Det finns inga generella regler om fordringars uppkomst. När en fordran ska anses uppkommen beror dels på omständigheterna i det enskilda fallet, dels på vad som utgör en ändamålsenlig tillämpning av den bestämmelse som ska tillämpas.
Varken i lag eller praxis finns det någon allmängiltig princip för när en fordran ska anses uppkommen. När konkurslagen infördes angavs i anslutning till bestämmelsen i 5 kap. 1 § att det i doktrinen formulerats en allmän princip om att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen ska få göras gällande i konkursen (prop. 1986/87:90 s. 123).
När det gäller kontraktsrättsliga fordringar är en möjlig utgångspunkt att fordringen uppkommer när det avtal som ligger till grund för fordringen har träffats. Detta skulle då gälla inte bara vid tillämpningen av 5 kap. 1 § KonkL utan även i andra sammanhang när tidpunkten för fordrans uppkomst har betydelse. Frågan om när en fordran har uppkommit skulle alltså kunna besvaras generellt oberoende av vilken avtalstyp det är fråga om och oberoende av i vilket sammanhang frågan kommer upp. En sådan slutsats är emellertid mycket långtgående och motsägs av vissa uttalanden som HD har gjort. I ett rättsfall som gällde preskription av borgensåtagande uttalade HD, att huvudprincipen är att också villkorliga fordringar preskriberas från tiden för avtalets ingående. Men om prestationerna som betalningen gäller ska fullgöras i framtiden gäller i preskriptionshänseende att fordringen kan anses ha tillkommit först när prestationen skett eller när fordringen annars förfallit till betalning. HD tillade att en fordran på hyra får anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller när hyran förfallit till betalning, om det handlar om förskottsbetalning (NJA 2000 s. 569).
HD har senare i ett rättsfall som gällde kvittning i konkurs gjort vissa allmänna uttalanden i fråga om tidpunkten för fordringars uppkomst (NJA 2009 s. 291).
Med utgångspunkt från detta rättsfall blir slutsatsen att uppkomsttidpunkten för en viss fordran beror dels på omständigheterna i det aktuella fallet, dels på vad som utgör en ändamålsenlig tillämpning av den bestämmelse som är i fråga. Med en sådan utgångspunkt vinner man en ökad flexibilitet i fråga om vad som utgör en rimlig rättstillämpning i det enskilda fallet. Å andra sidan innebär avsaknaden av fasta bedömningsprinciper att de inblandade parterna har sämre möjlighet att förutse vad som gäller (se vidare Heidbrink, Tankar om kontraktsfordringars uppkomst, Juridisk Tidsskrift 2010/11 s. 858).
När det gäller kortvariga avtal (momentana avtal) såsom ett visst köpeavtal, är det oftast inget problem att avgöra när fordringen uppkommit. Har ett bindande avtal träffats föreligger det som regel därmed också en fordran (och en däremot svarande förpliktelse). Även här kan dock tillämpningsproblem uppkomma.
Konkursborgenären A ville kvitta en egen konkursfordran mot konkursboets krav mot A att denne skulle återbetala vad som erhållits i förskott för varor som A skulle leverera efter avrop. Vid konkursutbrottet var A skyldig att leverera varor till konkursgäldenären till ett värde som motsvarade förskottet. Denna förpliktelse att utge varor var i sig inte kvittningsbar mot A:s penningfordran. Sedan konkursboet efter konkursutbrottet bestämt sig för att inte begära leverans omvandlades emellertid leveransanspråket till en fordran på återbetalning av förskottet, dvs. en penningfordran. Frågan var om denna fordran, vid tillämpningen av 5 kap. 15 § KonkL, skulle anses ha uppkommit före konkursutbrottet, med hänsyn till att fordringen vilade på ett avtal som ingåtts dessförinnan. HD fann att så inte var fallet, på grund av att förekomsten av en fullgången kvittningsbar penningfordran var beroende av konkursboets åtgärd att inte begära leverans. HD gav därför inte A rätt att kvitta (NJA 2009 s. 291)
Beträffande fordringar som har sin grund i varaktiga (perdurerande) avtal som gäller under en längre tid, t.ex. ett anställnings- eller hyresavtal, skulle märkliga konsekvenser kunna uppstå om man alltid skulle knyta fordringens uppkomst till tidpunkten för avtalets ingående. HD har också t.ex. i samband med bedömningen av vilka fordringar som omfattas av ett offentligt ackord gjort uttalanden som ger stöd för att en fordran på grund av ett varaktigt avtal i vissa situationer får anses ha uppkommit först vid en senare tidpunkt.
