Rätten att överklaga beslut

Vem har rätt att överklaga ett beslut?

Beslut får ”överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas” (22 § FL). Detta innebär inte att det finns någon allmän klagorätt för var och en som är missnöjd med ett beslut. För att ha rätt att överklaga krävs att klaganden – det kan vara en fysisk eller en juridisk person – är saklegitimerad, d.v.s. att han eller hon har ett sådant intresse i saken att beslutet påverkar hans eller hennes rättsliga ställning eller rör ett intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen. I allmänhet är det sällan några problem att avgöra vem som får klaga i ett ärende. Den som exempelvis har sökt ett tillstånd och fått avslag har rätt att klaga. Problem kan däremot uppstå när den som klagar inte har ställning som part men ändå berörs, t.ex. som granne. I sådana ärenden finns oftast en klagorätt som framgår av speciallagstiftning och praxis.

I ett fall i högsta förvaltningsdomstolen ansågs klagandens efterlämnade hustru ha rätt att överta den avlidnes talan i ett mål om disciplinpåföljd (RÅ 1994 ref. 100).

Vid bedömningen av om ett beslut gått någon ”emot” ska hänsyn tas till samtliga omständigheter i ärendet. Vid denna bedömning saknar det betydelse att en part är införstådd med beslutet.

För att få en prövning till stånd i en högre instans krävs, förutom att beslutet ska ha gått någon ”emot”, att ”beslutet kan överklagas” (22 § FL).

Om ett överklagande har avslagits får endast den som klagat förgäves fullfölja talan.

Frågan om rätt att överklaga och om ett besluts överklagbarhet avgörs ex officio – på eget initiativ – av den myndighet som ska pröva överklagandet.

I förarbetena anförs bl.a. följande: ”I svensk förvaltningsrätt anses den oskrivna huvudregeln gälla, att statliga myndigheters beslut kan överklagas även om bestämmelser om överklagande saknas”, (prop. 1997/98:101, s. 51).

Alla beslut är inte överklagbara

Praxis innehåller många exempel på inskränkningar i överklagbarheten. En åtgärd från en myndighets sida måste ha karaktären av ett skriftligt uttalande för att kunna överklagas. Åtgärder inom ramen för s.k. faktiskt handlande kan alltså inte angripas på detta sätt. Detsamma gäller ren passivitet och muntliga uttalanden av olika slag. Oförbindande uttalanden, exempelvis råd och upplysningar, kan således inte överklagas.

För att ett beslut ska vara överklagbart förutsätts vidare att beslutet har någon inte alltför obetydlig verkan för parter eller andra. Det krävs dock inte alltid att beslutet har självständiga eller direkta rättsverkningar för att det ska kunna överklagas. Ett föreläggande som myndigheten kan förena med t.ex. vite men som den tills vidare avstår från att sanktionera anses sålunda möjligt att överklaga. Ett krav på faktisk effekt tydliggörs i rättsfallet RÅ 2010 ref. 72.

Framställningar, förslag och yttranden som en myndighet avger till en annan myndighet, vilken har den egentliga beslutanderätten, kan i allmänhet inte överklagas. Den som saken angår får i stället överklaga den andra myndighetens beslut om det går honom emot. Möjlighet att överklaga föreligger emellertid om den andra myndigheten är bunden av framställningen, förslaget eller uttalandet. Förslag till tjänstetillsättningar anses emellertid normalt överklagbara oavsett om de är bindande eller inte för den myndighet som tillsätter tjänsten.

Beslut som rör myndigheters rent interna förhållanden kan i regel inte överklagas. Normalt kan man inte heller överklaga enbart motiveringen till ett beslut. Principbeslut, som är avsedda att vara vägledande men inte bindande vid kommande beslut i särskilda fall, går i allmänhet inte heller att överklaga. Beslut under beredningen är i regel möjliga att överklaga endast i samband med det slutliga avgörandet.

De föreskrifter om överklagande som finns i olika specialförfattningar och myndighetsinstruktioner är inte enhetliga. Frågan om vilka beslut som får överklagas är således splittrad och ofullständig. Praxis har därför en viktig utfyllande roll. Ett par rättsfall på senare år utvisar att beslutets innebörd och faktiska verkningar för den som berörs av beslutet är avgörande för bedömningen av överklagbarheten (RÅ 2004 ref. 8 och RÅ 2007 ref. 7).

Europakonventionen

Ett särskilt stadgande har införts i förvaltningslagen om rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen. Bestämmelserna om överklagande i FL tillämpas alltid om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, (3 § andra stycket FL).

Överklagande av avvisning- och avskrivningsbeslut

Inte bara sådana beslut som innebär att myndigheten prövar ett ärende i sak är möjliga att överklaga. Även beslut att avskriva eller avvisa ett ärende utan sakprövning kan överklagas.

I detta sammanhang kan noteras att ett avvisningsbeslut enligt 24 § FL, d.v.s. avvisning av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent, enligt 30 § FL endast kan överklagas i en instans om den högre instansen är en förvaltningsmyndighet. Antalet instanser i sådana fall begränsas således till två, nämligen beslutsmyndigheten och en högre instans.