OBS: Detta är utgåva 2015.16. Sidan är avslutad 2018.
En vårdbyggnad är en byggnad som används för sjukvård, missbrukarvård, omsorg om barn och ungdom, kriminalvård, åldringsvård eller omsorg om psykiskt utvecklingsstörda. Även en annan byggnad än de ovanstående räknas som vårdbyggnad om den används som hem åt personer som behöver institutionell vård eller tillsyn (2 kap 2 § FTL).
Av förarbetena till FTL framgår det att byggnader för omsorg om barn och ungdom, åldringsvård och övrig socialvård uppenbart hör till sådana samhällsnyttiga verksamheter som bör vara skattebefriade, oavsett vem som äger byggnaderna.
När man ska bedöma om en byggnad ska indelas som vårdbyggnad bör man använda den definition av begreppet sjukvård som framgår av 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Med hälso- och sjukvård menas enligt denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvård hör även sjuktransporter och att ta hand om avlidna. Till begreppet transporter i hälso- och sjukvårdslagen hör även ambulanscentral på ett sjukhusområde.
Byggnadstypen ska bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnaden till övervägande del är inrättad för, och det sätt som byggnaden till övervägande del används på (2 kap. 3 § FTL). När det gäller att bedöma om en byggnad ska indelas som vårdbyggnad eller inte ska alltså den så kallade övervägandeprincipen användas. En bedömning av hur byggnaden är inrättad och används måste göras i varje enskilt fall.
En byggnad med en lokalyta om 375 kvm som helt användes som tandvårdsklinik ansågs av Regeringsrätten utgöra en specialbyggnad, vårdbyggad. Kammarrätten, vars dom Regeringsrätten inte ändrade, angav att skattefriheten för vårdbyggnader har motiverats av att verksamheten som bedrivs i de aktuella vårdbyggnaderna är av en sådan samhällsnytta att det är motiverat att generellt undanta vårdbyggnader från skatteplikt. Kammarrätten ansåg att detta motiv också gäller för sådana byggnader som används för tandvård. Kammarrätten ansåg vidare att det är svårt att finna bärande skäl för att särbehandla tandvård och att övervägande skäl därför talar för att tandvård ryms i begreppet sjukvård. (RÅ 1991 ref. 74).
Genom nämnda Regeringsrättsdom avseende tandvård har Regeringsrätten indirekt slagit fast att byggnader för sjukvård m.m. inte kan sammankopplas med kravet på att vården ska vara institutionell i enlighet med 2 kap. 2 § FTL. Begreppet ”sjukvård” ska därmed bedömas utan hänsyn tagen till behovet av institutionell vård.
En byggnad som till övervägande del används för företagshälsovård ska indelas som vårdbyggnad.
En byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två familjer och som används dels som privat bostad, dels som så kallat HVB-hem ska indelas som vårdbyggnad om den till övervägande del används för denna verksamhet.
Ett HVB-hem är ett hem för vård eller boende för barn och ungdomar som har omhändertagits enligt socialtjänstlagen (2001:453). När man ska bedöma hur byggnaden ska indelas bör endast boytan ligga till grund för bedömningen. Alla boutrymmen bör betraktas som värdemässigt lika. Förutom den del av byggnaden som uteslutande används för vårdtagarna, till exempel vårdtagarnas egna rum, så bör vid bedömningen även vissa gemensamma utrymmen i sin helhet anses vara använda för vårdändamål. En förutsättning för detta bör dock vara att utrymmena ifråga huvudsakligen används för vårdtagarna, till exempel allrum. Sådana utrymmen som är av avgörande betydelse för att kunna nyttja det privata boendet, exempelvis kök och tvättstuga, bör inte hänföras till de delar av byggnaden som anses användas för vårdändamål.
En byggnad som används för boende för ensamkommande flyktingbarn, som omhändertas enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen, ska indelas som vårdbyggnad om den till övervägande del används för denna verksamhet. När man bedömer om byggnaden till övervägande del används för vårdändamål kan man tillämpa samma principer som för byggnader som används som HVB-hem.
