Skatteplikt för annan reklam än reklam i annons

Allmänt om skatteplikt

Skatteplikt för reklam regleras i 5 § RSL. Skatteplikten enligt 5 § begränsas genom 6 § RSL.

Skatteplikt enligt 5 § RSL förutsätter inte att vederlag utgått (jfr KRSU 2006-03-30, mål nr 1439-1440-06).

Skatteplikt för reklam på skyltar, affischer m.m.

Reklam som återges i s.k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt är skattepliktig (5 § 1 RSL). Visst undantag från skatteplikten stadgas i 6 § 1 RSL.

Reklam som avses i 5 § 1 RSL offentliggörs antingen utomhus eller i lokaler av olika slag.

Utomhusreklam sker i väsentlig utsträckning genom offentliggörande av affischer, ljusskyltar, andra skyltar och liknande samt s.k. ljustidningar. Sådan kan t.ex. förekomma på särskilt iordningställda affischtavlor, på fastigheter, i offentliga lokaler, i trafikmedel, utomhusanläggningar för idrotts-, sport- eller andra tävlingar och liknande ställen. Till utomhusreklamen räknas även trafikreklam d.v.s. reklammeddelanden i form av affischer eller dylikt i järnvägs- eller tunnelbanevagnar, bussar, flygplan, fartyg eller taxibilar.

Reklam på leasingbilar har ansetts vara skattepliktig (RSV:s förhandsbesked den 1977-05-10). Vidare har reklam på luft-ballong ansetts svara skattepliktig (RSV:s förhandsbesked 1982-11-02).

Offentliggörandet av reklam i lokaler av olika slag t.ex. butiks-lokaler, idrottsarenor, stationsbyggnader, flyghallar eller tunnel-banestationer sker i allmänhet genom affischering och dylikt.

Rättsfall: TV-skärm

Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har i två förhands-besked ansett att sådan reklam som visas på TV-monitorer på offentliga platser inte är skattepliktig eftersom uppspelning av reklam på TV-monitorer anses som sändning enligt radiolagen och sådan via sändning i TV förmedlad reklam inte omfattas av skatteplikt enligt RSL (RSV:s förhandsbesked 1990-03-21).

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att reklam som en radiostation förmedlade genom radio inte omfattades av lagen om skatt på annonser och reklam (RÅ 85 1:24).

Rättsfall: databaser

I förhandsbesked har skatteplikt inte ansetts föreligga för databas innehållande uppgifter om bl.a. hotell, restauranger, färjelinjer m.m. Verksamheten ansågs inte innefatta ett sådant återgivande av reklam som avses i 5 § 1 RSL. Inte heller på någon annan grund var verksamheten skattepliktig enligt RSL (SRN 1993-03-18).

Rättsfall: elektroniska marknadsplatser

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked uttalat att ett bolags förmedling från datorer av annonser och information i elektroniska tidningar på de särskilda i offentliga miljöer uppställda bildskärmarna, vilka är utvecklade ur TV-skärmstekniken, får enligt nämndens bedömning − i den mån det är fråga om reklam − uppfattas som reklam genom televisionsöver-föring. Skatteplikt enligt RSL ansågs inte föreligga (SRN 2000-05-22).

Rättsfall: reklam på idrottskläder eller utrustning

Reklam på idrottskläder innebär att klubben upplåter utrymme på spelarnas dräkter eller utrustning. Detta går i allmänhet till på så sätt att reklambudskapet klistras, sys eller på annat sätt fästes på dräkter, hjälmar etc. Så snart fråga är om att offentliggöra reklam på ett upplåtet utrymme är det fråga om skattepliktig reklam (jfr KRNS 1980-09-09, mål nr 1092-1979, 1341–1346-1979 nedan).

Det förekommer även att idrottsklubbar erhåller ersättning i någon form från företag för att bära dess dräkter eller använda dess utrustning. Av intresse i detta sammanhang är en dom från Högsta förvaltningsdomstolen där ett idrottsförbund enligt ett avtal med den svenska generalagenten för sportkläder under ett år erhöll sportkläder till ett värde av 30 000 kr. Genom avtalet utfäste förbundet att kläderna skulle begagnas av det svenska A-landslaget. Liksom de sportkläder av samma fabrikat som finns att köpa i detaljhandeln var de till förbundet levererade plaggen försedda med varumärkenamnet jämte en symbol. Varumärket på plaggen var inte med hänsyn till storlek, placering eller utförande i övrigt särskilt iögonfallande. Högsta förvaltningsdomstolen fann att varumärkesbeteckningen i förevarande sammanhang inte kunde anses utgöra reklam i den mening som avses i RSL. Skatteplikt uppkom därför inte när förbundet använde ifrågavarande sportkläder (RÅ 84 1:43).

