Här kan du läsa om vad lönegaranti vid företagsrekonstruktion är, vilka aktörer som är inblandade i förfarandet och om hur utbetald lönegaranti kan återkrävas.
Sökte du egentligen information om lönegaranti vid konkurs?
Lönegaranti innebär att staten för viss tid och upp till ett visst belopp går in och betalar arbetstagarens fordringar på lön m.m. hos en arbetsgivare som är föremål för företagsrekonstruktion.
Vid företagsrekonstruktion omfattar lönegarantin arbetstagarens lönefordringar som skulle ha haft förmånsrätt om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs (7 § andra stycket LGL).
På motsvarande sätt som vid en konkurs har arbetstagaren rätt till lönegaranti för hela sin fordran på uppsägningslön (7 a § LGL).
Rekonstruktörens roll, när det gäller handläggning av lönegarantifrågor, motsvarar den roll en konkursförvaltare har när denne handlägger en konkurs utan bevakningsförfarande. Det är rekonstruktören som fattar beslutet om lönegaranti (16 § LGL).
Tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) har tillsyn över att rekonstruktören sköter lönegarantihanteringen på ett riktigt sätt och kan på samma sätt som vid konkurs väcka talan vid allmän domstol om de anser att beslutet om lönegaranti är felaktigt. Rekonstruktören är skyldig att på begäran lämna uppgifter till TSM. En missnöjd arbetstagare kan också väcka talan mot rekonstruktörens beslut och TSM blir då motpart.
Efter att rekonstruktören har beslutat om lönegaranti ska länsstyrelsen betala ut garantibeloppet till arbetstagaren (22 § LGL). Utbetalningen får inte göras förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning (23 § LGL). Precis som vid konkurs ska länsstyrelsen när den betalar ut lönegaranti fullgöra arbetsgivarens skyldigheter (24 § LGL och 7 § LGF).
Efter rekonstruktionen ska företaget återbetala det utbetalda lönegarantibeloppet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska lämna besked om återbetalningen till Skatteverket.
Skatteverket ska bevaka statens fordringar i företagsrekonstruktioner (7 § BorgL). När länsstyrelsen efter beslut av rekonstruktören betalar ut lönegaranti får Skatteverket meddelande om de utbetalda, avdragna och innehållna beloppen.
Statens fordringar bör stämmas av med rekonstruktören före borgenärssammanträdet.
Skatteverket har som borgenärsföreträdare möjlighet att sätta ned fordran på återbetalning av ett utbetalt garantibelopp genom ett ackord (4 § BorgL). Även om borgenärslagen är tillämplig på en fordran på återbetalning har även länsstyrelsen möjlighet att helt eller delvis efterge fordran (17 § fordringsförordningen). Gränssnittet mellan ackord och annan eftergift är inte i alla lägen helt tydlig men vem som är behörig myndighet bör i praktiken inte innebära några större problem. Är grunden för betalningsbefrielse att gäldenären hamnat i en obeståndssituation bör prövningen göras av Skatteverket inom ramen för ett ackordsförfarande.
För att ett företag ska leva vidare efter en företagsrekonstruktion krävs att det betalar samtliga sina skulder. Företagsrekonstruktionen innebär ett tillfälligt betalningsanstånd för sådana skulder som har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. Det är endast dessa skulder som kommer att delta i ett offentligt ackord.
När man bestämmer tidpunkten för fordrans uppkomst måste man ta hänsyn till ändamålet med bestämmelsen. Det är inte självklart att samma överväganden ska läggas till grund för bedömningen av vilka fordringar som omfattas av ett offentligt ackord som för bedömningen av vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs.
Syftet med en rekonstruktion är att ge gäldenären rådrum att rekonstruera verksamheten och eventuellt träffa en betalningsuppgörelse avseende äldre skulder. Nya fordringar som förfaller till betalning under rekonstruktionen ska betalas löpande.
Skatteverket anser att lönegarantiregress som avser lön eller annan ersättning för arbete som utförts efter ansökan om företagsrekonstruktion inte omfattas av ett offentligt ackord.
I ett offentligt ackord ingår inte förmånsberättigade fordringar, t.ex. vissa lönefordringar, utan dessa ska betalas fullt ut (3 kap. 3 § FrekL).
Vid utbetalning av garantibelopp inträder staten inte i arbetstagarens förmånsrätt (28 § första stycket LGL). Detta medför att lönegarantiregressen inte är undantagen från ett offentligt ackord. Om statens lönegarantiregressfordran omfattas av sjöpanträtt har den dock samma förmånsrätt som arbetstagaren har (3 kap. 48 § sjölagen och 3 § förmånsrättslagen). Den del av regressfordran som omfattas av sjöpanträtt ska därmed inte delta i ett offentligt ackord.
