Lönegaranti vid konkurs

Vad lönegaranti är och vad den omfattar

Lönegaranti innebär att staten för en viss tid och upp till ett visst belopp går in och betalar arbetstagarens fordringar på lön m.m. hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs.

Fordringen ska omfattas av förmånsrätt

Anställda hos en konkursgäldenär har rätt att få lönegaranti om lönefordringarna omfattas av förmånsrätt enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen. Det innebär att lönegarantin, som huvudregel, omfattar lönefordringar som har intjänats tre månader före det att ansökan om konkurs kom in till tings­rätten och en månad efter konkursbeslutet (7 § första stycket LGL). De fordringar som avses är

• innestående lön
• upp­sägnings­lön
• pensions­fordringar i viss utsträckning
• annan ersätt­ning på grund av anställ­ningen
• semester­ersättning.

Löne­borge­närer är arbets­tagare eller, i fråga om pensions­fordringar, pensione­rade arbetstagare och efter­levande till arbetstagare.

För upp­sägnings­lön gäller förmånsrätten bara en månad från konkurs­beslutet men lönegarantin varar uppsäg­nings­tiden ut (7 a § LGL).

En arbetstagare har även rätt till lönegaranti för de kostnader han eller hon har haft för sin konkursansökan m.m. (8 § LGL ). Dessa fordringar har förmånsrätt i konkursen.

Tak för hur stort belopp som kan betalas ut

Det finns ett tak för hur stort belopp som kan betalas ut i löne­garanti. Beloppstaket uppgår till fyra gånger prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken vid tiden för konkursbeslutet, d.v.s. 4 x 44 500 = 178 000 kr under 2015 (9 § LGL ). Tak­beloppet omfattar samt­liga fordringar som kan omfattas av garan­tin.

En arbets­tagares löneförmåns­rätt är begränsad till tio prisbas­belopp, d.v.s. 445 000 kr under 2015 (12 a § FRL).

Lönegarantin är tidsbegränsad

Lönegarantin gäller endast en begränsad tid och ersättningen betalas ut för en sammanlagd anställ­nings­tid av högst åtta månader (9 § LGL). Tiden ska innefatta perioden mellan tre månader före konkursansökan och utgång­en av uppsägningstid beräknad enligt 11 § lagen om anställningsskydd.

Arbetstagarens roll

Om arbetstagaren inte behöver arbeta åt konkursboet är han eller hon skyldig att anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmed­lingen. Från uppsägningslönen ska avräknas inkomst som han eller hon fått från annan anställning, borde ha kunnat tjäna i annan anställning eller har haft av egen rörelse. Ingen avräkning görs för ersättning från a-kassan eftersom arbets­tagaren är skyldig att återbetala utbetald ersättning till a-kassan.

Om konkursboet inte säger upp arbetstagaren utan i stället använder dennes arbetskraft senare än en månad från konkurs­beslutet utgår inte någon lönegaranti för det fortsatta arbetet. Dessa lönefordringar blir i stället massafordringar i konkursen (5 kap. 18 § KonkL).

Konkursförvaltarens roll

Det är i första hand konkursförvaltaren som avgör om någon har rätt till lönegaranti.

Konkurs utan bevakningsförfarande

I en konkurs utan bevakningsförfarande ska förvaltaren så fort som möjligt besluta om en fordran ska betalas enligt garantin (16 § LGL). Anspråk på lönegaranti måste prövas så snart det finns tillräcklig utredning om en fordran föreligger eller inte. Detta kan innebära att det behöver meddelas flera beslut om lönegaranti för en och samme arbets­tagare i takt med att utredningen blir klar.

Ett beslut om lönegaranti sänds till arbetstagaren, tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) och den läns­styrelse som ska ha hand om ut­betal­ningarna (17 § LGL). Om arbetstag­aren får ett avslagsbeslut kan han eller hon inom tre veckor väcka talan mot staten vid allmän domstol. TSM för statens talan (29 § LGL). Inget hindrar att arbetstagaren på nytt ansöker om lönegaranti i konkursen efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft. Om konkurs­förvaltaren fattar ett nytt avslags­beslut kan arbetstagaren på nytt väcka talan vid allmän domstol inom tidsfristen som är tre veckor.