Kammarrätten har även avgjort en liknande fråga, där ett förbund erhöll ersättning från ett företag som tillverkade hjälmar för att spelarna skulle bära hjälmar med en påklistrad dekal med tillverkarens namn. Av utredningen framgår att förbundets hjälmar levererades till vanliga konsumenter utan dekalen påklistrad. Denna följde dock med i förpackningen. Skattepliktig reklam ansågs föreligga när spelarna använde hjälmarna inom landet (KRNS 1980-09-09, mål nr 1092-1979 och 1341–1346-1979).

Rättsfall: namnrättighet

Kammarrätten har tagit ställning till om reklamskatt skulle utgå på den ersättning som en klubb erhållit från ett företag för att namnge en av klubben arrangerad biltävling efter företagets namn. Kammarrätten fann att klubbens åtagande i detta hänseende inte kunde anses utgöra reklam i den mening som avses i RSL (KRNS 1977-06-06, mål nr 11801-1974 och 11902-1974). Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har i förhandsbesked uttalat att skatteplikt inte förelåg för upplåtelse avseende ensamrätt för ett bolag till en tennisbanas namn (RSV:s förhandsbesked 1986-06-23).

Rättsfall: reklam utan vederlag

Kammarrätten har bedömt frågan om skatteplikt för periodvis outhyrda men likväl offentliggjorda reklamskyltar. Kammarrätten konstaterade att vid reklambeskattningen är det offentliggörandet av reklam som utlöser beskattning. Reklamskatt skulle därför utgå även för tid då reklam offentliggjorts utan att skyltarna varit uthyrda. Eftersom inte något vederlag utgått utgjordes beskattningsvärdet av belopp som motsvarar skäligt vederlag (KRSU 2005-02-08, mål nr 1752-03). Kammarrätten har i en senare dom avgjort en liknande fråga, och konstaterade därvid att det för skattskyldigheten är utan betydelse huruvida det föreligger avtal mellan den som offentliggör reklamen och den för vars räkning reklamen offentliggörs (KRSU 2006-03-30, mål 1439–1440-06).

Undantag från skatteplikt för reklam på vissa skyltar, affischer m.m.

Reklam som avses i 5 § 1 RSL är inte skattepliktig om fråga är om reklam i eller utanför företags butikslokaler, arbetsplats, trafikmedel eller liknande om reklamen avser företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen (6 § 1 RSL). Detta innebär att skatteplikt inte föreligger när reklamen avser verksamhet som bedrivs på platsen eller varor som säljs där.

Skattefrihet har sålunda ansetts gälla för t.ex. reklam för byggnads- och entreprenadföretag på byggnadsplats och för trafikföretag i eller utanför företagets stationsbyggnader eller på dess fordon. Även om trafikföretaget inte äger fordonen eller låter annat företag bedriva viss trafikverksamhet för sin räkning anses de sålunda ”inhyrda” fordonen som trafikföretagets trafikmedel i reklamskattesammanhang. Reklam för trafikföretaget på sådana fordon är därför inte skattepliktig.

I ett förhandsbesked har Riksskatteverket ansett att reklam för ett s.k. länskort på eller i bussar, som på entreprenadbasis användes för att ombesörja viss persontrafik för ett regionalt trafikföretags räkning, omfattades av undantaget för reklam i eller på trafikmedel enligt 6 § 2 RSL (nuvarande 6 § 1 RSL) (jfr RSV:s förhandsbesked 1981-06-04). Skatteplikt har inte heller ansetts föreligga för reklam som offentliggörs i samband med försäljning från tillfälligt försäljningsställe, i samband med en utställning (jfr RSV:s förhandsbesked 1984-08-15).

