Sakrättsliga frågor kan uppkomma i många olika situationer, t.ex. när Kronofogden ska utmäta egendom eller verkställa kvarstads- och betalningssäkringsbeslut enligt reglerna i utsökningsbalken.
Sakrätt är en juridisk term som innefattar ett rättsförhållande eller ett avtalsförhållande som berör tredje man. Det finns i huvudsak tre typer av sakrätter:
För att avgöra vem som är ägare till viss egendom får man tillämpa vanliga civilrättsliga principer och regler, dels obligationsrättsliga och dels sakrättsliga. Med obligationsrättsliga regler menas rättsregler som reglerar förhållandet mellan två avtalsparter. Reglernas syfte är att lösa konflikter som kan uppstå mellan avtalsparterna. Sakrättsliga regler handlar om förhållandet till tredje man, d.v.s. personer som står utanför avtalet. Sakrättsreglerna är tvingande och kan inte avtalas bort.
En sakrättskonflikt kan t.ex. beskrivas som att två personer, A och C, gör anspråk på en viss egendom som finns hos B. Tredje man kan vara borgenärer till B eller så kan det vara fråga om rätt ägare till ett föremål som någon (en tjuv eller hyresman) har sålt. Tredje man kan också vara en tidigare köpare till samma egendom (tvesala). Sakrättsreglernas syfte är att lösa dessa äganderättskonflikter.
Ett sakrättsligt problem kan uppkomma i flera olika situationer, t.ex. när Kronofogden ska utmäta eller verkställa kvarstads- och betalningssäkringsbeslut enligt reglerna i utsökningsbalken. Vid konkurs kan sakrättsreglerna avgöra frågan om vilken egendom som ingår i ett konkursbo.
Sakrättsliga regler ger svar på frågan om en viss egendom kan utmätas för gäldenärens skulder. Kronofogden måste utreda om en viss egendom verkligen tillhör gäldenären och att inte någon annan har ett sakrättsligt skyddat anspråk på egendomen.
För att Kronofogden ska kunna utmäta egendom hos en gäldenär måste ett antal förutsättningar vara uppfyllda. En förutsättning är att endast egendom som tillhör gäldenären får utmätas för hans eller hennes skulder. Lös egendom får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (4 kap. 17 § UB). Utöver detta ska den egendom som gäldenären har i sin besittning anses tillhöra honom eller henne, enligt regler om äganderättspresumtioner (4 kap. 18–19 §§ UB). Begreppet ”tillhör” är ett civilrättsligt begrepp, vilket betyder att gäldenären ska äga egendomen enligt civilrättsliga regler. Med besittning menas att en person faktiskt har kontrollen över egendomen, oavsett om han eller hon har rätt att ha det.
Vi utgår från att en överlåtelse av en bil från A till B gäller dem emellan enligt obligationsrättsliga regler. Om B visar upp ett kvitto på att han har betalat bilen har han bättre rätt till bilen. Trots detta kan Kronofogden utmäta bilen för A:s skuld. Det kan nämligen vara så att B:s obligationsrättsligt giltiga förvärv av bilen inte har sakrättsligt skydd, vilket är fallet om bilen fortfarande finns kvar i A:s besittning. Om bilen inte har överlämnats till B ska Kronofogden inte beakta B:s rätt till bilen, utan B måste i stället kräva sin rätt mot A. Sakrättsreglerna ger här svar på frågan om bilen kan utmätas för A:s skulder.
För att lösa sakrättsliga problem är det avgörande om det är fråga om fast eller lös egendom. Se t.ex. ett avgörande som gällde frågan om huruvida en mjölkkvot utgjorde lös eller fast egendom och därmed antingen gick in under företagshypotek i gäldenärens rörelse eller under fastighetspant (NJA 2001 s. 46). Ett annat avgörande gällde frågan om huruvida en flytdocka utgjorde industritillbehör till tomträtt eller lösöre i samband med att man prövade giltigheten av säkerhetsöverlåtelsen av dockan (NJA 1997 s. 660).
