävs att kommunen innehar underlag som styrker lokalkostnadernas andel av betalningen till friskolan och att denna andel inte är beräknad utifrån schabloner eller skäliga uppskattningar. I stället ska underlagen ge en tillförlitlig bild av hur stor andel av betalningen till en enskild friskola som avser friskolans faktiska lokalkostnader. Om en kommun kan få ett sådant underlag från friskolan är det alltså möjligt för kommunen att få ersättning enligt den högre nivån för lokalkostnaderna. Enligt Skatteverket kan endast alternativet med 6 procent ersättning på hela beloppet tillämpas om kommunen saknar ett sådant underlag.

Rättsfall: städning och inventarier ingår inte i lokalkostnaden

Enligt kammarrätten kan tillhandahållande av städning och inventarier inte anses ingå i sådan lokalkostnad som omfattas av den högre ersättningsnivån. Detta gäller även om hyresvärden inte debiterar dessa kostnader separat. Enligt kammarrätten ligger det närmast till hands att hämta ledning från ML:s bestämmelser om undantag från skatteplikt inom fastighetsområdet, eftersom sökt ersättning avser dold mervärdesskatt. Kammarrätten har då konstaterat att städning och inventarier inte omfattas av undantaget i 3 kap. 2 § ML. Vidare har kammarrätten hänvisat till EU-domstolens praxis (C-349/96 Card Protection Plan) och anfört att det i målet inte har framgått att de privata vårdgivarna inte efterfrågar städning och inventarier i sig eller att dessa tjänster endast skulle vara ett medel att på bästa sätt åtnjuta lokalerna (KRSU 2011-05-10, mål nr 1525-09).

Rättsfall: ersättning vid bidrag till ideella organisationer för social omsorg

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om en kommuns bidrag till organisationer som bedriver frivilligt socialt arbete kan ligga till grund för ersättning. Prövningen avsåg den bestämmelse som numera finns i 5 § LEMK. För att kommunen ska ha rätt till ersättning som avser socialt arbete krävs att de organisationer som tagit emot bidragen anses vara näringsidkare enligt den bestämmelsens mening och att bidragen avser verksamhet inom området social omsorg.

Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen har Högsta förvaltningsdomstolen funnit att även frivilligorganisationer som bedriver ideell verksamhet som finansieras genom allmänna bidrag till verksamheten bör anses vara näringsidkare i den mening som avses i bestämmelsen.

När det gäller rekvisitet social omsorg anser Högsta förvaltningsdomstolen att detta måste avse detsamma som i ML:s bestämmelser om undantag för social omsorg. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisar till artikel 132.1 g i mervärdesskattedirektivet och till EU-domstolens praxis. I domen anges att bl.a. följande faktorer är relevanta vid bedömningen av om en organisation är erkänd som välgörenhetsorganisation:

• om det finns någon tillämplig skatterättslig, förvaltningsrättslig eller socialförsäkringsrättslig reglering
• om verksamheten är av allmännyttig karaktär
• om andra subjekt som bedriver likadan verksamhet redan erhållit liknande erkännande
• om kostnaderna för verksamheten till stor del bärs av det offentliga.

Av domen framgår att de verksamheter som var aktuella i målet var av allmännyttig karaktär och omfattades till stora delar av kommunens socialtjänstansvar. De kommunala bidragen utgjorde en betydande del av finansieringen av verksamheterna. Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att den omständigheten att individuella biståndsbeslut saknas i sig inte hindrar att det kan vara fråga om social omsorg i den mening som avses i LEMK.

Vissa delar av bidragsmottagarnas verksamheter var dock till sin karaktär inte social omsorgsverksamhet utan informationsspridning, opinionsbildning, anordnande av kurser etc. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen finns inte någon rätt till ersättning till den del bidragen lämnats för att finansiera dessa slags verksamheter.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens slutsats har en kommun rätt till ersättning för bidrag som lämnats till ideella hjälp- och intresseorganisationer för sådan verksamhet som enligt ovan är social omsorgsverksamhet (HFD 2011 ref. 9).

Förfaranderegler

Ärenden om ersättning enligt LEMK handläggs vid Skatteverket, skattekontor Jönköping. Här nedan kan du läsa om förfarandebestämmelserna.

Hur ansöker man om ersättning?

Kommunen ska lämna en undertecknad ansökan om ersättning på blankett SKV 5933. Ansökan ska ha kommit in till Skatteverket senast det andra året efter utgången av det kalenderår som ersättningen avser. Ersättningsperioden kan vara en kalendermånad eller tre på varandra följande kalendermånader under samma kalenderår (7 § LEMK).

Rätt till ersättning enligt 2 a § LEMK redovisar kommunen i ansökan för den första ersättningsperioden varje kalenderår efter det kalenderår då användningen ändrats eller förvärvet skett (7 § LEMK). Detta gäller ersättning som grundar sig på en ändrad användning eller när rättigheten och skyldigheten att jämka avdrag för ingående skatt övergår till en kommun vid förvärv av en investeringsvara.

