Beskattningsvärde

Beskattningsvärdet utgörs av vederlaget

Beskattningsvärdet utgörs av vederlaget exklusive skatt i fall som avses i 3 § samt 5 § 1 och 2 RSL, d.v.s. för annonser och för offentliggörande av reklam (13 § första stycket RSL). Detta innebär att skatt tas ut på priset för införande av annonser, visning av reklamfilm, upplåtelse av utrymme för uppsättning av affisch eller annat reklammeddelande etc. Hänsyn ska alltså inte tas till produktion eller framställning av material avsett för offentliggörande (prop. 1972:58 s. 46).

Rättsfall: kringkostnader

Huruvida s.k. kringkostnader (sortering, paketering, distribution och uppsättning av skyltar) vid offentliggörande av reklam ska ingå i beskattningsvärdet har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen i ett förhandsbeskedsärende. Av ansökan framgick att säljarna av reklamen tog betalt av köparna för hela kringverksamheten samt att de olika kostnadsdelarna redovisades separat på kundfakturorna tillsammans med vederlaget för utrymmet. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att eftersom gränsen mellan vilka kostnader som ska behandlas som offentliggörande och som kostnader som ska behandlas som produktion av material inte framgår av lagtexten eller av förarbetena, ska kringkostnaderna inte ingå i beskattningsvärdet (RÅ 1987 ref. 19).

Kammarrätten har avseende s.k. kringkostnader vid offentliggörande av annonser funnit att det vid bestämmande av beskattningsvärdet är det vederlag som annonssäljaren rent faktiskt uppbär som är avgörande och att interna kostnader som normalt förekommer i samband med offentliggörande ingår i beskattningsvärdet. Någon reducering av beskattningsvärdet för kostnader som normalt förekommer vid offentliggörandet medgavs inte (KRSU 2004-11-24, mål nr 604–610-03, 611–614-03, 615–616-03).

Vederlag

Med vederlag avses det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg enligt faktura eller annan handling (första stycket anvisningarna till 13 § RSL).

Om vederlag inte utgår eller om vederlaget uppenbarligen understiger vad som är skäligt utgörs vederlaget av belopp som svarar mot skäligt vederlag (13 § andra stycket RSL).

Skäligt värde

Skäligt värde bestäms enligt ortens pris enligt samma grunder som föreskrivs för marknadsvärde i 61 kap. IL (fjärde stycket av anvisningarna till 13 § RSL). Detta innebär att vederlaget ska bestämmas utifrån det belopp den skattskyldige skulle ha erhållit som ersättning för reklamtjänsterna under jämförbara förhållanden.

Beskattningsvärdet för annonser där vederlag inte utgår utgörs i regel av det pris som anges i publikationens annonstaxa med avdrag för den högsta rabatt som normalt lämnas till utomstående företag vid motsvarande annonsering. Om annonstaxa inte finns beräknas beskattningsvärdet på sådant sätt att det svarar mot skäligt vederlag.

Ersättningsannonser

S.k. ersättningsannonser utgör ett särskilt slag av annonser som införs utan vederlag. Sådana införs som rättelse av annons som vid första införandet innehållit tryckfel eller andra felaktigheter som utgivaren av publikationen svarar för. För sådana ersättningsannonser utgår inte reklamskatt (se SkU 1972:29 s. 8 och RSV 2002:42).

Villkorlig rabatt

Villkorlig rabatt som utgår vid betalning i efterhand inom viss tid får ej avräknas från vederlaget (andra stycket av anvisningarna till 13 § RSL). Kassarabatter är ett exempel på villkorliga rabatter (SOU 1972:6 s. 111).

Factoring

Det förekommer att fordringar som uppkommer i yrkesmässigt bedriven rörelse överlåts till ett s.k. factoringföretag. Den del av fordringsbeloppet som factoringföretaget tillgodoräknar sig reducerar inte beskattningsvärdet.