Reklam i anslutning till butikslokaler

I anslutning till butikslokaler förekommer det i allmänhet tre typer av reklam, nämligen skyltar utvisande vad det är för typ av butik (”Bensin, Majs, Frukt och Godis” etc.), skyltar med reklam för varusortimentets olika produktnamn samt skyltar med butikens namn. Offentliggörandet av denna reklam är inte skattepliktig om skyltarna finns anbringade i eller utanför butikslokalen och de avser företaget eller dess verksamhet. Vid den här typen av reklam har det uppstått problem med att dra gränsen för när reklamen är ”i eller utanför företagets butikslokal”. I förarbetena uttalas att skyltar som förekommer i anslutning till visst företags butikslokal, kontor, byggnadsplats eller liknande inte ska beskattas. Vidare sägs att skyltar av annat slag t.ex. skyltar, som placeras på husfasader, längs vägar eller på andra platser som saknar ett direkt lokalt samband med visst företags verksamhet, konkurrerar med annan utomhusreklam och att upplåtelsen av utrymme för sådan skyltreklam därför bör beskattas (prop. 1972:58 s. 39).

Rättsfall: reklam i anslutning till butikslokaler

I ett ärende om förhandsbesked har skatteplikt för skyltreklam i och utanför ett inbyggt köpcentrum i Göteborg bedömts. Köpcentret är mycket stort och har karaktären av gågator med tak över. Skyltreklam finns dels invändigt utefter gågatorna och i ett i affärskomplexet beläget parkeringshus, dels anbringad utvändigt på parkeringshusets fasad. All reklam avser de butiker som finns i centret. Reklamskyltarna som avsågs i ansökan om förhandsbesked finns dock inte i någon omedelbar närhet till i reklamen avsedd butik. Riksskatteverket förklarade i förhandsbeskedet att offentliggörandet av reklamen var skattepliktig eftersom den åsyftade reklamen inte återgavs i eller utanför den butik som reklamen avsåg. Sökanden överklagade och anförde bl.a. att det i RSL inte föreskrivs något krav på omedelbar närhet till i reklamen avsett företag för att undantaget från skatteplikt ska vara tillämpligt. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förhandsbeskedet. En ledamot var skiljaktigt och menade att affärscentret vid tillämpning av 6 § 2 RSL (nuvarande 6 § 1 RSL) fick ses som en enhet (RÅ 81 1:23).

I ett annat ärende om förhandsbesked har skatteplikt för skyltreklam i anslutning till ett köpcentrum bedömts. Köpcentrets centrumbyggnad består av två plan med ett antal butiker, en bank och en restaurang, vilka nås från gemensamma gågator inomhus. Byggnaden har två entréer. Ansökan avsåg skyltar som var uppsatta

1. inne i anläggningen i direkt anslutning till lokalen för den verksamhet som skylten är avsedd för,
2. på eller omedelbart över yttre skyltfönster till lokalen,
3. på en ramp längs anläggningens yttersida eller direkt på ytterväggen, och
4. på gemensamma tavlor vid rulltrappor inne i anläggningen.

Riksskatteverket förklarade i förhandsbeskedet att samtliga skyltar omfattades av undantaget i 6 § 2 RSL (nuvarande 6 § 1 RSL) och därför var offentliggörandet av dem inte skattepliktigt. Allmänna ombudet anförde besvär beträffande dels skyltarna under c) och d), dels de skyltar under b) som saknade ett direkt samband med lokalen på eller över vars skyltfönster de var anbringade. Högsta förvaltningsdomstolen fann att skyltarna under c) och d) inte kunde anses vara placerade i sådan omedelbar anslutning till butik eller annan lokal för företag som reklamen avsåg att de omfattades av undantagsbestämmelsen i 6 § 2 RSL (nuvarande 6 § 1 RSL). Detsamma gällde skyltar som är uppsatta på ytterväggen till ett företags verksamhetslokal utan att vara anbringade på eller vid yttre skyltfönster till lokalen. Högsta förvaltningsdomstolen fann med anledning härav att förutsättningar för skattefrihet enligt 6 § 2 RSL (nuvarande 6 § 1 RSL) inte föreligger beträffande denna skyltreklam (RÅ 1984 Aa 145).

Frågan om när skyltreklam uppfyller kravet på att vara uppsatt i eller utanför företags butikslokaler har prövats av kammarrätten (KRSU 2004-03-02, mål nr 1316–1317-03 och KRSU 2007-01-08, mål nr 13-06).