Regeringsrätten har i två domar angett att så kallade servicehus ska indelas som hyreshus. Grunden för domarna är att de aktuella byggnaderna i första hand var avsedda för bostadsändamål. Även om viss vård ansågs förekomma inom byggnaderna, ansåg Regeringsrätten att byggnaderna huvudsakligen användes för boende eftersom det var det huvudsakliga syftet med inrättandet av byggnaderna (RÅ 85 1:91 I och II).
Regeringsrätten har i en senare dom slagit fast att de förändringar som sedan skett på socialtjänstens område inte ger någon anledning att göra en annan principiell bedömning än den som gjordes i RÅ 85 1:91 I och II (RÅ 1995 ref. 25).
Även kammarrätterna har i flera domar, exempelvis Kammarrättens i Jönköping dom med målnr 4281-07, funnit att denna typ av boenden inte kan anses utgöra byggnader som till övervägande del används för åldringsvård och att de därför ska indelas som hyreshus.
Under de senaste åren har praxis i kammarrätterna entydigt utvecklats mot att denna typ av byggnader ska indelas som vårdbyggnader. Såväl Skatteverket som enskilda fastighetsägare har vid flera tillfällen ansökt om prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har dock inte i något fall beviljat prövningstillstånd. Detta får enligt Skatteverkets uppfattning tolkas som att den tidigare praxis som Högsta förvaltningsdomstolen, tidigare Regeringsrätten, utvecklat fortfarande gäller.
Den praxis som Högsta förvaltningsdomstolen utvecklat äger dock endast tillämpning i de fall där omständigheterna är desamma som i de fall som domstolen tagit ställning till.
Eftersom byggnadens användningssätt har företräde framför hur byggnaden är inrättad när man bedömer till vilken byggnadstyp som byggnaden ska hänföras, måste man i varje enskilt fall göra en bedömning av hur byggnaden till övervägande del används.
Förutom äldreboenden där en plats beviljas efter prövning i enlighet med socialtjänstlagen finns det andra typer av boenden där det inte krävs någon prövning enligt socialtjänstlagen för att få plats. Exempel på sådana boenden är trygghetsboenden och seniorboenden.
Utbudet av trygghetsboenden är än så länge ganska begränsat men det är fler och fler servicehus som omvandlas till trygghetsboenden. Trygghetsboenden är funktionellt utformade och har gemensamhetslokaler, en bovärd och trygghetslarm. Även många seniorboenden är utformade på samma sätt. De lägenheter som inryms i byggnader med trygghetsboenden och seniorboenden hyrs eller köps på eget initiativ. De boende tilldelas alltså inte lägenheterna efter ett biståndsbeslut.
Trygghetsboenden och seniorboenden ska inte indelas som vårdbyggnader utan som hyreshus.
Den vård eller tillsyn som bedrivs ska vara institutionell för att byggnaden ska indelas som specialbyggnad. Detta innebär att byggnader som används för vård och tillsyn som utövas i liten skala, t.ex. genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas i enskilda hem inte ska indelas som vårdbyggnader (prop. 1979/80:40 s. 74). Om till exempel åldringar eller utvecklingsstörda vårdas av anhöriga i det egna eller i de anhörigas hem innebär inte detta att bostadsbyggnaderna ska klassificeras som vårdbyggnader. Anledningen är att byggnaderna i dessa fall till övervägande del får anses vara använda för boende och inte vård.
Byggnader som är inrättade för djursjukvård, så kallade djursjukhus eller djurkliniker, ska inte indelas som vårdbyggnader. Ett djursjukhus som i väsentlig omfattning är utrustad med särskilda installationer bör normalt indelas som övrig byggnad. Då sådana installationer saknas i nämnda omfattning bör djursjukhuset indelas som hyreshus.