Redovisa finansiella instrument till verkligt värde

Årsredovisningslagens regler

Finansiella tillgångar redovisas antingen som anläggningstillgångar eller som omsättningstillgångar. En anläggningstillgång är enligt ÅRL en tillgång som är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i verksamheten. Andra tillgångar är omsättningstillgångar (4 kap. 1 § ÅRL).

En anläggningstillgång ska tas upp till belopp som motsvarar utgifterna för tillgångens förvärv eller tillverkning (4 kap. 3 § ÅRL). En omsättningstillgång ska tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet eller nettoförsäljningsvärdet på balansdagen (4 kap. 9 § ÅRL). Finansiella instrument kan, oavsett om de är omsättnings- eller anläggningstillgångar istället värderas enligt 4 kap. 14 a § till verkligt värde.

Av 4 kap. 14 a § ÅRL följer att derivatinstrument och andra finansiella instrument får tas upp till sitt verkliga värde om inte annat följer av 4 kap. 14 b § ÅRL. Det verkliga värdet ska bestämmas på grundval av instrumentets marknadsvärde. Om något marknadsvärde inte kan bestämmas för ett instrument men däremot för dess beståndsdelar eller för ett likartat instrument, ska det verkliga värdet bestämmas på grundval av beståndsdelarnas eller det likartade instrumentets marknadsvärde. Detta kan t.ex. vara fallet om ett visst finansiellt instrument består av både en obligation och en rättighet att vid ett visst tillfälle förvärva ett annat finansiellt instrument till ett förutbestämt pris. Om inte heller en sådan värdering är möjlig, ska det verkliga värdet bestämmas med hjälp av sådana allmänt accepterade värderingsmodeller och värderingsmetoder, t.ex. vedertagna modeller för att värdera onoterade aktieoptioner, som ger en rimlig uppskattning av marknadsvärdet.

Värdering till verkligt värde får endast ske om företagets samtliga finansiella instrument, med undantag för de instrument som enligt 4 kap. 14 b § inte får tas upp till verkligt värde, värderas på samma sätt.

Om värdering sker till verkligt värde med stöd av 4 kap. 14 a § ÅRL, ska värdeförändringen sedan föregående balansdag redovisas i resultaträkningen (4 kap. 14 d § ÅRL). Om värdeförändringen är orsakad av en kursförändring på en monetär post som utgör en del av företagets nettoinvestering i en utländsk enhet, ska värdeförändringen i stället redovisas i en fond för verkligt värde i stället för i resultaträkningen (4 kap. 14 d § ÅRL).

En värdeökning ska föranleda en ökning av fonden för verkligt värde och en värdeminskning en minskning av fonden. Fonden kan alltså ha antingen ett positivit eller ett negativt värde och ska redovisas som en särskild post under fritt eget kapital (5 kap. 14 § ÅRL).

En värdeförändring på en finansiell tillgång som inte innehas för handelsändamål och inte heller är ett derivatinstrument får redovisas i fonden för verkligt värde i stället för i resultaträkningen.

När det inte längre finns skäl att redovisa ett belopp i fonden för verkligt värde, ska fonden justeras.

Följande instrument får, enligt 4 kap. 14 b § ÅRL, inte värderas till verkligt värde:

• Finansiella instrument som hålls till förfall och som inte utgör derivatinstrument, d.v.s. sådana instrument som det förväntas att företaget kommer att inneha fram till dessa att de förfaller till betalning och regleras. Ett exempel är en obligation som är avsedd att innehas till dess att den löses in.
• Lånefordringar och andra fordringar som härrör från företaget och som inte innehas för handelsändamål. Till denna kategori hör t.ex. lån som företaget självt har beviljat, förutsatt att instrumentet inte innehas för handelsändamål. Ett tecken på att något innehas för handelsändamål är om syftet med innehavet är att företaget ska tjäna pengar på kortsiktiga värdeförändringar.
• Andelar i dotterföretag, intresseföretag eller gemensamt styrda företag t.ex. joint ventures.
• Egetkapitalinstrument som företaget självt har gett ut. Här innefattas alla avtal som styrker en rätt i ett företags nettotillgångar. Begreppet är vidare än ”aktier och andelar” och omfattar bl.a. teckningsoptioner i det egna företaget.
• Avtal om villkorad ersättning i samband med förvärv och samgåenden. Som exempel kan nämnas avtal i samband med företagsförvärv om att förvärvaren under vissa förutsättningar ska utge ytterligare ersättning för den förvärvade egendomen.
• Skulder, med undantag för skulder som ingår som en del i en handelsportfölj eller som utgör derivatinstrument.
• Andra finansiella instrument, som är av sådan särskild karaktär att de enligt vad som är allmänt accepterat bör redovisas på annat sätt.