Ibland kan frågan uppkomma om en viss fordran har ersatts av en ny (s.k. novation). HD har under 2012 avgjort ett fall där ett konkursbo träffat avtal med en tidigare anställd om att denne skulle betala ett visst belopp till boet. Förpliktelsen grundade sig på att konkursgäldenären ett byggbolag hade utfört arbete på den anställdes fastighet. Konkursboet hävdade att boets fordran mot den anställde hade uppkommit efter konkursutbrottet och att den anställde därför inte kunde kvitta mot en egen fordran på lön mot konkursgäldenären. Enligt HD tydde dock ingenting i avtalstexten på att parterna avsett att skapa ett nytt fordringsförhållande. HD uttalade att en naturlig läsning av avtalet endast innebar att detta preciserade hur en redan befintlig skuld skulle betalas. HD hänvisade också till den konkursrättsliga frysningsprincipen, som innebär att förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen. Avtalet kunde därmed inte ges den innebörden att förutsättningarna för kvittning upphört (NJA 2012 s. 441).
En annan fråga är hur man ska se på uppkomstfrågan efter ett beslut om offentligt ackord. Får ackordsbeslutet samma effekt som en novation? Det vill säga ska det tidigare fordringsförhållandet anses ha upphört att gälla och har i stället en ny fordran uppkommit som avser betalning av ackordslikviden?
Skatteverkets uppfattning är att så inte är fallet. Genom ackordet förändras det tidigare fordringsförhållandet, men det upphör i grunden inte. Vid offentligt ackord i konkurs föreskrivs uttryckligen att borgenären även efter ackordet har möjlighet att utnyttja hela den ursprungliga konkursfordringen för kvittning (12 kap. 21 § fjärde stycket KonkL).
Även vid företagsrekonstruktion får kvittningsrätten anses stå kvar till fullo efter ett offentligt ackord (2 kap. 21 § FrekL). För Skatteverkets del innebär detta att ”gamla” skattefordringar som omfattas av ett offentligt ackord även efter ackordsbeslutet kan kvittas mot gäldenärens ”gamla” motfordringar (dvs. en slags legal restitutionsspärr). Om gäldenären efter ett offentligt ackord försätts i konkurs utan att till fullo ha betalat ackordslikviden gäller att hela det ursprungliga fordringsbeloppet ska beaktas vid fördelningen av det utdelningsbara beloppet. Dock kan inte borgenären få ut mer i utdelning än vad som kvarstår efter det offentliga ackordet (5 kap. 14 § KonkL).
I ett skatteärende eller ett skattemål kan skattebetalaren komma att tillerkännas en rätt till ersättning för kostnader för ombud m.m. enligt vad som närmare anges i 43 kap. SFL. Enligt Skatteverket ligger det närmast till hands att anse att denna ersättningsfordran uppkommit först i och med beslutet att bevilja ersättning.
I linje med detta har- vid tillämpning av bestämmelserna i ABL om personligt medansvar - en fordran på ersättning för rättegångskostnader ansetts uppkommen först när domstolen avgjort tvistemålet (Svea hovrätt, 2008-10-30, mål T 2201-08). Samma hovrätt har dock i ett senare fall ansett att en fordran på ersättning för rättegångskostnader uppkommit löpande, i takt med att ombudsarbetet utförts (Svea hovrätt, 2013-10-30, mål T 4219-13). Rättsläget är därmed något oklart.
