Den allmänna obeståndsgrunden

Obestånd är en förutsättning för konkurs

Det finns bara en grund för att försätta en gäldenär i konkurs och det är att denne är på obestånd (insolvent). Med det menas att gäldenären inte kan betala sina skulder i den takt de förfaller till betalning och att det inte heller handlar om endast tillfälliga betalningssvårigheter (1 kap. 2 § KonkL).

Att bevisa obestånd

Det är borgenären som i princip har bevisbördan för att gäldenären är på obestånd. Borgenären kan åberopa all slags bevisning för detta. Det kan dock vara mycket svårt för borgenären att bevisa att gäldenären är på obestånd.

När gäldenären kan antas vara på obestånd - presumtionsregler

Det är av mycket stor betydelse att det finns möjligheter för borgenären att under vissa förutsättningar kunna åberopa särskilda regler för presumtion av obestånd (2 kap. 8–9 §§ KonkL).

Innebörden av presumtionsreglerna är att bevisbördan flyttas över på gäldenären som då måste bevisa att denne inte är på obestånd. Om en borgenär åberopar en presumtionsregel för obestånd tvingas gäldenären att senast vid konkursförhandlingen inge en övertygande utredning om hela sin ekonomiska situation nu och i den närmaste framtiden. Gäldenären måste visa att betalningsoförmågan – som ju är själva grunden för de legala presumtionsreglerna – endast är tillfällig (se prop. 1975:6 s. 72).

Gäldenären måste t.ex. kunna redogöra för

• sin arbetsförmåga
• sina möjligheter att få lån eller betalningsuppskov
• sina möjligheter att realisera egendom inom en mycket snar framtid
• att det råder ett bättre konjunkturläge i den bransch denne är verksam i.

Det kan dock vara mycket svårt för gäldenären att motbevisa en presumtion om obestånd. Läs mer om presumtionsreglerna på sidorna Kronofogdens utredningsrapport, Gäldenärens betalningsinställelse och Skatteverkets betalningsuppmaning.

Fri bevisprövning

Det är fri bevisprövning i konkursmål och borgenären får således använda i stort sett vilken argumentation som helst för att övertyga domstolen om att gäldenären är på obestånd. Borgenären kan t.ex. åberopa vittnen eller uppgifter i gäldenärens bokföring.

Det kan handla om att borgenären måste visa att gäldenären har så stora förfallna skulder att denne inte klarar av att betala dessa. Det kan även handla om att visa att gäldenären saknar förmåga att betala skulder som förfaller till betalning någon gång i framtiden. I det senare fallet blir det fråga om att borgenären måste göra en många gånger avancerad prognos av gäldenärens ekonomiska förhållanden inriktad på en bestämd tidpunkt som angivits i konkursansökningen.

Vad kan vara tecken på obestånd?

Omständigheter som en borgenär kan åberopa som stöd för att gäldenären ska anses vara på obestånd är t.ex.

• att andra utsökningsmål finns eller har funnits sedan en längre tid
• att det finns underskott på skattekontot som ännu inte har överlämnats för indrivning
• att Kronofogden har gjort ett resultatlöst utmätningsförsök för mer än sex månader sedan
• att gäldenären har gjort en s.k. faktisk betalningsinställelse
• att det finns pågående mål om betalningsföreläggande
• att det finns tidigare konkursansökningar mot bolaget
• att den nya skulden är mycket stor.

Om gäldenären underlåter att yttra sig och uteblir från konkursförhandlingen bör de av borgenären anförda tecken på obestånd (insolvensindicier) kunna leda till att en konkursansökan bifalls. Gäldenären kan dock förhindra en konkurs genom att försöka förminska bevisvärdet av insolvensindiciet i sig. Den stora skillnaden mellan insolvensindicier och regelrätta presumtionsregler är således att bevisverkan för insolvensindicier bryts redan vid mycket svag motbevisning (se Welamson och Mellqvist, Konkurs, 11 uppl. 2013 s. 57–58).

Rättsfall: problem att åberopa den allmänna obeståndsgrunden

Att det i praktiken är problematiskt för en borgenär att endast åberopa den allmänna obeståndsgrunden framgår av ett avgörande från Göta hovrätt. Sökanden åberopade två tidigare konkursansökningar mot gäldenären som hade avskrivits efter att betalning skett. Vidare åberopades en uppställning över ett antal betalningsanmärkningar. Borgenären upplyste domstolen om att det fanns fyra allmänna mål hos Kronofogden om totalt ca 290 000 kr samt fem enskilda mål om totalt ca 378 000 kr. Hovrätten ansåg att detta inte utgjorde tillräcklig bevisning för att visa att gäldenären var på obestånd. Av beslutet framgår att det dessutom fanns ett misslyckat utmätningsförsök. Det framgår inte varför borgenären inte åberopade presumtionsregeln. Möjligen var utredningsrapporten för gammal, d.v.s. upprättad tidigare än sex månader före konkursansökan, och kunde därför bara tas med som ett indicium bland andra på gäldenärens obestånd (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan och bevisning om obestånd). Se även hovrättens för västra Sverige beslut den 13 juni 2008 i mål Ö 4363-07.