Värdering till verkligt värde får inte heller ske om en sådan värdering inte skulle ge ett tillförlitligt värde på det finansiella instrumentet. Företag som omfattas av en koncernredovisning som upprättas med tillämpning av IAS-förordningen och andra företag vars andelar eller skuldebrev är upptagna till handel på en reglerad marknad, får dock värdera de instrument som anges i 4 kap. 14 b § till verkligt värde om det är förenligt med IAS/IFRS och upplysningar om värderingen lämnas i enlighet med vad som anges i IAS/IFRS.

Vid tillämpning av 4 kap. 14 a och 14 b §§ ÅRL ska avtal som avser rå- och stapelvaror och ger endera parten rätt att reglera avtalet med kontanter eller med något annan finansiellt instrument anses som derivatinstrument. Detta gäller dock inte om avtalet

• ingicks för att täcka företagets förväntade behov av inköp, försäljning eller egen förbrukning av rå- och stapelvaror
• även efter avtalets ingående har tillgodosett detta behov
• utformades för detta ändamål när det ingicks
• förväntas regleras genom leverans av varan (4 kap. 14 c § ÅRL).

K1: förenklat årsbokslut

För enskilda näringsidkare och ideella föreningar, registrerade trossamfund m.fl. som upprättar förenklat årsbokslut är en värdering till verkligt värde inte tillåten.

K2: årsredovisning i mindre företag

Ett företag som tillämpar BFNAR 2008:1 respektive BFNAR 2009:1 får inte värdera finansiella anläggningstillgångar till verkligt värde trots att 4 kap. 14 a § ÅRL ger möjlighet till det (BFNAR 2008:1 punkt 11.6 respektive BFNAR 2009:1 punkt 11.6). Inte heller kortfristiga placeringar får värderas till verkligt värde (BFNAR 2008:1 punkt 14.4 respektive BFNAR 2009:1 punkt 14.5).

K3: årsredovisning och koncernredovisning

Ett företag ska klassificera finansiella instrument i någon av följande värderingskatergorier (BFNAR 2012:1 punkt 12.4):

• finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel
• investeringar som hålls till förfall
• lånefordringar och kundfordringar
• finansiella tillgångar som kan säljas
• övriga finansiella skulder.

Finansiella instrument får inte omklassificeras till värderingskategorin Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel från någon annan värderingskategori (BFNAR 2012:1 punkt 12.12).

Finansiell tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel

Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel är finansiella tillgångar eller finansiella skulder som

• förvärvades eller uppkom med syfte att säljas eller återköpas på kort sikt
• vid det första redovisningstillgället ingick i en portfölj med finansiella instrument som förvaltades tillsammans och för vilka det fanns ett nyligen uppvisat mönster av kortfristiga realiseringar av vinst
• är derivatinstrument och som inte har identifierats som ett säkringsinstrument och ingår i en säkringsredovisning (BFNAR 2012:1 punkt 12.5).

Finansiella instrument får inte omklassificeras från denna värderingskategori till någon annan värderingskategori under den tid de innehas eller är utestående (BFNAR 2012:1 punkt 12.11).

Investeringar som hålls till förfall

Investeringar som hålls till förfall är finansiella tillgångar som inte är derivatinstrument, som har fastställda eller fastställbara betalningar och fastställd löptid och som företaget har både avsikt och förmåga att hålla till förfall (BFNAR 2012:1 punkt 12.6).

Av punkten 12.7 framgår dock att finansiella tillgångar i vissa fall inte får klassificeras i värderingskategorin Investeringar som hålls till förfall, om företaget under innevarande räkenskapsår eller de två föregående räkenskapsåren har sålt eller omklassificerat tillgångar i denna värderingskategori för mer än ett obetydligt belopp före förfallotidpunkten.

Lånefordringar och kundfordringar

Lånefordringar och kundfordringar är finansiella tillgångar som har fastställda eller fastställbara betalningar men inte är derivatinstrument (BFNAR 2012:1 punkt 12.8).

Finansiella tillgångar som kan säljas

Finansiella tillgångar som kan säljas är sådana finansiella tillgångar som företaget antingen klassificerat i denna värderingskategori eller som inte kan hänföras till någon av de övriga värderingskategorierna Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel, Investeringar som hålls till förfall eller Lånefordringar och kundfordringar (BFNAR 2012:1 punkt 12.9).