Växel

I det fall växel eller annat skuldebrev accepteras som betalning uppgår vederlaget till växelns nominella belopp respektive det belopp som angetts i skuldebrevet. Får den skattskyldige därutöver annat vederlag ska även detta inräknas i beskattningsvärdet. Beskattningsvärdet påverkas inte av om sådant skuldebrev diskonteras i bank. Diskonteringskostnaderna reducerar således inte beskattningsvärdet (andra stycket av anvisningarna till 13 § RSL).

Faktureringsavgift

Har avgift tagits ut för att helt eller delvis täcka kostnaderna för fakturering, räknas avgiften inte in i beskattningsvärdet om denna debiterats särskilt på fakturan och med ett belopp som kan anses skäligt (RSV 2002:42).

Definitiv rabatt

Definitiva rabatter ingår inte i vederlaget (jämför 18 § RSL beträffande avdrag). Som exempel på definitiva rabatter kan nämnas s.k. ”beloppsrabatter”, ”gångrabatter” samt förmed-lingsprovision.

Beloppsrabatt

Med ”beloppsrabatt” menas att ett lägre pris erhålls vid en beloppsmässigt större beställning.

Gångrabatt

Med ”gångrabatt” menas att priset rabatteras med exempelvis 1 % vid den andra beställningen av samma trycksak, med 3 % vid den tredje, med 5 % vid den fjärde o.s.v.

Förmedlingsprovision

Provision eller annan gottgörelse till externa reklamförmedlare, s.k. förmedlingsprovision, betraktas som en definitiv rabatt. Sådan ersättning ska därför inte inräknas i vederlaget.

När ersättning som lämnats till förmedlare även avser ersättning för andra prestationer än förmedling utgör inte hela den lämnade ersättningen i sin helhet avräkningsbar förmedlingsprovision, oavsett benämning. En uppdelning av ersättningen måste i dessa fall göras så att reducering endast sker med den del av ersättningen som rent faktiskt utgör förmedlingsprovision (jfr LR:s i Dalarnas län dom 2007-02-14, mål nr 686–688-06).

Rättsfall: förmedlingsprovision

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked bedömt om förmedlingsprovisioner som ett tidskriftsutgivande bolag utger till sitt dotterbolag, ett särskilt annonsbolag, ska avräknas från vederlaget vid bestämmande av reklamskatt. Skatterättsnämnden förklarade att den förmedlingsprovision som avsågs med angivna förutsättningar ska avräknas från vederlaget vid bestämmande av beskattningsvärdet enligt 13 § RSL (SRN 2000-05-19).

Gemensamt vederlag

Reklamskatten ska endast träffa kostnaderna för offentliggörandet av reklam och annonser. Detta medför ibland att vederlaget för reklamprestationen kan vara gemensamt för prestationer som ska inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer. Beskattningsvärdet ska i sådana fall bestämmas efter uppdelning av vederlaget efter skälig grund (tredje stycket av anvisningarna till 13 § RSL).

Rättsfall: gemensamt vederlag

Kammarrätten har tagit ställning om gemensamt vederlag vid sponsorbidrag. Kammarrätten uttalade att det inte hade visats att någon del av sponsorbidragen skulle avse något annat än reklamtjänster. Allmänna ombudet motsatte sig, för att en betryggande säkerhetsmarginal skulle erhållas, inte att den skattepliktiga delen av vederlaget skulle anses utgöra 75 % av den totala ersättningen. Med hänsyn till vad som förevarit fann Kammarrätten att den reklamskattepliktiga delen av vederlaget borde beräknas utgöra endast 75 % av den totala ersättningen (den skattskyldige hade yrkat att endast 5 % av sponsorersättningen skulle anses som skattepliktigt) (KRNS 1988-03-04, mål nr 2360-1987).