Ansöka om konkurs utan stöd av presumtionsregel

Det får avgöras från fall till fall vilken utredning som bör krävas för att Skatteverket ska inge en konkursansökan utan stöd av någon presumtionsregel. Exempelvis kan det bli aktuellt med en konkursansökan vid betalningssäkring eller då den skattskyldige fått avslag på en ansökan om ackord eller anstånd med skattens betalning. Till skillnad mot andra borgenärer bör Skatteverket ha möjlighet att i själva skatteärendet kunna skaffa sig en bra helhetsbild av gäldenärens ekonomiska situation. En enskild borgenär kan som regel endast åberopa uppgifter från offentliga register rörande gäldenärens skuldsituation.

Ansöka om konkurs vid betalningssäkring

Vid revision eller annan skattekontroll då betalningssäkring har avslagits på den grunden att det saknas tillgångar bör Skatteverket alltid överväga om utredningen är tillräcklig för att i stället lämna in en konkursansökan. Det kan dock ibland vara svårt i dessa fall att bevisa att staten har en fordran. Dessutom tillkommer problemet med att styrka obeståndet.

Bevisa både fordran och obestånd

Skatteverket har bevisbördan både för att det finns en skattefordran (för att vara behörig att ansöka om konkurs) och för att gäldenären är på obestånd. Om gäldenären har invändningar mot skattefordringen måste domstolen i konkursmålet bedöma utgången i skattemålet. Beviskraven för att det finns en fordran är betydligt högre i ett konkursmål än i ett betalningssäkringsmål. För att betalningssäkring ska meddelas är det tillräckligt att det finns sannolika skäl för att fordringen kommer att fastställas, om förutsättningarna för en sådan åtgärd i övrigt är uppfyllda. Det kan därför bli nödvändigt att förutom skriftlig bevisning i form av revisionspromemorior o.d. åberopa muntlig bevisning. Vid konkursförhandlingen kan det finnas anledning att höra den skatterevisor som utfört revisionen.

När kan det bli aktuellt med konkursansökan?

Möjligheten att ansöka om konkurs vid betalningssäkring bör användas restriktivt. Detta gäller särskilt om skattefordringen är tvistig och invändningarna mot fordringens existens eller storlek inte bedöms vara uppenbart ogrundade. Det har förekommit att resning beviljats i konkursmål då det senare blivit utrett att staten inte hade den fordran på gäldenären som legat till grund för konkursansökningen (se t.ex. NJA 1996 C 68 där beslutet om konkurs, som meddelats av HD i NJA 1992 s. 280, upphävdes). Staten kan även bli skadeståndsskyldig(se NJA 2011 s. 411).

I vissa undantagsfall kan det dock vara nödvändigt att ansöka om konkurs utan att avvakta att betalningssäkringsfordringen fastställs. Det kan t.ex. bli aktuellt när en betalningssäkrad fastighet har belånats eller när utmätning för en annan fordran har verkställts samtidigt eller kort tid före betalningssäkringen. Syftet med konkursansökningen är då att försöka få återvinning av säkerheten eller utmätningen enligt 4 kap. 12−13 §§ KonkL.

Rättsfall: Konkursansökan efter betalningssäkring

Staten kan få ett bolag försatt i konkurs utan hjälp av en presumtionsregel. Kronofogden åberopade ursprungligen presumtionsregeln i 2 kap. 8 § KonkL trots att det varit fråga om verkställighet av en betalningssäkring. Högsta domstolen ansåg att bara för att bolaget saknat utmätningsbara tillgångar kunde inte det medföra någon presumtionsverkan i detta fall. Då betalningssäkring kan beslutas innan någon fordran har fastställts behöver inte gäldenären ha förmåga att betala skulden på samma sätt som när det gäller en verkställbar fordran. Detta innebär att staten enligt vanliga regler måste styrka att gäldenären är på obestånd. En ansökan om konkurs ska i betalningssäkringsfallen alltid grundas på 1 kap. 2 § KonkL, eftersom reglerna om presumtion för obestånd enligt 2 kap. 8–9 §§ KonkL inte är tillämpliga. Men bolaget försattes dock i konkurs ändå i detta fall eftersom bolaget ansågs vara på obestånd då konkursbouppteckningen visade på en kraftig brist i konkursboet (NJA 1992 s. 280).

Konkursförvaltarens uppfattning om gäldenärens obestånd

När gäldenären överklagar ett konkursbeslut uppkommer många gånger den situationen att konkursförvaltaren har påbörjat sin utredning av boets tillgångar och skulder. Staten bör då regelmässigt höra med förvaltaren om dennes uppfattning om gäldenären kan anses vara på obestånd. Staten kan i hovrätten åberopa denna omständighet som bevis på obestånd.

Ansöka om konkurs vid anstånds- eller ackordsansökan

En skattskyldig kan i en anstånds- eller ackordsansökan lämna uppgift om att denne är på obestånd eller inte klarar av att betala ännu inte förfallna skatteskulder på utsatt tid. Det krävs en bedömning från fall till fall om det finns tillräcklig utredning i ärendet för att kunna styrka ett obestånd. Preciserade uppgifter från gäldenären som inte motsägs av andra uppgifter bör alltid utgöra ett viktigt tecken på att den allmänna konkursgrunden för obestånd föreligger. Även om gäldenären kan framföra en helt annan uppfattning om sin ekonomiska situation vid en senare konkursförhandling kommer denne att noggrant få redogöra för anledningen till de ändrade uppgifterna. Det blir dock aldrig fråga om att bevisbördan kastas om på det sätt som en presumtionsregel om obestånd innebär.