Vid ett underhandsackord finns det inga begränsningar avseende vilka typer av fordringar som kan ingå. Skatteverket kan således vid en företagsrekonstruktion frivilligt göra eftergifter genom att t.ex. godta betalning med ett lägre belopp eller med en förlängd betalningstid (s.k. moratorieackord). Förutsättningarna för ett underhandsackord är att det ska vara ekonomiskt fördelaktigt för staten och inte olämpligt från allmän synpunkt. I samband med att ackordsuppgörelsen ingås måste det vara klarlagt att företaget har förmåga att betala skulden till länsstyrelsen på anfordran eller att länsstyrelsen kommer att gå med på en avbetalningsplan.
Lönegarantin träder i stället för arbetsgivarens lönebetalningar. Det är inte fråga om ett statligt ekonomiskt stöd för ett företag utan det handlar uteslutande om skyddet för arbetstagarna och det är därför i sin ordning att arbetsgivaren är återbetalningsskyldig för det utbetalda garantibeloppet. Det är länsstyrelsen som beslutar om återbetalning av den del av den utbetalda lönegarantin som inte omfattas av offentligt ackord (se rättsfallskommentar). I beslutet om återbetalning ska länsstyrelsen uppmana arbetsgivaren att betala fordringen senast vid en viss tidpunkt för att inte ansökan om indrivning ska göras (3 § IndrF). Om betalning inte inkommer på förfallodagen ska länsstyrelsen lämna över fordringen till Kronofogden för indrivning inom två månader (13 § LGF och 4 § IndrF).
Vad gäller ränta på kravet på återbetalning är det Skatteverkets uppfattning att staten är berättigad till samma ränta som arbetstagaren hade haft rätt till om inte lönefordringen ersatts av lönegaranti (NJA 1998 s. 219). Det innebär att ränta ska beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) från respektive utbetalningstillfälle. För att inte lönegarantireglerna ska anses strida mot EU:s statsstödsregler får inte återbetalningsvillkoren vara förmånligare än vad som skulle ha gällt i förhållande till en privat borgenär. Den ränta som löper på lönegarantifordran får således inte vara lägre än de marknadsmässiga räntesatserna (C-342/96, Tubacex).terkrav av betalda arbetsgivaravgifter
Den som utger avgiftspliktig ersättning ska betala arbetsgivaravgifter enligt bestämmelsen i 2 kap.11 § SAL . Länsstyrelsen ska alltså betala arbetsgivaravgifter på utbetald lönegaranti. Det saknas lagstöd för staten att återkräva betalda arbetsgivaravgifter motsvarande vad som gäller för utbetald lönegaranti enligt 28 § LGL. Eftersom arbetsgivaren inte är skyldig att betala arbetsgivaravgifter på utgiven lönegaranti så kan inte länsstyrelsens betalning anses ha skett för arbetsgivarens räkning. Skatteverkets uppfattning är därför att staten inte heller kan göra gällande någon regressrätt med stöd av allmänna rättsprinciper (se Göteborgs tingsrätts dom 2014-01-28, mål nr T 8379-10).
Skatteverket har med anledning av detta redan år 2008 begärt ändring av lönegarantilagen.
När länsstyrelsen har betalat ut lönegarantimedel vid en företagsrekonstruktion händer det att arbetsgivaren begär ett uppskov med bolagets återbetalning av lönegarantimedlen. Den underliggande tanken är att rekonstruktionen ska lyckas. Men i och med att lönegarantin inträder i stället för en arbetsgivares normala löneutbetalningar har företaget i praktiken redan ett anstånd med löneutbetalningar.
Skatteverket kan som borgenär i undantagsfall välja att delta i ett underhandsackord. Det kan i sådant fall bli fråga om ett rent moratorieackord. Under förutsättning att Skatteverket är positiv till rekonstruktionen och att övriga borgenärer går med på samma eftergifter är det möjligt att diskutera en sådan lösning som en del av planen att rädda en verksamhet. Det framstår som mindre lämpligt att staten regelmässigt ska förväntas göra ensidiga eftergifter.
Länsstyrelsen har möjlighet att medge skäligt betalningsanstånd (14 § fordringsförordningen). Anstånd utöver ett år kräver att det är till fördel för staten eller att det i övrigt finns synnerliga skäl.