Kammarrätten har dels ansett att en förening var skattskyldig för de reklamskyltar och högtalarreklam som föreningen offentliggjorde i ishall, vid fotbollsplan, tröjreklam och genom annonsering i programblad, dels att föreningen inte var berättigad att få beskattningsunderlaget reducerat med yrkade belopp avseende kostnader för programblad, idrottskläder eller medlemmars arbete. Det senare då av föreningen i efterhand upprättade intyg för komplettering av uppgivna muntliga avtal inte kunde anses visa att en del av de aktuella vederlagen skulle ha avsett något annat än ersättning för offentliggörande av reklam (KRSU 2003-10-30, mål nr 118–119-02).

Skatterättsnämnden har i två förhandsbesked ansett att RSL:s bestämmelser inte medger att från vederlaget för upplåtelse av annons avräkna vissa kostnader för utgivningen, bl.a. distributionskostnader, marknadsföringskostnader och intern annonsförsäljning. Förutsättningar för förhandsbeskeden var att bolagen inte mot avtalat pris tillhandahållit en annonsör någon annan prestation än upplåtelse av ett annonsutrymme i den av bolaget utgivna tidningen. Skatterättsnämnden uttalade följande. Det med annonsören avtalade priset avser i sin helhet upplåten annons i tidningen. 13 § RSL och anvisningarna till 13 § RSL, medger inte, vid bestämmande av beskattningsvärdet, att vissa kostnader för produktion och utgivningen av tidningen får avräknas från det erhållna vederlaget (SRN 2000-04-07).

Kammarrätten har bedömt huruvida kreativt arbete, intern ackvisition och distribution av kataloger skulle ingå i beskattningsvärdet för annonserna i katalogerna. Avseende kreativt arbete uttalade Kammarrätten att en reklamsäljares insatser för annonsutformning, s.k. kreativt arbete, är en sådan prestation som kan medföra en särskild kostnad för annonsören vid sidan av kostnaden för införingen av annonsen i publikationen. Någon avräkning med automatik kan emellertid inte ske. Det bör i stället enligt kammarrättens mening ankomma på bolaget att, i ett fall som det förevarande, visa att vederlaget varit gemensamt för prestationer som ska inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer, d.v.s. det kreativa arbetet. Detta kan ske genom särredovisning av skattefria kostnader vid debitering av annonsörerna eller på annat sätt. Bolaget hade fakturerat sina annonsörer enligt en prislista där priset för olika tilläggsuppgifter varit fastställda. Utredningen bolaget hade presenterat angående kreativa kostnader framstod enligt kammarrätten som så pass schablonartad att den inte kunde läggas till grund för en bedömning av om i vad mån kreativt arbete hade utförts i de enskilda fallen. Kammarrätten avslog bolagets överklagande. Kammarrätten avslog även bolagets överklagande gällande intern ackvisition och distributionskostnader (KRSU 2002-12-17, mål nr 3113-1999).

Kammarrätten har i ett flertal fall prövat frågan om beskatt-ningsvärde för annonser (exv. KRSU 2002-02-04, mål nr 397–398-2000; KRSU 2002-12-16, mål nr 464-2000; KRSU 2003-12-09, mål nr 1156–1161-00 samt KRSU 2003-11-17, mål nr 1049-2000).

Rättsfall: annons i flera trycksaker

Kammarrätten har bedömt vad vederlag skulle anses hänförligt till då det varit gemensamt för annons i en huvudpublikation och i en separat distribuerad gratisupplaga. Kammarrätten fann, i enlighet med RSV:s numera upphävda anvisningar (RSV Ip 1975:3 s. 7), att vederlaget för annonserna skulle delas upp i förhållande till upplagornas andelar av det sammanlagda antalet tryckta exemplar. Det var upplagornas storlek den dag i veckan då både huvudpublikationen och veckobladet utkommit som skulle ligga till grund för beräkningen (KRNS 1981-11-05, mål nr 495–496-1981).

