Grundläggande insolvensrättsliga principer

Stater måste hålla sig inom sitt eget territorium

Enligt grundläggande stats- och folkrättsliga principer får en stat endast bedriva myndighetsutövning inom det egna territoriet. En svensk myndighet får inte bege sig in på en annan stats territorium för att eftersöka handlingar eller tvångsvis ta hand om egendom eller personer. Inte heller tillåter vi från svensk sida att en annan stats myndigheter utövar tvång på svensk mark.

Hur fri är konkursförvaltaren att agera?

I insolvensrättsliga sammanhang uppkommer frågan vilka möjligheter en konkursförvaltare har att verka även utanför den egna statens territorium. Med konkursförvaltare likställs här rekonstruktör och de motsvarigheter som finns i andra stater.

Som regel är förvaltaren inte någon myndighet eller någon tjänsteman vid en statlig myndighet. I flertalet rättsordningar är förvaltaren en fri yrkesutövare, i allmänhet en jurist eller ekonom. Däremot är förvaltaren i allmänhet förordnad av en domstol eller av en statlig myndighet. Förvaltarens arbete styrs av det egna landets konkurslag, eller motsvarande, och förvaltaren kan sägas utföra vissa myndighetsliknande arbetsuppgifter. Gäller då de ovan angivna statsrättsliga principerna även förvaltaren eller kan han som vilken fri yrkesutövare som helst arbeta ”world wide”?

Svaret blir beroende av vilken verkan ett obeståndsförfarande har i en annan stat. Denna frågeställning är gammal. I den internationella insolvensrätten finns en klassisk konflikt mellan principerna om konkursens universalitet respektive territorialitet.

Universalitetsprincipen

Enligt universalitetsprincipen bör en konkurs omfatta alla gäldenärens tillgångar oavsett var de befinner sig. Samtliga borgenärer får och ska delta i detta enda konkursförfarande, utan hänsyn till hemvist, medborgarskap eller fordrans geografiska ursprung. I övriga stater bör man avstå från att inleda parallella eller konkurrerande insolvensförfaranden. I stället bör den aktuella konkursen ges gränsöverskridande verkningar, så att befintliga tillgångar lämnas över till konkursförvaltaren i konkurslandet. Konkursgäldenären förlorar därmed sin rådighet över dessa tillgångar. Eventuella försök från de enskilda borgenärerna att komma över dessa tillgångar ska hindras.

Territorialitetsprincipen

Enligt territorialitetsprincipen omfattar en konkurs endast de tillgångar som finns i konkurslandet. Egendom i andra länder kan trots konkursbeslutet fritt disponeras av konkursgäldenären. De får inte dras in eller återvinnas till konkursboet. De kan också bli föremål för specialexekution eller en konkurrerande parallellkonkurs i tillgångslandet (Bogdan, Internationell konkurs- och ackordsrätt, s. 27 ff.).

Vilken av dessa principer som ska vara förhärskande är det upp till respektive stat att själv besluta om.

Domicil- och särkonkurser

I Sverige har traditionellt gjorts åtskillnad mellan s.k. domicilkonkurser och s.k. särkonkurser. I de förra har domstolen grundat sin behörighet att besluta om konkurs på att gäldenären har hemvist i Sverige. Utgångspunkten är då att konkursen omfattar all gäldenärens egendom.

Vid en särkonkurs har domstolen grundat sin behörighet på annat än hemvist. Det kan till exempel handla om att gäldenären

• har tillgångar här
• har ingått ett avtal här
• på annat sätt ådragit sig en skuld här.

Konkursen omfattar då endast sådan egendom som finns i Sverige.

Genom internordisk lagstiftning och senare även genom EU:s insolvensförordning har den grundläggande uppdelningen i domicil- och särkonkurser till stor del kommit att bli överspelad. I andra sammanhang kan dock uppdelningen fortfarande vara relevant.

Samverkan mellan staterna behövs

De olika konkursrättsliga principerna tillsammans med den ökade rörligheten för personer, varor och kapital ställer krav på att staterna samverkar kring vad som ska gälla i gränsöverskridande situationer. Insolvensfall med komplicerade internationella förvecklingar har blivit allt vanligare genom näringslivets internationalisering.

Samverkan har också kommit till stånd i stor utsträckning, inte minst genom direktiv och förordningar inom EU-området men även genom olika slags konventioner och andra överenskommelser.