I fråga om utomobligatoriskt skadestånd har den allmänna uppfattningen i doktrinen varit att en fordran på skadestånd uppkommer vid tidpunkten för den händelse som skadeståndsanspråket grundar sig på (första rättsfaktumets princip). Även andra uppfattningar har dock framförts, såsom att en sådan fordran ska anses tillkommen när den fixerats genom att samtliga de skadeståndgrundande grundrekvisiten uppfyllts (se Schultz, Skadeståndsfordrans uppkomst, Juridisk Tidsskrift 2010/11 s. 870).
Skatteverket anser att en bötesfordran uppkommer när den handling som föranlett bötesstraffet utförs. Dagen då bötesstraffet fastställs eller när böterna förfaller till betalnig saknar betydelse för när denna fordan ska anses uppkommen.
Vid skuldsanering har Skatteverket, i egenskap av borgenärsföreträdare, ställts inför frågan när fordringar avseende återbetalning av rättshjälpskostnad och avgift till Brottsofferfonden uppkommer. Skatteverket anser i dessa fall att uppkomsten inte kan knytas till den brottsliga gärning som i grunden föranlett fordringen. Fordringarnas existens är så knutna till domstolens avgörande att fordringarna bör anses uppkomna först när domstolen avgjort brottsansvarsfrågan och beslutat om fordringarna.
Nytt: 2016-05-09
Den som innehar en TV-mottagare ska betala TV-och radioavgift (TV-avgift). Om inte annat avtalats med RIKAB ska avgiften betalas i fyra poster för ett år. Varje post avser tre månader och ska betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens början, se 7 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Eftersom avgiften ska betalas i förskott så får avgiftsfordringen anses ha uppkommit på förfallodagen, trots att avgiften belöper på en senare period (jämför HD:s uttalande i NJA 2000 s. 569 om uppkomsttidpunkten för hyra som ska betalas i förskott).
I kvittningssituationer har frågan uppkommit när en utförares fordran på betalning från Skatteverket i samband med rot och rut har uppkommit. Utföraren kan begära sådan utbetalning först när arbetet är utfört och kunden har betalat halva arbetskostnaden. Utföraren har sedan att senast den 31 januari året efter att ansöka om utbetalning. Skatteverkets uppfattning är att utförarens fordran på betalning från Skatteverket uppkommer när kunden har betalat halva arbetskostnaden. Det är då de nödvändiga omständigheterna för fordrans uppkomst föreligger. Att det krävs en ansökan för att uföraren ska få utbetalning kan inte anses ha någon betydelse för uppkomsttidpunkten.
Det kan hända att Skatteverket beslutar att utföraren ska betala tillbaka vad som felaktigt utbetalats till denne. (14 § lagen [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete). Fordringar på återkrav kan uppkomma i ett antal olika situationer. När en fordran på återkrav ska anses uppkommen är beroende av vilken situation som har lett till återkravet. Om t.ex. en ansökan som har lämnats in till Skatteverket innehåller felaktiga uppgifter så anser Skatteverket att fordran på återkrav uppkommer när den felaktiga ansökan lämnades till Skatteverket. Om återkravet istället beror på att utföraren har betalat tillbaka ett belopp till köparen som tidigare legat till grund för beslut om utbetalning så har fordran på återkrav uppkommit när utföraren återbetalar beloppet till köparen.
Om utföraren är en juridisk person och om den felaktiga utbetalningen beror på ett brottsligt förfarande kan det även bli aktuellt att begära skadestånd av företrädarna med stöd av 2 kap. 2 § SkL (målsägandeanspråk i samband med åtal). Det är Skatteverkets uppfattning att fordran gällande skadestånd har uppkommit när det oriktiga handlande som grundat återkravet inträffade, dvs. när den oriktiga ansökan lämnades in.