Rättsfall: produktionskostnader

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett av Skatterättsnämnden meddelat förhandsbesked rörande produktionskostnader. Av handlingarna framgick inte klart i vad mån bolagets avtal med en annonsör om införande av en annons mot visst vederlag avsåg annan prestation än enbart upplåtelse av annonsutrymme. Skatterättsnämnden utgick från den förutsättningen att bolaget inte mot särskilt pris avtalat med en annonsör om annan prestation än en sådan upplåtelse. Skatterättsnämnden gjorde bedömningen att de angivna kostnaderna som bolaget har för produktion och utgivning av tidningen, såsom t.ex. lönekostnader, provisioner till anställda annonssäljare, marknadsföringskostnader, distributionskostnader med flera kostnader som bolaget angivit i ansökningen inte fick avräknas vid bestämmande av beskattningsvärdet (RÅ 2001 not. 111).

Kreativt arbete

Ersättning för s.k. kreativt arbete, d.v.s. annonsutformning, ingår inte i vederlaget. Beskattningsvärdet för annonser utgörs av vederlaget för offentliggörande av annons (prop. 1971:28 s. 8).

För att kunna bedöma hur stor del av den skattskyldiges tjänster som kan hänföras till annonsutformning måste en bedömning göras i varje enskilt fall, d.v.s. varje annons för sig.

Rättsfall: kreativt arbete

Kammarrätten har i ett flertal domar bedömt frågan om ett annonspris varit gemensamt för upplåtelse av annonsutrymme och kreativt arbete.

I ett mål fann kammarrätten att det av den utredning bolaget presenterat angående kreativa kostnader inte framgick annat än att vederlaget beräknats utifrån taxa i allt väsentligt och oberoende av om bolaget hade utfört något kreativt arbete i det enskilda fallet eller inte. Bolagets redovisning av det kreativa arbete som nedlagts kunde inte utgöra grund för att anse att det överenskomna vederlaget (annonspriset) skulle avse annat än själva upplåtelsen av annonsutrymme. Det förhållandet att fakturorna försetts med en information om att 25 % av kostnaden utgjordes av kreativt arbete saknade, enligt kammarrätten, betydelse (KRSU 2003-12-09, mål nr 906–908-2001).

I ett mål framgick inte annat av utredningen än att annonsvederlaget beräknats utifrån en enhetlig prislista där själva annonsinförandet och annonsens storlek bestämt priset oavsett det kreativa arbete som utförts. Av bolagets egna uppgifter framgick att branschförhållanden och företagsekonomiska hänsyn lett till att vad betalningen innefattat varit dolt för kunden, d.v.s. inbakat i priset. Kammarrätten fann att bolaget inte mot särskilt pris avtalat med varje annonsör om att utföra visst angivet kreativt arbete. Av detta följde att det med annonsörerna avtalade priset i sin helhet avsåg upplåtelse av annonsutrymme (KRSU 2004-05-05, mål nr 1201-03).

Kammarrätten har funnit att annonsvederlaget beräknats utifrån ett fast millimeterpris oavsett om något kreativt arbete utförts eller inte. Bolaget hade inte mot särskilt pris avtalat med varje annonsör om att utföra visst angivet kreativt arbete. Av detta följde att det med annonsörerna avtalade priset i sin helhet bedömdes avse upplåtelse av annonsutrymme (KRSU 2004-05-18, mål nr 2588–2589-03).

I ett mål gjorde kammarrätten följande bedömning avseende s.k. kreativt arbete vid annonsutformning. Det ankommer på skattskyldig som gör gällande att vederlaget varit gemensamt för sådana prestationer som ska inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer att visa att så varit fallet i varje enskilt fall. Detta kan ske genom särfakturering av icke skattepliktiga prestationer vid debitering av annonsörerna eller på annat sätt. Bolagets utredning visade inte att vederlaget i de enskilda fallen avsett annat än själva upplåtelsen av annonsutrymme (KRSU 2004-11-24, mål nr 604–616-03).