Konkurs med bevakningsförfarande

När oprioriterade fordringsägare kan antas komma att få utdelning bör en konkurs med bevakningsförfarande äga rum (9 kap. 1 § KonkL). I konkurser med bevakningsförfarande ska förvaltaren efter kon­kurs­beslu­tet sända en underrättelse till länsstyrelsen om ford­ringar som anses vara klara och som omfattas av lönegarantin (11 § LGL). Länsstyrelsen fattar sedan det formella beslutet om lönegaranti och sköter utbetalningarna (prop. 1991/92:139 s. 41).

Förvaltaren ska bevaka betalningsgrundande fordringar för arbets­tagarens räkning genom att sända kopior av under­rättel­sen till tingsrätten (15 § LGL). Även arbetstagaren ska under­rättas. Arbetstagaren får själv bevaka fordringar som han eller hon gör anspråk på men som enligt förvaltaren inte omfattas av för­måns­rätt.

Om arbetstagaren har invändningar mot förvaltarens bevakning av lönegarantifordringar måste denne inleda en jävsprocess enligt bestämmelserna i 9 kap. konkurslagen.

Tillsynsmyndighetens roll

Tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) ansvarar för frågor om lönegaranti vid konkurs och företagsrekonstruktion (förordningen [2007:781] med instruktion för Kronofogdemyndigheten).

I de fall konkursförvaltaren överväger att avslå en begäran om ersättning från lönegarantin eller annars känner stor tveksamhet ska TSM höras (7 kap. 10 § KonkL). Efter att förvaltaren fattat beslut ska TSM efterhandsgranska det, d.v.s. kontrollera att förvaltaren fattat korrekta bifalls- och avslagsbeslut i enlighet med lönegaranti- och förmåns­rätts­lagen. TSM kan försöka få en ändring av konkurs­förvaltarens beslut genom att väcka talan mot arbetstagaren vid tingsrätten.

TSM företräder staten vid tingsrätten när en löntagare som är missnöjd med förvaltarens lönegarantibeslut har gett in en stämningsansökan mot staten.

Vid konkurs i ett annat land

Det är TSM som fattar lönegarantibeslut i första instans när en konkurs inträffat i ett annat nordiskt land och anställningen har över­vägande anknytning till Sverige eller svenska förhåll­anden (2 § LGL). Arbetstagaren ska ge in sina lönegaranti­anspråk till TSM som sedan prövar saken i två steg. Först sker en formell pröv­ning om arbetstagaren har övervägande anknyt­ning till Sverige eller svenska förhållanden. Därefter prövas om den anställde har rätt till lönegaranti för sin fordran. Om anknytningen till Sverige inte anses vara tillräcklig ska ansökan avslås.

Har en konkurs eller motsvarande insolvensförfarande inträffat i ett annat EU- eller EES-land utbetalas lönegaranti om arbetstagaren utfört sitt arbete främst i Sverige (2 a § LGL ). Det är även i dessa fall TSM som beslutar om lönegaranti ska medges.

Länsstyrelsens roll

Hanteringen av lönegaranti är koncentrerad till sju länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Skåne, Västra Götalands, Dalarnas, Västernorrlands samt Norrbottens län (6 a § LGL och 1 a § LGF).

I bevakningskonkurser underrättar förvaltaren länsstyrelsen om vilka fordringar som anses vara klara och som omfattas av löne­garantin. I konkurser utan bevakningsförfarande fattar konkurs­förvaltaren beslut om lönegaranti och meddelar sedan läns­styrelsen detta. TSM underrättar länsstyrelsen om sitt beslut när det handlar om lönegaranti på grund av en konkurs inom annat EU- eller EES-land än Sverige.

Länsstyrelsen fattar därefter själva beslutet om utbetalning till arbets­tagaren (prop. 1991/92:139 s. 41). Det är fråga om en rent verkställande uppgift som ska ske med skyndsamhet (JO 2007-10-30, dnr 766-2006). Garanti­beloppet får inte betalas ut förrän arbetstagarens fordran förfallit till betalning.

Länsstyrelsen fullgör arbetsgivarens skyldigheter när det gäller skatteavdrag, beslut om löneutmätning och kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen (24 § LGL och 7 § LGF). Länsstyrelsen ska dessutom betala arbetsgivar­avgifter (2 kap. 1 och 11 §§ SAL). När länsstyrelsen betalar ut lön i form av löne­garanti ska således inte arbetsgivaren redovisa avdragen skatt och arbetsgivaravgifter för dessa löner och därmed inte heller göra någon inbetal­ning till Skatteverket avseende dessa skatter och avgifter (26 kap. 2 § SFL).

