Vilka personer intar ställningen som parter i ett ärende?

Partsbegreppet är en central beståndsdel i förvaltningslagens uppbyggnad. Den personkrets som ska behandlas som part betecknas som ”sökande, klagande eller annan part”. I flera av lagens paragrafer omfattas nämnda personkrets av olika rättigheter, t.ex. rätten till insyn i utredningsmaterialet (16 § FL) och rätten att lämna uppgifter muntligen (14 § första stycket FL).

Partsbegreppets innehåll har inte närmare behandlats i förarbetena till den nu gällande förvaltningslagen. Ledning får därför i stället sökas i förarbetena till den äldre förvaltningslagen. Föredraganden framhöll där att med ”sökande” torde menas den som gjort en ansökan eller annan framställning vilken i något avseende rör hans offentligrättsliga ställning. Som ”klagande” borde enligt föredraganden räknas inte bara sökande som överklagat ett beslut utan i regel också andra som klagar över beslutet om de är berättigade att göra det. Med beteckningen ”annan part”, slutligen, avsågs den som intar en ställning som är jämförbar med sökandens eller klagandens, t.ex. en förklarande, (prop. 1971:30 del 2, s. 442).

Genom att välja uttryckssättet ”sökande, klagande eller annan part” har lagstiftaren antytt att det inte räcker med att saken på ett eller annat sätt angår en person. Härutöver krävs att personen har förvärvat ställning som part (Hellners-Malmqvist, 2010, s. 35).

Det ska också framhållas att myndigheten inte har någon skyldighet att på eget initiativ efterforska om det vid sidan av den som är sökande, klagande eller motpart i ett ärende finns någon annan berättigad intressent.