Begäran om inhibition vid överklagande av ett beslut

Förvaltningsbeslut tillämpas i stor omfattning utan att tiden för överklagande har gått ut. För den som överklagar ett beslut kan det emellertid vara av stor betydelse att ett beslut inte blir gällande förrän saken slutgiltigt prövats. Det kan t.o.m. vara så att verkningarna för den enskilde är sådana att det är svårt eller rent av omöjligt för honom eller henne att i efterhand – om beslutet sedan upphävs av högre instans – vinna kompensation för den förlust han eller hon tillfogats genom det ursprungliga beslutet. Av den anledningen har den myndighet som ska pröva ett överklagande fått möjlighet att bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla, s.k. inhibition (29 § FL).

Om den klagande har begärt inhibition ska myndigheten skyndsamt ta ställning till frågan. Även om en klagande inte uttryckligen i sitt överklagande begärt inhibition kan det ibland tydligt framgå av skrivelsen att syftet med den är att det överklagade beslutet tills vidare inte bör få gälla. I sådana fall är det naturligt att myndigheten på eget initiativ – ex officio – prövar frågan om inhibition så att part inte tillfogas onödig skada. Beslutar myndigheten om inhibition gäller denna omedelbart.

Det ligger i sakens natur att begäran om inhibition ska lämnas till den myndighet som ska besluta om inhibitionsyrkandet, dvs. till den myndighet som ska pröva överklagandet.