Serviceskyldighetens omfattning

Serviceskyldighetens omfattning

Varje myndighet ska inom sitt verksamhetsområde lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet (4 § första stycket FL). Serviceskyldigheten gäller oberoende av om den enskilde begär hjälp eller inte.

Vilka ingår i begreppet enskilda?

Med enskilda avses i förvaltningslagen inte bara enskilda individer utan även andra privaträttsliga subjekt, exempelvis aktiebolag, handels­bolag, stiftelser och dödsbon (prop. 1985/86:80 s. 59).

Däremot avses i princip inte offentliga organ för det allmänna, t.ex. kommuner. Ett sådant organ kan dock i vissa fall ha samma ställning som en ”enskild”, t.ex. om det äger en fastighet. Myndigheternas serviceskyldighet enligt 4 § FL gäller alltså inte gentemot andra myndigheter. Istället har svenska myndigheter ett krav på sig att samverka. Samverkan mellan myndig­heter regleras i 6 § FL.

Vilken hjälp kan enskilda få?

Hjälpen till enskilda kan t.ex. bestå i att myndigheten lämnar upplysningar om hur man gör en ansökan, vilka handlingar som ska skickas med en ansökan eller hur en blankett ska fyllas i. Myndigheten kan också vägleda den enskilde genom att t.ex. anvisa hur hen bör komplettera utredningen, sträva efter begränsning av utred­ningen eller lämna förslag på enklare och bättre sätt för den enskilde att uppnå det som önskas. Läs också om muntlig handläggning.

Myndigheternas utredningsskyldighet

I förvaltningslagen finns ingen uttrycklig bestämmelse om myndigheternas utredningsskyldighet. Den s.k. official- eller undersökningsprincipen gäller dock inom den offentliga förvalt­ning­en, det följer av allmänna för­valt­nings­rättsliga principer (jfr RÅ 1992 not. 234 och RÅ 2006 ref. 15). Denna princip innebär att myndig­heter­na ska se till att ärendena blir så utredda som de behöver bli och har delvis blivit lagfäst genom service­skyl­digheten i 4 § FL.

Officialprincipen innebär vidare att myndigheten ska leda utred­ningen och se till att allt nödvändigt material kommer in. Den innebär däremot inte att myndigheten måste göra allt utredningsarbete själv. Läs mer i Hellners-Malmqvist, För­valtningslagen med kommentarer, s. 81 f.

All verksamhet omfattas

Serviceskyldigheten gäller inom all verksamhet hos förvaltningsmyndigheterna, inte bara vid ärendehandläggning (1 § FL). Bestämmelsen ska således tillämpas både när en enskild behöver hjälp med att t.ex. inleda ett ärende och när hen söker information och upplysningar som rör Skatteverkets verksamhet.

Begränsningar i servicen

Serviceskyldigheten begränsas i viss mån av de regler som finns i offentlighets- och sekretesslagen. Dessa regler är till för att skydda

• enskilda från bl.a. obehörigt intrång i privat­livet
• myndigheterna så att de kan fullgöra sina skyldig­heter på föreskrivet sätt.

Serviceskyldigheten begrän­sas också genom att hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndig­hetens verksamhet (4 § första stycket FL). Detta innebär bl.a. att myndig­heten kan vägra att lämna ut handlingar som inte är allmänna enligt tryckfrihetsförordningen, t.ex minnesanteckningar eller förslag till beslut. Myndigheten kan också anpassa sin service till den aktuella arbets- och resurssituationen.

Myndigheter ska inte heller lämna råd om hur gällande bestämmelser kan kringgås. Skatteverket bör således inte hjälpa till med exempelvis avancerad skatteplanering. Myndig­heten ska väga den enskildes behov av hjälp mot skäl som talar emot att den enskilde får hjälp (prop. 1985/86:80 s. 60). Det bör exempelvis anses vara mera motiverat att hjälpa en enskild som saknar juridiskt biträde i en besvärlig fråga än en enskild som har ett sådant biträde. Enbart ett ärendes svårighetsgrad kan emellertid i det konkreta fallet också påverka bedömningen av om den enskilde är i behov av hjälp.

Avgiftsfritt

Hjälpen ska lämnas avgiftsfritt om det inte finns stöd för att ta ut en avgift i exempel­vis avgiftsförordningen (1992:191).