Kammarrätten har bedömt frågan om gemensamt vederlag utgått när fördelningen skett schablonmässigt. Bolaget sålde annonser i två publikationer och annonserna såldes utifrån en bruttoprislista. Av fakturorna framgick att annonspriset fördelats på två poster, införandekostnad och produktionskostnad. Länsrätten satte med delvis bifall ner beskattningsunderlaget med 25 % avseende kostnader för kreativt arbete. Som skäl angavs att gemensamt vederlag har utgått för prestationer som ska inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer i den mening som avses i 13 § RSL. Vid sådant förhållande ska beskattningsvärdet, enligt anvisningarna till 13 § RSL, bestämmas genom uppdelning efter skälig grund. Länsrätten fann att en sådan uppdelning kunde ske trots att bolaget inte iakttagit bestämmelserna i 8 § förordningen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Kammarrätten fann att bolaget haft vissa åtaganden vad gäller annonsutformning och att bolaget vid fakturering gjort en uppdelning mellan vad bolaget betecknat som kostnader för införandet (30 %) och kostnader för framställningen (70 %, den enligt bolaget inte skattepliktiga delen). Bolaget hade uppgett att det tillämpat ett bruttopris från vilket kunden kunde medges vissa rabatter när kunden själv utfört arbete med annonsutformningen. Detta syntes innebära att priset för kreativt arbete inte bestämts särskilt utöver priset för annonspubliceringen. Bolagets fördelning hade skett helt schablonmässigt och utan bedömning av vad som utgjort kreativt arbete i varje enskilt fall. Enligt kammarrätten kunde det inte anses ha utgått ett gemensamt vederlag för skattepliktiga och inte skattepliktiga prestationer. Kammarrätten fastställde, med ändring av länsrättens dom, Skatteverkets beslut (KRSU 2005-03-11, mål nr 1794 och 1797-01).

Kammarrätten har prövat frågan om gemensamt vederlag utgått. Kammarrätten gjorde bedömningen att det inte framgick att annonsvederlaget hade beräknats utifrån en enhetlig prislista oberoende av omfattningen av utfört kreativt arbete. Bolaget gjorde, när avtal om annonsering träffades, en uppskattning av den tid som det kreativa arbetet med annonsen skulle ta och kostnaden för detta arbete ingick i det pris som avtalades med kunden. Av bolagets fakturor framgick ett debiterat totalt pris, i vilket det angavs att det ingick kreativt arbete med ett visst antal timmar, samt med vilket belopp reklamskatt ingick. Kammarrätten fann visat att bolaget utfört kreativt arbete och att debitering för detta hade skett i fakturor enligt individuellt utformade avtal. Således hade det utgått gemensamt vederlag för prestationer som ska inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer. Skatteverket hade ifrågasatt riktigheten av redovisningen av omfattningen av det kreativa arbetet då det på fakturor avseende återkommande annonser med identiskt innehåll angivits att kreativt arbete ingått med visst antal timmar. Enligt Kammarrätten gav detta anledning att ifrågasätta den redovisade omfattningen av det kreativa arbetet. Kammarrätten gjorde – med hänsyn till att en uppdelning av vederlaget ska ske efter skälig grund – den bedömningen att bolaget inte kunde medges hela den yrkade reduceringen av beskattningsunderlaget. Bolaget hade redovisat kreativt arbete med motsvarande 31,5 %. Kammarrätten fann det skäligt att medge bolaget en reducering av beskattningsunderlaget för kreativt arbete med ett belopp motsvarande 25 % av totalt fakturerat belopp (KRSU 2005-03-31, mål nr 907–908-04).

Internetpublicering

Publicering på internet har i det offentliga utredningsarbetet inte ansetts omfattas av RSL (SOU 1988:17 s. 101 och SOU 1997:53 s. 93).

Skatteverket anser följande avseende fördelning av vederlaget vid publicering på internet.

