Vid uttagsbeskattning

Den skattskyldige ansöker om anstånd

Det är den skattskyldige som själv ska ansöka om anstånd. Skatteverket får inte på eget iniativ besluta om anstånd. Den skattskyldige kan ju av olika skäl föredra omedelbar beskattning, t.ex. i en underskottssituation eller för att slippa hålla reda på vad som händer med varje enskild tillgång som ligger till grund för uttagsbeskattningen (prop. 2009/10: 39 s. 19).

Den skattskyldige måste vara obegränsat skattskyldig i Sverige

En grundläggande förutsättning för anstånd med betalning av skatt i samband med uttagsbeskattning är att den skattskyldige är obegränsat skattskyldig i Sverige.

Övriga förutsättningar för anstånd

Anstånd enligt 63 kap. 14 § SFL kan bara beviljas i följande situationer:

• vid sådan uttagsbeskattning som sker då inkomsten från en näringsverksamhet helt eller delvis inte längre ska beskattas i Sverige på grund av ett skatteavtal
• då tillgångar förs över från en del av en näringsverksamhet till en annan del om den senare delen (men inte den förra) är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal (22 kap. 5§ 4 eller 5 IL).

Det innebär att om det funnits grund för uttagsbeskattning av samma tillgångar enligt någon annan bestämmelse i 22 kap IL så får anstånd med skatten till följd av uttaget inte beviljas.

En ytterligare förutsättning för anstånd är att det skatteavtal som avses i 22 kap. 5§ 4 eller 5 IL har ingåtts med en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och att tillgången ingår i en näringsverksamhet inom EES.

Den näringsverksamhet som inte längre kan beskattas i Sverige får inte ha upphört.

När kan anstånd medges?

Anstånd kan beviljas både efter betalningsdagen för skatten och när skatten redan betalats (prop. 2009/10:39 s 39). Med skatt avses i detta sammanhang slutlig skatt enligt IL och egenavgifter som i 3 kap. SAL.

Anståndstiden

Anståndstiden är ett år räknat från och med den dag skatten senast ska betalas. Om ett nytt anstånd beviljas, gäller anståndet för ett år räknat från och med dagen efter den då föregående antståndstid löper ut. (63 kap. 14 § SFL).

Anstånd beviljas för ett år i taget så länge det finns förutsättningar för anstånd.

Anståndsbeloppet

Anstånd får beviljas högst med den slutliga skatt som påförts på grund av uttagsbeskattningen enligt 22 kap. 5 § 4 eller 5 IL (63 kap. 17§ första stycket SFL).

Anståndsbeloppet får inte överstiga den slutliga skatten på de tillgångar som vid tidpunkten för ansökan om anstånd finns kvar i näringsverksamheten och som omfattas av ansökan.

Den skatt som kan ligga till grund för anstånd fördelas på tillgångarna, i förhållande till hur stor del som den anståndsgrundande inkomsten för en enskild tillgång utgör av den anståndsgrundande inkomsten för samtliga tillgångar, som har legat till grund för uttagsbeskattningen.

Anstånd får beviljas med hela eller delar av den skatt som fastställts för det beskattningsår då uttaget beskattades. Den skattskyldige kan alltså välja att antingen ansöka om anstånd för hela den skatt som är hänförlig till uttaget, eller att bara ansöka om anstånd med en del av skatten, d.v.s. skatt hänförlig till en eller flera tillgångar som tagits ut (prop. 2009/10:39 s 40).

Lagertillgångar

De lagertillgångar som fortfarande finns kvar i näringsverksamheten ska anses vara de som anskaffats eller tillverkats senast (63 kap. 18 § SFL).

Anståndsgrundande inkomst

Den anståndsgrundande inkomsten för en tillgång beräknas som skillnaden mellan marknadsvärdet och det skattemässiga värdet för tillgången vid tidpunkten för uttaget (63 kap. 19 § SFL). Om tillgången efter tidpunkten för uttaget delvis har övergått till någon annan ska den anståndsgrundande inkomsten för den kvarvarande delen beräknas särskilt (63 kap. 21§). Den ursprungliga anståndsgrundande inkomsten ska fördelas mellan den kvarvarande tillgången och den del av tillgången som övergått till annan.

Skattemässigt värde för inventarierna

Det skattemässiga värdet för inventarier utgörs av en skälig del av det skattemässiga värdet av samtliga inventarier i näringsverksamheten (63 kap. 20 § SFL) och (2 kap. 33 § IL).