När länsstyrelsen betalar ut lönegaranti ska besked skickas till Skatteverket om vilka belopp som betalats ut, dragits av och innehållits (9 § LGF).

Statens regressrätt

När lönegaranti har betalats ut har staten rätt till återbetalning av garanti­beloppet, d.v.s. en regressrätt. Statens regressfordran har dock ingen förmånsrätt (28 § LGL). Om statens lönegarantiregressfordran omfattas av sjöpanträtt har den dock samma förmånsrätt som arbetstagaren har (3 kap. 48 § sjölagen och 3 § förmånsrättslagen).

I de fall staten inte får full utdelning i konkursen ska länsstyrelsen återkräva utbetalt garantibelopp från arbetsgivaren. Staten har rätt till samma ränta som arbetstagaren hade haft rätt till om inte lönefordringen ersatts av lönegaranti (NJA 1998 s. 219). Räntan ska beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) från respektive utbetalningstillfälle. Om betalning inte sker inom den tid som länsstyrelsen föreskriver ska fordran överlämnas till Kronofogden för verkställighet (13 § LGF). Länsstyrelsen har dock möjlighet att medge skäligt betalningsanstånd eller eftergift av regressfordran (14 och 17 §§ fordringsförordningen). Innan fordran får överlämnas för indrivning ska en betalningsuppmaning skickas ut (3 § IndrF). Begäran om indrivning ska sedan göras senast två månader efter att fordran förfallit till betalning (4 § IndrF).

När arbetsgivaren är en fysisk person kvarstår länsstyrelsens fordran mot denne, till den del som den inte har blivit betald i konkursen. Om arbetsgivaren är en juridisk person som är försatt i konkurs och konkursen har avslutats utan överskott anses den juridiska personen upplöst när konkursen avslutas. Det går då inte att göra fordran om återkrav gällande mot denna arbetsgivare. Om ett handelsbolag är arbetsgivare kan dock länsstyrelsen kräva de solidariskt betalningsskyldiga handelsbolagsmännen så fort som lönegarantibeloppet har utbetalats (2 kap. 23 § HBL). Läns­styrelsen kan kräva betalning till dess att fordringen preskriberas enligt lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

Återkrav mot arbetstagare

Har lönegaranti betalats ut obehörigt, med för stort belopp eller om konkursbeslutet blivit upphävd kan arbets­tagaren bli skyldig att återbetala garantibeloppet, om inte särskilda skäl föreligger (34, 35 och 36 §§ LGL). Det är den länsstyrelse som har betalat ut garantibeloppet som hanterar frågan om återkrav (11 § LGF). Fordran handläggs som ett enskilt mål hos Kronofogden. Länsstyrelsen är borgenärsföreträdare men har möjlighet att uppdra åt en annan myndighet eller ett ombud att föra myndig­hetens talan inför domstol (13 § fordrings­förordningen). I de fall lönegarantibeloppet ska återbetalas bör länsstyrelsen begära omprövning och återbetalning av utbetalda arbets­givaravgifter. Det är sedan arbetsgivarens ansvar att betala arbetsgivaravgifter baserad på förfallen lön.

Skatteverkets roll

Fordran på återkrav av lönegaranti handläggs som ett allmänt mål enligt utsöknings­balken (13 § LGF). Det innebär att Skatteverket är borgenärsföreträdare och ska göra gällande fordringar på återkrav i konkursen och även i övrigt bevaka fordringarnas rätt i kon­kursen (7 § BorgL).

När länsstyrelsen betalar ut lönegaranti ska besked skickas till Skatteverket om utbetalda, avdragna och innehållna belopp (9 § LGF). När utbetalningen är gjord övertar staten arbetstagarens fordran (28 § första stycket LGL). Statens regressfordran är dock utan förmånsrätt. Fordran omfattar utbetald lönegaranti, avdraget och inne­hållet belopp.

I en konkurs utan bevakning behöver inte Skatteverket vidta någon särskild åtgärd för att statens regressfordran ska beaktas i konkursen

I en bevak­ningskonkurs måste Skatteverket göra en egen bevakning av statens regress­fordran (RH 1997:107). Om Skatteverkets uppfattning om beloppet avviker från konkursförvaltarens bör verket ta kontakt med för­valtaren för en diskussion innan bevakningsinlagan ges in.

