Delgivning är ett samlingsbegrepp för olika metoder som domstolar och andra myndigheter kan använda för att skicka eller lämna handlingar till dem som berörs av ett ärende.
Bestämmelser om delgivning finns i delgivningslagen (2010:1932). Delgivningsförordningen (2011:154) innehåller bestämmelser som kompletterar delgivningslagen. Bestämmelser om auktorisation av privata företag för delgivning finns i lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag.
Delgivningslagen ska tillämpas i följande fall:
Delgivningslagen är underordnad särskilda delgivningsbestämmelser i andra författningar. Om det i lag eller annan författning finns en bestämmelse som avviker från DelgL så gäller den bestämmelsen. (1 § andra stycket DelgL).
Delgivning innebär något av följande:
Delgivningsmottagare är den person som ensam eller tillsammans med någon annan är behörig att ta emot delgivning för den som ska delges (2 § andra stycket DelgL).
De sätt man kan delge på är:
Uppräkningen är uttömmande.
Man ska välja det sätt som är lämpligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning. Det ska medföra så lite kostnader och besvär som möjligt (4 § DelgL). Det är viktigt att notera att bestämmelsen är tillämplig vid all delgivning. Lämplighetsbedömningen ska även omfatta på vilket sätt man genomför delgivningen.
Den myndighet som handlägger målet eller ärendet har ansvar för att se till att delgivningen sker (7 § DelgL). Myndigheten svarar för kostnaden för den delgivning som myndigheten har beslutat om (2 § DelgF).