Lös egendom kan endast definieras negativt, vilket betyder att allt som inte är fast egendom är lös egendom. Vad fast egendom är definieras i JB (1 kap. 1 § och 2 kap. 1−3 §§ JB). Fast egendom utmäts med stöd av reglerna i 4 kap. 24 § UB. Även olika underkategorier av den lösa egendomen har betydelse inom sakrätten, eftersom olika regler gäller beroende på egendomsslaget.
En immateriell tillgång är en lös egendom som saknar fysisk form. Immateriella tillgångar utgör en stor del av värdet i dagens företag. Den immaterialrättsliga lagstiftningen reglerar de obligationsrättsliga förhållandena mellan rättighetsinnehavare, avtalspartner och utomstående. I vissa lagar finns bestämmelser om utmätningsfrihet och rättigheternas ställning i konkurs.
Vid överlåtelse av lös egendom får en köpare skydd mot säljarens borgenärer först när varan har överlämnats (traderats) till köparen, den s.k. traditionsprincipen. I och med att egendomen går över i köparens besittning är överlåtelsen sakrättsligt fullbordad.
Besittningsbegreppet har ingenting med ägande att göra. När man bedömer vem som har besittning av en viss egendom ser man till vem som har den omedelbara fysiska kontrollen över egendomen. I praxis har även medelbar besittning godtagits, d.v.s. när någon har egendomen för gäldenärens räkning så anses denne ha besittning av egendomen (NJA 1984 s. 132 och NJA 1984 s. 456 om utmätning av travhästar).
Regeringen beslutade den 14 mars 2013 att tillsätta en utredning (Lösöreköpskommittén, JU 2013:5) med uppdrag att ta ställning till frågan om det finns långsiktiga och stora samhällsekonomiska fördelar med att slopa traditionsprincipen och i stället övergå till avtalsprincipen. Avtalsprincipen innebär att köparen får skydd mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet.
I SOU 2015:18, Lösöresköp och registerpant, lämnar kommittén sitt betänkande där en övergång till avtalsprincipen föreslås.
Underrättelse (denuntiation) har för vissa egendomsslag samma sakrättsliga verkan som tradition. Om någon förvärvar ett enkelt skuldebrev (31 § första stycket SkbrL) eller vanliga enkla fordringsrätter (analogivis med 31 § första stycket SkbrL), får han eller hon sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer vid underrättelse till gäldenären. Är fordringen i tredje mans besittning räcker det att denne underrättas.
För sakrättslig verkan krävs det att en pantsatt/överlåten fordring blivit tillräckligt bestämd och därmed har ett förmögenhetsvärde.
För sakrättslig verkan krävs det även att fordringen blivit tillräckligt bestämd och därmed har ett förmögenhetsvärde.
Om någon överlåter lös egendom som finns i tredje mans besittning anses köparen skyddad mot säljarens borgenärer i och med att säljaren eller köparen underrättar tredje man om att överlåtelse har skett (NJA 1995 s. 367)
Gäldenären hade överlåtit en fordran på ersättning för rättegångskostnad till sitt rättegångsombud. Ombudet hade förklarat för motpartens ombud att fordran på ersättning hade överlåtits till honom. Frågan var då om motpartens ombud hade fullmakt att motta en denuntiation. HD fann att eftersom en fullmakt ska tolkas restriktivt och det inte framgick av ordalydelsen i fullmakten att den omfattade behörighet att ta emot en denuntiation så hade överlåtelsen ingen sakrättslig verkan (NJA 2012 s. 697).
Nytt: 2016-03-15
Kronofogden utmätte gäldenärens andel av ett dödsbo. Gäldenären överklagade och gjorde gällande att hon överlåtit sin andel av arvet genom ett arvsavstående och att utmätningsbeslutet därför skulle undanröjas. HD fann att ett arvsavstående erhåller skydd mot den avstående arvingens borgenärer när dödsboet har underrättats om arvsavståendet. I de fall boet inte är avträtt till förvaltning av boutredningsman och det inte heller finns någon testamentsexekutor ska underrättelsen lämnas till de övriga dödsbodelägarna. Det kan vara tillräckligt att arvsavståendet anmäls vid bouppteckningsförrättningen, trots att inte alla delägare är närvarande, under förutsättning att arvsavståendet då även antecknas i bouppteckningen. Eftersom gäldenären i det aktuella fallet inte visat att sådan underrättelse skett hade arvsavståendet ingen sakrättslig verkan (NJA 1993 s 34).