Skatteplikt för reklam genom visning av film eller återgivande av ljud

Reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud är skattepliktig (5 § 2 RSL). Visst undantag från skatteplikten stadgas i 6 § 2 RSL.

Reklamskatteutredningen utgick från att filmreklam förekommer i stort sett i två former dels som förprogram till spelfilmer, dels som separat program. Reklam i form av ljusbilder, film eller dylikt som visas på teater före eller efter föreställning eller i paus ansåg utredningen skulle bedömas på samma sätt som filmreklam (se SOU 1972:6 s. 98 och prop. 1972:58 s. 39). Utredningen uttalade att högtalarreklam borde betraktas som skattepliktig så snart den sker på allmän plats eller dylikt (se SOU 1972:6 s. 99 och prop. 1972:58 s. 40).

Rättsfall: prövning av skatteplikt enligt 5 § 2 RSL

Högsta förvaltningsdomstolen har i förhandsbesked bedömt frågan om skatteplikt förelåg enligt 5 § 2 RSL för visning av reklammeddelanden på filmduk med hjälp av digital teknik. Den för återgivandet av reklamen nödvändiga informationen förmedlades i ett första steg genom överföring via bredband från en för sökandens samtliga biografer gemensam server till en hårddisk belägen på den enskilda biografen. När reklamen skulle visas sänds informationen via kabel från denna hårddisk till en spelare som var kopplad via kabel till en projektor som projicerade bilden på en duk för visning i biosalongen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att skillnaden mellan den tidigare använda tekniken och den beskrivna tekniken i huvudsak består i det sätt på vilket informationen överförs till projektor genom vilken filmen visas. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att denna skillnad saknade betydelse för bedömningen av skatteplikt för reklamen. Visningen ansågs således vara skattepliktig enligt RSL (RÅ 2007 ref. 71).

Kammarrätten har konstaterat att RSL inte omfattar reklam i radio eller TV och att interna videogramsändningar inte heller på annan grund är att anse som skattepliktig reklam. De i målen aktuella videogramsändningarna distribuerades i lokala kabel/trådsändningar till hotellrum (KRNS 1990-11-14, mål nr 2996–2997-1989).

Riksskatteverket nämnd för rättsärenden har i två förhandsbesked prövat frågan om reklam på videoband som förmedlas på TV-monitorer i olika offentliga miljöer. Nämnden uttalade att enligt radiorättsliga regler är i princip all överföring av ljud och bild via kabel att anse som sändning, nämligen trådsändning enligt 1 § radiolagen (1966:755). Således får även uppspelning av reklam på TV-monitorer i olika offentliga miljöer anses som sändning. Mot denna bakgrund får den aktuella reklamen betraktas som sådan via sändning i TV förmedlad reklam som inte omfattas av skatteplikt enligt RSL (RSV:s förhandsbesked 1990-03-21).

Som skattepliktig ljudreklam har ansetts reklammeddelanden som talas in på telefonsvarare och som allmänheten kan ta del av genom att ringa upp i dagspressen publicerade telefonnummer (RSV:s förhandsbesked 1983-04-20).

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt distribution till hushållen av ljudband som innehöll reklammeddelanden och underhållning. Högsta förvaltningsdomstolen fann att denna distribution inte innefattade ljudåtergivning och att tillhandahållande av ljudbanden inte heller på annan grund var att anse som skattepliktig reklam (RÅ 80 1:5).

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om skatteplikt för spridning av reklam via kabelradionät till medlemmar i viss förening. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att RSL inte avser reklam i Sveriges Radio och heller inte annan radioreklam. Föreningens spridande av radioreklam ansågs därför inte skattepliktigt (RÅ 85 1:24).

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbesked ansett att reklam som spreds via tillhandahållande av en för abonnenten gratis telefontjänst inte var att anse som skattepliktig reklam (RÅ 2000 not. 191).

Undantag från skatteplikt för reklam genom visning av film eller återgivande av ljud i vissa fall

Reklam som avses i 5 § 2 RSL är inte skattepliktig om reklamen avser kommande verksamhet av det slag som bedrivs där reklamen offentliggörs (6 § 2 RSL). Detta innebär att det inte föreligger skattepliktig reklam vid visning av utdrag ur kommande program på en biograf eller på annan biograf med samma innehavare.