Derivatinstrument får inte hänföras till denna värderingskategori.

Finansiella tillgångar får inte omklassificeras från värderingskategorin Finansiella tillgångar som kan säljas om företaget med stöd av 4 kap. 14 d § tredje stycket ÅRL har valt att redovisa förändringar i verkligt värde direkt i resultaträkningen (BFNAR 2012:1 punkt 12.13).

Övriga finansiella skulder

Övriga finansiella skulder är finansiella skulder som företaget inte har klassificerat i värderingskategorin Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel. Derivatinstrument får inte hänföras till denna värderingskategori (BFNAR 2012:1 punkt 12.10).

När ska finansiella instrument redovisas i balansräkningen och till vilket värde?

Ett företag ska redovisa en finansiell tillgång eller en finansiell skuld i balansräkningen när företaget blir part i det finansiella instrumentets avtalsmässiga villkor. Vid avistaköp eller avistaförsäljning (se BFNAR 2012:1 punkt 12.16) av en finansiell tillgång får tillgången redovisas i balansräkningen på affärsdagen eller likviddagen. Den valda principen ska tillämpas konsekvent för samtliga köp och försäljningar av tillgångar som klassificerats i samma värderingskategori (BFNAR 2012:1 punkt 12.15).

En finansiell tillgång eller en finansiell skuld ska vid det första redovisningstillfället värderas till verkligt värde med tillägg av transaktionsutgifter som är direkt hänförliga till förvärvet. Transaktionsutgifter får dock inte ingå i värderingen av finansiella tillgångar och finansiella skulder som efter det första redovisningstillfället värderas till verkligt värde och där värdeförändringen redovisas direkt i resultaträkningen (BFNAR 2012:1 punkt 12.19).

Efter första redovisningstillfället ska finansiella tillgångar som tillhör värderingskategorin Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel eller värderingskategorin Finansiella tillgångar som kan säljas värderas till verkligt värde (BFNAR 2012:1 punkt 12.20).

Ett företag som enligt 4 kap. 14 d § ÅRL har valt att redovisa förändringar i verkligt värde i posten Fond för verkligt värde ska tillämpa den valda principen konsekvent för samtliga tillgångar i värderingskategorin Finansiella tillgångar som kan säljas (BFNAR 2012:1 punkt 12.32). Även om ett företag har valt att redovisa förändringar i verkligt värde i posten Fond för verkligt värde på en finansiell tillgång som tillhör värderingskategorin Finansiella tillgångar som kan säljas, ska följande värdeförändringar redovisas i resultaträkningen (BFNAR 2012:1 punkt 12.33):

• valutakursvinster och valutakursförluster på monetära poster
• ränta på fordringsrätter
• utdelning på egetkapitalinstrument
• nedskrivningar.

Har ett företag valt att redovisa förändringar i verkligt värde på en finansiell tillgång som tillhör värderingskategorin Finansiella tillgångar som kan säljas i posten Fond för verkligt värde, ska företaget per varje balansdag bedöma om det verkliga värdet understiger anskaffningsvärdet och i så fall göra nedskrivning, BFNAR 2012:1 punkt 12.34. De värdeförändringar som redovisats i fonden ska överföras till resultaträkningen när tillgången tas bort från balansräkningen (BFNAR 2012:1 punkt 12.35).

Finansiella tillgångar som tillhör värderingskategorin Investeringar som hålls till förfall eller värderingskategorin Lånefordringar och kundfordringar ska efter första redovisningstillfället värderas till upplupet anskaffningsvärde (BFNAR 2012:1 punkt 12.21).

Finansiella skulder som tillhör värderingskategorin Finansiella tillgångar och finansiella skulder som innehas för handel ska värderas till verkligt värde (BFNAR 2012:1 punkt 12.22). Finansiella skulder som tillhör värderingskategorin Övriga finansiella skulder ska värderas till upplupet anskaffningsvärde (BFNAR 2012:1 punkt 12.23).

Upplupet anskaffningsvärde för en finansiell tillgång eller en finansiell skuld är det finansiella instrumentets förväntade kassaflöden diskonterade med den effektivränta som beräknades vid anskaffningstillfället (BFNAR 2012:1 punkt 11.10).

Företag som följer internationella redovisningsregler

Företag som följer internationella redovisningsregler ska tillämpa IAS 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering om det inte finns några begränsningar i RFR 2.