Anmälan vid justerad ersättning

En kommun som är skyldig att justera sin ersättning enligt 6 a–6 c §§ LEMK ska anmäla överlåtelsen eller den ändrade användningen och justeringsbeloppet till Skatteverket. Detta gör kommunen i samband med sin ansökan om ersättning för den ersättningsperiod då överlåtelsen skett respektive för den första ersättningsperioden varje kalenderår efter det kalenderår då användningen ändrats. Anmälan ska dock senast ha kommit in till Skatteverket före utgången av juni året efter det kalenderår som överlåtelsen skett eller användningen ändrats (7 a § LEMK).

Skatteverket beslutar om ersättning och justering

Skatteverket anses ha fattat ett beslut om ersättning eller beslut om justering i enlighet med en ansökan eller anmälan om kommunen har lämnat in ansökan eller anmälan på rätt sätt och inom föreskriven tid. Om en ansökan eller anmälan inte har kommit till Skatteverket inom föreskriven tid, anses ersättning och justeringsbelopp ha fastställts till noll kronor (11 § LEMK).

In- och utbetalningar går via skattekontot

Den ersättning som kommunen har rätt till tillgodoförs kommunen genom att Skatteverket krediterar beloppet på kommunens skattekonto (17 a § LEMK). Om en avstämning av skattekontot visar att det finns ett överskott på kontot betalas beloppet ut automatiskt.

Skatteverket debiterar eventuella justeringsbelopp på kommunens skattekonto. För kommuner och landsting avräknas beloppet genom kommunavräkningssystemet. För kommunalförbund och samordningsförbund drar Skatteverket av justeringsbeloppet från ersättningen för den ersättningsperiod som justeringsbeloppet anmäls under. Eventuellt återstående belopp ska kommunalförbund och samordningsförbund betala senast på förfallodagen som infaller närmast efter 30 dagar från beslutsdagen. De förfallodagar som kan komma ifråga framgår av 62 kap. 9 § SFL (17 b § LEMK och 62 kap. 10 § SFL).

Ränta

Skatteverket tar ut kostnadsränta på ersättning som kommunen ska betala tillbaka efter ett beslut av Skatteverket. Räntan beräknas från den dag beloppet betalades ut till kommunen till och med den dag beloppet senast ska återbetalas. Kostnadsränta tas också ut på justeringsbelopp som kommunen inte betalar i rätt tid. Då beräknas kostnadsräntan fr.o.m. dagen efter förfallodagen t.o.m. den dag beloppet betalas. Om kommunen gör en anmälan om justering i samband med en ansökan om ersättning enligt 7 a § LEMK ska Skatteverket räkna av ersättningen mot justeringsbeloppet. På den del som då avräknas beräknas ingen kostnadsränta (17 b § LEMK).

En kommun kan få intäktsränta på den ersättning som Skatteverket ska betala ut. Intäktsräntan beräknas från utgången av första månaden efter den månad då ansökan om ersättning kom in till Skatteverket och t.o.m. den dag beloppet betalas ut.

Räntebestämmelserna finns i 17 § LEMK. Kostnadsräntan och intäktsräntan beräknas efter en räntesats som motsvarar basräntan enligt 65 kap. 3 § SFL.

Årsuppgift

Kommunen ska lämna en årsuppgift för varje kalenderår. Där ska kommunen lämna uppgifter om

• det belopp som bokförts på konton för sådan mervärdesskatt som berättigar till ersättning
• sådana schablonbelopp enligt 5 § LEMK för ökade kostnader vid upphandling av verksamhet och hyra av lokal för boendeformer som avses i 4 § LEMK samt vid bidragsgivning
• ersättningsbelopp enligt 2 a § och justeringsbelopp enligt 6 b och 6 c §§ LEMK.

Årsuppgiften ska lämnas på blankett SKV 5939. Den ska vara undertecknad och ha kommit in till Skatteverket senast före utgången av juni året efter det kalenderår som uppgiften avser (8 § LEMK).

Omprövning och överklagande

Skatteverket får ompröva ett beslut om ersättning eller ett beslut om justering om kommunen begär det eller om det finns andra skäl. Skatteverket får dock inte ompröva beslutet om frågan har avgjorts av en förvaltningsdomstol (18 § LEMK).

En begäran om omprövning ska ha kommit in till Skatteverket senast tredje året efter utgången av det kalenderår som ersättningen eller justeringen avser. Om Skatteverket självmant omprövar ett beslut om ersättning eller justering ska omprövningsbeslutet meddelas senast tredje året efter utgången av det kalenderår som ersättningen eller justeringen avser. Skatteverket får dock ompröva ett beslut även efter denna tid om ändringen föranleds av ett beskattningsbeslut enligt SFL (19 § LEMK).

Ett beslut enligt LEMK får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (20 § LEMK).

Skatteverkets olika kontrollmöjligheter

Skatteverket får förelägga kommuner att lämna uppgifter, visa upp handling eller lämna över kopia av handling som behövs för kontroll av rätten till ersättning eller skyldigheten att justera ersättning. Skatteverket får genomföra kontrollen vid ett besök hos kommunen eller genom revision (13–16 §§ LEMK).

Kompletterande information

De särskilda reglerna om ekonomisk verksamhet som gäller för myndigheter.