För att en utgivare som erhållit ersättning för att offentliggöra en annons i såväl tryckt media som på internet ska vara berättigad att dela upp ersättningen krävs enligt Skatteverkets uppfattning att det vid tillfället för köpet av annonsplatsen stått klart för köparen att köpet avsett båda dessa tjänster. Priset för respektive tjänst bör framgå av de uppgifter som köparen erhållit. För att vederlaget inte i sin helhet ska anses omfattas av beskattningsvärdet för reklamskatt bör krävas underlag till stöd för att ersättningen avsett båda prestationerna. Detta kan fullgöras genom att faktura eller liknande där priset för respektive prestation tydligt framgår kan uppvisas. För att den uppdelning som en tidningsutgivare gjort ska godtas bör krävas att den framstår som skälig. Om införande av en annons i både tryckt media och på internet betingar samma, eller lägre, pris som införande i bara den tryckta publikationen kan någon uppdelning inte göras.

Rättsfall: internetpublicering

Kammarrätten har behandlat frågan om reducering av beskattningsvärde för annonser avseende perioder under år 2000 – 2001. Bolaget hade schablonmässigt reducerat beskattningsvärdet med 30 % med anledning av att annonserna också publicerades på internet. Länsrätten ansåg att bolaget inte styrkt sitt yrkande om reducering av beskattningsvärdet mot bakgrund av följande omständigheter. Det framgick inte av de ursprungliga fakturorna att en del av vederlaget avsett visning av annonser på internet. I bolagets annonsprislistor sades under rubriken ”allmänna upplysningar”, att publicering på internet ingår i priset. Det saknades dock uppgifter i dessa prislistor om vad själva annonsvisningen på internet skulle betinga för pris. Uppgifterna i prislistorna visade att annonspriserna inte höjdes när visningen på internet började inkluderas i priset. Kammarrätten instämde i Länsrättens bedömning och avslog överklagandet (KRSU 2006-11-06, mål nr 2310-05).

Kammarrätten har bedömt frågan om hur beskattningsvärdet ska beräknas vid publicering både i mässkatalog och på internet. Kammarrätten fann – mot bakgrund av bristerna i det av bolaget redovisade underlaget samt att höjningarna av avgifterna för företagspresentation delvis kan ha andra orsaker – att gjorda avgiftshöjningar skäligen kan anses till hälften ha sin grund i presentationerna på internet (KRSU 2004-05-26, mål nr 1512–1514-03).

Vidare har kammarrätten bedömt frågan om reducering av beskattningsvärdet skulle ske för publicering på internet. Kammarrätten konstaterar att publicering på internet typiskt sett är en prestation som inte ska beskattas enligt RSL samt att bolaget har utfört sådana prestationer. Den omständigheten innebar inte i sig att det var fråga om gemensamt vederlag. För att så skulle vara fallet skulle krävas att bolaget hade visat att det avtalade priset faktiskt avsåg även annan prestation än upplåten annons. Det framgick varken av ingiven prislista eller av några andra avtalshandlingar. Inte heller ansågs anmärkningen ”internetkostnad (30 %)” i bolagets fakturor utvisa att bolaget mot avtalat pris hade tillhandahållit annonsörerna någon annan prestation än upplåtelse av annonsutrymme i av bolaget utgivna tidningar och andra trycksaker. Kammarrätten fann att det med annonsörerna avtalade priset i sin helhet avsåg upplåtna tryckta annonser (KRSU 2005-02-03, mål nr 448–449-04).

Beskattningsvärdet vid import av annonsblad

Företag som har sin redovisning i euro

I lagen (2000:46) om omräkningsförfarande vid beskattningen för företag som har sin redovisning i euro, m.m. finns särskilda bestämmelser om redovisning av reklamskatt (34 § RSL).

Vid redovisning av uppgifter om reklamskatt enligt RSL ska omräkning ske med den genomsnittliga växelkursen för den period som redovisningen avser (16 § lagen om omräkningsförfarande vid beskattningen för företag som har sin redovisning i euro, m.m.).