När utdelningen i konkursen fastställts görs utbetalningen till länsstyrelsen. Besked om betalningen ska lämnas till Skatte­verket (4 § LGF).

Återkrav av utbetald lönegaranti

Arbetstagarens fordran på lön som omfattas av löne­garanti bygger på ett anställ­ningsavtal som ingicks före konkursbeslutet och anses därmed i sin helhet vara en konkursfordran. Statens fordran består av beloppet som betalats ut till arbets­tagaren (eller Kronofogden) och det skatteavdrag som länsstyrelsen gjort och betalat in som preliminär skatt. Staten har även rätt till ränta på utbetalade belopp från utbetalningsdagen till dagen för upprättande av utdelningsförslaget eller den tidigare dag då staten fått förskottsutdelning (NJA 1998 s. 219).

Beräkning av utdelning i konkurs

Vid beräkning av utdelning för oprioriterade lönefordringar som inte ersatts av lönegarantin är det Skatteverkets uppfattning att dessa fordringar ska läggas samman med lönegarantiregressen endast till den del regressen belöper på oprioriterade lönefordringar. Den del av lönegarantin som avser förmånsberättigade fordringar ska utdelning på statens regress beräknas för sig.

Kvittning i konkurs

Högsta domstolen har funnit att staten har rätt att enligt 5 kap. 15 § konkurslagen att kvitta ett skattekontoöverskott mot en regressfordran på utbetald lönegaranti. Högsta domstolen konstaterade att arbetstagarens lönefordran hade uppkommit redan genom anställningsavtalet och utgjorde därför en konkursfordran. Eftersom den statliga lönegarantin är att uppfatta som ett legalt borgensansvar fick regressfordran anses ha uppkommit i samband med anställningsavtalen. Statens regressfordran hade således förelegat vid konkursutbrottet och kunde därmed användas till kvittning (NJA 2012 s. 876).

Återkrav avseende arbetsgivaravgifter

I en konkurs kan endast sådana fordringar göras gällande som uppkommit före konkursbeslutet. En fordran på arbets­givar­avgifter som grundar sig på lön som utbetalats efter konkurs­utbrottet skulle utifrån ett konkursrättsligt synsätt kunna betraktas som en konkurs­fordran på grund av det direkta samband som föreligger mellan lönen och avgifterna. Vid lönegaranti under konkurs beräknas dock arbets­givar­avgifterna inte på utbetald lön av konkursboet, utan på garantibelopp som betalats av länsstyrelsen under konkurs­ens gång. På grund av denna skillnad har Högsta domstolen funnit att staten, i avsaknad av en särskild regle­ring motsvarande 28 § lönegarantilagen, inte har rätt till utdelning i konkursen avseende arbets­givaravgifterna (NJA 1998 s. 834).

I 1998 års rättsfall klargörs således att staten inte kan göra gällande fordran på arbetsgivaravgifter i konkursen. Högsta domstolen prövade dock aldrig frågan om staten i övrigt, d.v.s. utanför konkursen, kan ha rätt till återbetalning avseende arbetsgivaravgifter. Tingsrätten i Göteborg har dock funnit att staten inte har rätt att regressvis kräva en rekonstruktionsgäldenär för arbetsgivaravgifter på lönegaranti. Skatteverket delar tingsrättens uppfattning.

Utmätningsmål

I de fall staten inte får full utdelning i konkursen ska länsstyrelsen återkräva det utbetalda garantibeloppet från arbetsgivaren. Efter att länsstyrelsen överlämnat fordran till Kronofogden för verkställighet är Skatteverket borgenärsföreträdare för regressfordran (2 kap. 30 § UB).

Återkrav mot solidarisk betalningsskyldig

Om det kvarstår obetalda regressfordringar efter en avslutad konkurs rörande ett handels- eller kommanditbolag ska länsstyrelsen kräva återbetalning av de solidariskt betalningsskyldiga handelsbolagsmännen. För att betalningskravet ska kunna verkställas, d.v.s. drivas in av Kronofogden, krävs en exekutionstitel i form av ett utslag från Kronofogden eller en dom från allmän domstol. Eftersom huvudfordringen (regressfordran mot bolaget) omfattas av lagen om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter är det Skatteverket som är behörig att föra talan om solidarisk betalningsskyldighet mot bolagsmännen (8 § BorgL). .

