OBS: Detta är utgåva 2016.13. Sidan är avslutad 2021.
Syftet är att de särskilda ordningarna ska underlätta för företag som är skyldiga att redovisa mervärdesskatt i flera EU-länder. Det finns två särskilda ordningar. Tredjelandsordningen är för företag som inte har någon etablering inom EU. Unionsordningen är för företag som har etablering inom EU.
Syftet med de särskilda ordningarna är att underlätta redovisning och betalning av mervärdesskatt för de företag som inte är etablerade i det EU-land där omsättningen äger rum och till vilken skatten ska betalas.
Företag utan etablering inom EU har sedan tidigare möjlighet att redovisa mervärdesskatt enligt en särskild ordning när de tillhandahåller elektroniska tjänster inom EU till köpare som inte är beskattningsbara personer. Från och med den 1 januari 2015 utökas reglerna till att gälla även
företag inom EU.
Anledningen till utökningen av bestämmelserna är att beskattningsland för dessa tjänster har ändrats fr.o.m. 1 januari 2015.
Beskattningsland för telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster är det land där köparen är etablerad. Det gäller numera både om köparen är en beskattningsbar person (5 kap. 5 § ML) och om köparen inte är en beskattningsbar person (5 kap. 16 § ML).
Om köparen är en beskattningsbar person och säljaren inte är etablerad i samma medlemsland som köparen är det köparen som är skattskyldig för transaktionen (1 kap. 2 § första stycket 2 ML).
Är köparen inte en beskattningsbar person är det säljaren som är skattskyldig för transaktionen (1 kap. 2 § första stycket 1 ML). Det gäller även i de fall då säljaren inte är etablerad i samma land som köparen. För att slippa registrera sig till mervärdesskatt i varje EU-land där företaget har köpare kan företaget välja att använda de särskilda ordningarna för redovisning och betalning av skatten.
Det finns två olika särskilda ordningar:
Tredjelandsordningen gäller för företag som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i EU och inte heller har något fast etableringsställe i EU. Företaget ska inte heller ha registrerat sig för mervärdesskatt eller på annat sätt vara skyldigt att vara registrerat för mervärdesskatt i EU. Företaget ska sälja telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster till köpare inom EU som inte är beskattningsbara personer.
Företaget kan genom den särskilda ordningen sköta redovisning och betalning av mervärdesskatt i alla medlemsstater i EU via en enda medlemsstat som företaget själv har valt. Den valda medlemsstaten fungerar som en kontaktpunkt gentemot övriga medlemsstater. Den särskilda ordningen innebär därför en administrativ lättnad för företag utan etablering inom EU.
Unionsordningen gäller för företag som är etablerade inom EU och som säljer telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till köpare inom EU som inte är beskattningsbara personer och som finns i länder där säljaren inte har säte eller ett fast etableringsställe.
Ett företag inom EU som tillämpar unionsordningen kan sköta redovisningen och betalning av mervärdesskatt i de medlemsstater där företaget inte har sitt säte eller ett fast driftsställe via den särskilda ordningen.
Bestämmelser om de särskilda ordningarna finns i lag (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster (lag om särskilda ordningar) och förordning (2011:1262) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster (förordning om särskilda ordningar). De särskilda ordningarna kan tillämpas för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster som anges i 5 kap. 16 § ML och som tillhandahålls till någon inom EU som inte är beskattningsbar person.
Bestämmelserna i lag om särskilda ordningar motsvarar EU:s regler om särskilda ordningar (artiklarna 358−369k i mervärdesskattedirektivet).
Bestämmelser om de särskilda ordningarna finns även i rådets förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri. Tillämpningsföreskrifter avseende denna förordning finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 815/2012.
De särskilda ordningarna innebär att ett EU-land ska ta in deklarationsuppgifter och betalningar för de andra EU-ländernas räkning. För att reglerna ska kunna tolkas lika i alla medlemsstater finns särskilda tillämpningsföreskrifter (artiklarna 57a−63c i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Till hjälp för tolkningen av bestämmelserna finns prop. 2013/14:224 och en vägledning som offentliggjorts av Europeiska kommissionen, Vägledning för den gemensamma minikontaktpunkten för mervärdesskatt. Syftet med vägledningen är att ge bättre kunskaper om den EU-lagstiftning som gäller för de särskilda ordningarna och för de funktionella och tekniska specifikationerna för de särskilda ordningarna som antagits av ständiga kommittén för administrativt samarbete inom området indirekta skatter. Vägledningen är inte bindande utan innehåller endast praktiskt och informell vägledning.
De flesta av EU:s medlemsstater har utnyttjat den möjlighet till skattebefrielse för små företag som finns i mervärdesskattedirektivet och har infört beloppsgränser. Tillhandahållanden av tjänster som utförs av en beskattningsbar person som inte är etablerad i den medlemsstat där mervärdesskatten ska betalas omfattas inte av dessa bestämmelser (artikel 283.1 c i mervärdesskattedirektivet). Detta innebär att ett företag som säljer t.ex. elektroniska tjänster till köpare som inte är beskattningsbara personer och som finns i ett EU-land i vilket företaget inte är etablerat inte omfattas av en eventuell beloppsgräns i det landet.
Hanteringen enligt de särskilda ordningarna är följande:
Det är frivilligt för företagen att använda de särskilda ordningarna. Ett företag kan välja att i stället registrera sig till mervärdesskatt i de EU-länder där det omsätter tjänster och därmed deklarera och betala skatten enligt allmänna regler. Om företaget väljer att använda en särskild ordning måste ordningen följas i alla berörda medlemsstater. Ordningen kan inte användas frivilligt från medlemsstat till medlemsstat. Om ett företag använder unionsordningen får emellertid företaget inte använda den särskilda ordningen i en medlemsstat där företaget har en etablering (Vägledning för den gemensamma minikontaktpunkten för mervärdesskatt s. 3).
De uppgifter som identifieringsstaten får in från företag som använder någon av de särskilda ordningarna ifråga om identifiering och deklarationer ska lagras i ett elektroniskt system för att kunna användas vid skattekontroller (artikel 17.1 d i rådets förordning [EU] nr 904/2010).
Uppgifterna ska finnas tillgängliga i minst fem år efter utgången av det första kalenderåret då tillgång till informationen ska ges (artikel 18 i rådets förordning [EU] nr 904/2010).