Av RFR 2 framgår att med hänsyn till sambandet mellan redovisning och beskattning behöver företaget inte tillämpa IAS 39. Företag som inte följer IAS 39 ska, för samtliga finansiella instrument, tillämpa en metod med utgångspunkt i anskaffningsvärde enligt ÅRL (RFR 2 IAS 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering punkt 3).

Om företaget följer IAS 39 ska ett företag, när en finansiell tillgång eller finansiell skuld redovisas första gången, värdera den till det verkliga värdet. När det gäller en finansiell tillgång eller finansiell skuld som inte tillhör kategorin finansiella tillgångar eller finansiella skulder värderade till verkligt värde via resultatet, ska transaktionskostnader som är direkt hänförliga till förvärvet eller emissionen av den finansiella tillgången eller finansiella skulden ingå (IAS 39 punkt 43).

Vid värdering av en finansiell tillgång efter det första redovisningstillfället klassificeras finansiella tillgångar enligt IAS 39 i följande fyra kategorier:

• finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultatet
• investeringar som hålls till förfall
• lånefordringar och kundfordringar
• finansiella tillgångar som kan säljas (IAS 39 punkt 45).

Efter den första redovisningen ska ett företag värdera finansiella tillgångar till deras verkliga värden utan avdrag för transaktionskostnader som kan uppkomma vid försäljning eller liknande, med undantag för följande finansiella tillgångar

• kategorin lånefordringar och kundfordringar som ska värderas till upplupet anskaffningsvärde genom användande av effektivräntemetoden
• kategorin investeringar som hålls till förfall som ska värderas till upplupet anskaffningsvärde genom användande av effektivräntemetoden
• investeringar i egetkapitalinstrument som inte har ett noterat marknadspris på en aktiv marknad och vars verkliga värde inte kan beräknas på ett tillförlitligt sätt och derivat som är kopplade till och måste regleras genom leverans av sådana onoterade egetkapitalinstrument, som ska värderas till anskaffniningsvärde (IAS 39 punkt 46).

Efter det första redovisningstillfället ska ett företag värdera alla finansiella skulder till upplupet anskaffningsvärde genom användande av effektivräntemetoden, med undantag av

• kategorin finansiella skulder som värderas till verkligt värde via resultatet (sådana skulder ska i normalfallet värderas till verkligt värde)
• finansiella skulder som uppkommer när en överföring av en finansiell tillgång inte uppfyller villkoren för att tas bort från rapporten över finansiell ställning eller redovisas som en skuld som uppkommit i samband med ett fortsatt engagemang
• finansiella garantiavtal
• ett löfte om ett lån till en ränta som ligger under marknadsräntan (IAS 39 punkt 47).

En vinst eller förlust som uppkommer vid en förändring i verkligt värde på en finansiell tillgång eller finansiell skuld som inte är del av ett säkringsförhållande, ska redovisas enligt följande:

• En vinst eller förlust på en finansiell tillgång eller finansiell skuld som kategoriserats som en finansiell tillgång eller finansiell skuld värderad till verkligt värde via resultatet ska redovisas i resultatet.
• En vinst eller förlust på en finansiell tillgång i kategorin finansiella tillgångar som kan säljas ska redovisas i övrigt totalresultat, förutom vad gäller nedskrivning och valutavinster och valutaförluster, fram till att den finansiella tillgången har tagits bort från rapporten över finansiell ställning. Per den tidpunkten ska den ackumulerade vinsten eller förlusten som tidigare redovisats i övrigt totalresultat omklassificeras från eget kapital till resultatet som en omklassificeringsjustering (IAS 39 punkt 55).

För de finansiella tillgångar och finansiella skulder som redovisas till upplupet anskaffningsvärde redovisas en vinst eller förlust i resultatet när den finansiella tillgången eller finansiella skulden tas bort från rapporten över finansiell ställning eller skrivs ned, samt genom periodisering (IAS 39 punkt 56).

Företag som ska tillämpa Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd

Med beaktande av vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § ska bestämmelserna i 4 kap. 14 a – d §§ ÅRL om värdering av finansiella instrument tillämpas (4 kap. 1 § ÅRKL). Finansiella instrument ska tas upp till sitt verkliga värde om det är förenligt med 4 kap. 14 a § ÅRL (4 kap. 2 § ÅRKL). Det framgår dessutom att kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av ÅRKL får tillämpa 4 kap. 14 b § tredje stycket ÅRL, d.v.s. värdering till verkligt värde får ske även av de instrument som omfattas av 4 kap. 14 b § ÅRL om det är förenligt med IAS/IFRS och upplysningar om värderingen lämnas i enlighet med vad som anges i IAS/IFRS. Huvudregeln är att ett institut ska tillämpa IAS 39 eller RFR 2 om detta är förenligt med ÅRKL och föreskriften (FI:s föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, FFFS 2008:25, 2 kap.). I föreskriften anges i 4 kap. 3 § att ett institut inte ska tillämpa punkt 3 avseende IAS 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering i RFR 2 om undantag från IAS 39. I föreskriften anges i bilaga 1 som allmänt råd till 4 kap. 26 § att värdeförändringar på finansiella tillgångar som värderas till verkligt värde enligt 4 kap. 2 § 6 och 7 ÅRKL, jfr 4 kap. 14 a § ÅRL, ska redovisas i Fond för verkligt värde och inte i resultaträkningen.