Lönegaranti vid flera insolvensförfaranden

En arbetstagare har rätt till full lönegaranti för sin lönefordran vid såväl företags­rekonstruk­tion som konkurs. Det innebär att en arbetstagare som har fått lönegarantiersättning vid arbets­givarens företagsrekonstruktion har rätt att vid en efter­följande konkurs få lönegarantiersättning för nya lönefordringar som kan ha uppkommit. Det finns ingen avräk­nings­regel (prop. 2004/05:57 s. 26 ff.).

Beräkna arbetstagarens förmånsrätt

Hur ska arbetstagarens förmånsrätt beräknas vid flera insolvensförfaranden? Huvudregeln för beräkning av förmånsrätten är att fordran inte får ha tjänats in tidigare än tre månader före konkursansökan (12 § första stycket 1–3 FRL).

Det finns ett alternativt beräkningssätt för arbetstagarens förmånsrätt när ett företag försätts i konkurs inom ett år efter det att en företags­rekonstruktion har avslutats (12 § första stycket 5 FRL). Alternativ­regeln innebär att om det är för­mån­ligare för arbetstagaren får förmånsrätten beräknas som om konkurs­ansökan hade gjorts då ansökningen om företags­rekonstruktion skedde. I dessa fall ska man bortse från tiden mellan ansök­ningarna. Bestämmelsen syftar till att arbets­tagaren inte ska förlora ekonomiskt på att det fattas beslut om företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Det förekommer att staten har en kvarstående regressfordran avseende lönegarantiersättning som utbetalats vid en företags­rekonstruktion när arbetsgivaren senare försätts i konkurs. Denna fordran bevakas utifrån de vanliga regler som gäller vid en konkurs (rättsfallskommentar).

Övergångsbestämmelser

Enligt gällande bestämmelser övertar staten inte arbetstagarens förmånsrätt (28 § LGL). Har en konkurs eller företagsrekonstruktion beslutats på grund av en ansökan som inkommit till domstolen före den 1 januari 2009 tillämpas dock äldre bestämmelser under hela förfarandet (prop. 2007/08:161 s. 49).

Göta hovrätt har funnit att även staten kan åberopa alternativ­regeln i 12 § förmånsrättslagen (rättsfallskommentar). Denna möjlighet gäller dock endast under en övergångstid. En företags­rekonstruktion och en konkurs måste ses som två separata insolvensförfaranden. Detta innebär att om en rekonstruktion inleds under 2008 och en ansökan om konkurs har inkommit efter den 1 januari 2009 inträder inte staten i arbetstagarens rätt enligt 12 och 13 §§ förmånsrättslagen och staten kan därmed inte tillämpa alternativregeln. I konkursen utgör såväl de äldre regressfordringarna avseende utbetalda löne­garantibelopp under företagsrekonstruktionen som de nya regress­fordringarna avseende lönegaranti i konkursen oprioriterade fordringar.

Lönegaranti vid utländska insolvensförfaranden

Svensk konkurs med utländska arbetstagare

Om en arbetsgivare försätts i konkurs i Sverige och denne har arbetstagare i övriga Norden eller i ett annat EU- eller EES-land åligger det TSM i Sverige att lämna upplysningar till den utländska mot­svarigheten (21 a § andra stycket LGL).

Skatteverket är inte borgenärsföreträdare för denna fordran utan det åvilar den utländska stat som utbetalat lönegarantin att bevaka sin eventuella regressfordran i den svenska konkursen.

Utländsk konkurs med svenska arbetstagare

Om en arbetstagare vill begära lönegaranti i Sverige för lönefordringar hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs i Norden eller annat EU- eller EES-land, ska arbetstagaren ansöka om detta hos TSM i Sverige (21 § LGL). Förutsättningarna för rätt till lönegaranti i dessa situationer framgår av 1–2 a §§ lönegarantilagen.

TSM ska hos den utländska motsvarigheten begära information om arbetstagarens utestående fordringar (21 a § första stycket LGL ). TSM beslutar sedan om eventuell lönegaranti och länsstyrelsen utbetalar denna till arbetstagaren.

När länsstyrelsen har betalat ut lönegarantin efter beslut av TSM skickas besked till Skatteverket om vilka belopp som betalats ut, dragits av och innehållits (9 § LGF). Skatteverket får med stöd av 7 § borgenärslagen anses ha befogenhet att göra gällande regressfordringen i det utländska insolvensförfarandet.