Förutsättningar för ansvar

F-skatt och anmälningsskyldighet

Den som anlitar en person som åberopar ett godkännande av F-skatt ska inte göra skatteavdrag och inte betala arbetsgivaravgifter, såvida han eller hon inte känner till att uppgiften om F-skatt är oriktig (ond tro). Det gäller även om det är uppenbart att det är fråga om ett anställningsförhållande. Om F-skatt åberopas i ett uppenbart anställningsförhållande är utbetalaren i stället skyldig att skriftligen anmäla detta förhållande till Skatteverket (10 kap. 14 § SFL).

Om en utbetalare inte gör en sådan anmälan får Skatteverket besluta att också utbetalaren är skyldig att betala skatten för ersättningen och räntan på skatten (59 kap. 7 § SFL).

Uppenbar anställning

För att en utbetalare ska kunna göras betalningsskyldig i dessa situationer krävs att det kan anses ha varit uppenbart för den som uppdragit arbetet att det rått ett anställningsförhållande, men att detta inte anmälts till Skatteverket i samband med utbetalningen (prop. 1991/92:112, s. 109). Regeringsrätten har prövat frågan om uppenbar anställning i samband med bestämmelserna om anmälningsskyldighet och betalningsansvar RÅ 2003 ref. 91. Av domen framgår bland annat att det ska ha varit uppenbart för uppdragsgivaren att det varit frågan om en anställning. Uppenbar anställning kan exempelvis föreligga om utgiven ersättning härrör från ett tidigare anställningsförhållande.

Betalningsansvar vid uppenbar anställning?

Domen RÅ 2003 ref. 91 visar att anmälningsskyldighet enligt 10 kap. 14 § SFL endast föreligger när det är klart att arbetet utförts i en uppenbar anställning, och att detta ska ha stått klart också för utbetalaren.

Enligt domen medför F-skattens starka rättsverkan att bestämmelsen om betalningsansvar i 59 kap. 7 § SFL bara kan tillämpas i klara fall. Det framgår av propositionen (prop. 1991/92:112 s. 108) att lagstiftaren tänkt sig att reglerna om anmälningsskyldighet och betalningsansvar vid utebliven anmälan skulle bli tillämpliga bl.a. när ett godkännande för F-skatt missbrukas.

Missbruk av godkännandet för F-skatt kan förekomma framförallt när detta används i skatteundandragande syfte, till exempel genom att en person som är godkänd för F-skatt går in som betalningsmottagare istället för den som utfört arbetet, eller när någon som godkänts för F-skatt med villkor (FA-skatt) åberopat godkännandet i ett anställningsförhållande.

Har avtalen ingåtts för skens skull?

Om utredningen räcker för att visa att de ingångna avtalen inte gäller en entreprenad, utan att de ingåtts för skens skull, för att dölja ett anställningsförhållande mellan uppdragstagaren och uppdragsgivaren, så åläggs endast uppdragsgivaren ansvaret och något solidariskt ansvar fattas inte (jämför RÅ 2007 ref. 61 II). Läs om rätt betalningsmottagare vid skenavtal i de fall ett sådant kan visas.

Ingen anmälningsskyldighet vid uthyrning av arbetskraft

När det gäller personer som hyrts in för arbete hos någon annan föreligger det ingen anmälningsskyldighet enligt 10 kap. 14 § SFL, trots att arbetet i dessa fall ofta kan utföras under i stort sett motsvarande förhållanden som i ett anställningsförhållande (prop. 1991/92:112 s. 89). Skälet till att det ändå inte finns någon anmälningsskyldighet är att den uthyrda personalen så alltid är att anse som arbetstagare hos uthyraren och inte hos inhyraren. Det gäller dock inte om ett avtal getts en oriktig beteckning, d.v.s. i själva verket är ett anställningsavtal och inte ett uthyrningsavtal.