Av ÅRFL följer att med beaktande av vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § ÅRFL ska bestämmelserna i 4 kap. 14 a – d §§ ÅRL om värdering av finansiella instrument tillämpas, 4 kap. 1 § ÅRFL. I 4 kap. 2 § ÅRFL anges att finansiella instrument ska tas upp till sitt verkliga värde om det är förenligt med 4 kap. 14 a § ÅRL. Det framgår dessutom att kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av ÅRFL får tillämpa 4 kap. 14 b § tredje stycket ÅRL, dvs. värdering till verkligt värde får ske även av de instrument som omfattas av 4 kap. 14 b § ÅRL om det är förenligt med IAS/IFRS och upplysningar om värderingen lämnas i enlighet med vad som anges i IAS/IFRS. Ett försäkringsföretag som huvudregel bör tillämpa IAS 39 och RFR 2 om inte annat följer av lag eller annan författning eller föreskrifterna (FI:s föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag, FFFS 2015:12, 2 kap.). Ett försäkringsföretag bör inte tillämpa punkt 3 avseende IAS 39 i RFR 2 (2 kap. punkt 4 e i det allmänna rådet). Dessutom anges att innehav för handel enligt IAS 39 bör redovisas som Innehav för handelsändamål enligt ÅRL (2 kap. punkt 4 d). Av föreskriften framgår av 4 kap. att finansiella instrument värderas till verkligt värde om det är förenligt med 4 kap. 14 a § ÅRL och IAS 39. I annat fall värderas finansiella instrument enligt ordinarie värderingsprincip, jfr 4 kap. 2 § 11 ÅRFL och 2 kap. i det allmänna rådet. Sådana finansiella tillgångar som inte får värderas till verkligt värde värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet enligt 4 kap. 2 § 2 ÅRFL. Värderingsregler om bland annat erforderliga värdejusteringar för finansiella instrument som värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet finns i IAS 39. I föreskriften anges som allmänt råd till 32 § att värdeförändringar på finansiella tillgångar som värderas till verkligt värde enligt 4 kap. 2 § 11 ÅRFL och som inte redovisas direkt i resultaträkningen, ska redovisas i Fond för verkligt värde och inte i resultaträkningen (jfr 4 kap. 14 a § ÅRL). Fonden för verkligt värde redovisas under bundet eget kapital i livförsäkringsföretag (5 kap. 4 § 1 och 2 ÅRFL).

Vilka undantag som medges från ÅRFL och vilka regler i FFFS 2015:12 som företagen ska tillämpa framgår av FI:s föreskrifter och allmänna råd om förenklad årsredovisning i försäkringsföretag som har dispens, FFFS 2011:27. Av 4 kap. 1 § i föreskriften framgår att placeringstillgångar ska värderas till anskaffningsvärde eller, i förekommande fall, verkligt värde i enlighet med 4 kap. ÅRFL om inte annat följer av föreskriften. Finansiella instrument får värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet (anskaffningsvärdemetoden), om alla finansiella instrument värderas enligt denna metod. Detta gäller i stället för det som anges i 4 kap. 2 § ÅRFL. Om ett företag värderar finansiella instrument i enlighet med 4 kap. ÅRFL och således avstår från att konsekvent tillämpa anskaffningsvärdemetoden i 4 kap. 2 § i föreskriften, bör företaget tillämpa IAS 32, IAS 39, IFRS 7 samt IFRS 13.

Kompletterande innehåll

• Läs om redovisning av finansiella instrument som värderas till anskaffningsvärde.

• Redovisningsrådets rekommendationer om finansiella instrument i avsnitt 46.4 samt FARs redovisningsrekommendationer om redovisning av aktier och andelar m.m. i avsnitt 46.7 och 46.8. i handledningen för sambandet mellan redovisning och beskattning 2013 (SKV 305).