När det gäller konsumentköp har kravet på att varan måste överlämnas till köparen för att han eller hon ska få sakrättsligt skydd avskaffats (49 § i konsumentköplagen och prop. 2001/02:134 s. 71). Under förutsättning att den köpta varan är individualiserad får köparen redan genom avtalet skydd mot säljarens borgenärer.
Även vid överlåtelse av fast egendom blir överlåtelsen gällande mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet. I ett fall överlät en hyresgäst lösören till fastighetsägaren men behöll besittningen av dessa. Fastighetsägaren ansågs skyddad mot hyresgästens konkursborgenärer redan genom avtalet, eftersom lösörena genom avtalet blivit tillbehör till hans fasta egendom (NJA 2007 s. 652).
Normalt kan inte sakrättsligt skydd för immateriella tillgångar skapas genom tradition, eftersom det inte finns något fysiskt föremål som kan överlämnas i någon annans besittning. Överlåtelser, upplåtelse av nyttjanderätt, pantsättning m.m. sker genom avtal. Det är därför inte möjligt att göra ett godtrosförvärv av en immaterialrätt. Däremot uppkommer sakrättsligt skydd genom avtalet eller genom registrering.
En säkerhetsrätt är en rättighet som ska ge en borgenär säkerhet för att en förpliktelse (t.ex. betalning) fullgörs. Exempel på säkerhetsrätter är:
Vissa säkerhetsrätter ger separationsrätt, vilket betyder att rättighetsinnehavaren har rätt att få egendom separerad från gäldenärens egendomsmassa. Egendomen ska hållas utanför insolvensförfarandet eller utmätningen. Om gäldenären har besittning till egendomen förutsätts den tillhöra gäldenären (4 kap. 17 § UB). Borgenären måste då aktivt utöva sin separationsrätt och egendomen måste också vara individualiserbar.
Att en säkerhetsrätt medför förmånsrätt innebär att objektet för säkerheten fortfarande är gäldenärens egendom och ska ingå i t.ex. en konkurs. Säkerhetsinnehavaren får göra gällande fordringsanspråket och den förmånsrätt han eller hon yrkar.
En borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd ska inte påverkas av att egendom som tillhör gäldenären finns i en annan medlemsstat vid den tidpunkt när ett insolvensförfarande inleds i en annan medlemsstat (insolvensförordningen artikel 5). Avgörande för vilket regelsystem som ska tillämpas är var egendomen finns vid tidpunkten när förfarandet inleds (lex rei sitae). Det gäller oavsett vilken typ av egendom det handlar om.
Motsvarande bestämmelser återfinns i de lagar som reglerar de gränsöverskridande nordiska konkurserna.
När det gäller utmätning (specialexekution) saknas motsvarande reglering. Kronofogden är enbart behörig att utmäta egendom som finns i Sverige samt skepp och luftfartyg som är registrerade i Sverige. Av allmänna principer följer att Kronofogden då tillämpar svensk lagstiftning. Samma principer gäller för andra staters verkställighetsorgan. De är som huvudregel skyldiga att hålla sig till sin interna rättsordning.
En fråga som några gånger har kommit upp till prövning är om Kronofogden – utan reglering – måste respektera sakrätter som är upplåtna i andra stater. Det sakrättsliga skyddet varierar inom Europa. När det gäller överlåtelse och pantsättning av lösöre är det vanligt att förvärvaren respektive panthavaren får sakrättsligt skydd redan i och med avtalet.
Ett parti mattor hade sålts i Tyskland på avbetalning och med äganderättsförbehåll. När köparen försattes i konkurs i Sverige åberopade säljaren tysk rätt och gjorde gällande separationsrätt. Konkursboet bestred på den grunden att eftersom mattorna var avsedda att exporteras till Sverige och säljas vidare i Sverige, så var svensk rätt gällande. Enligt svensk rätt kan ett äganderättsförbehåll inte göras gällande om godset är avsett för vidareförsäljning. Konkursboet fick rätt i alla instanser (NJA 1978 s. 593).
Kronofogden hade utmätt en bil i Sverige som var registrerad i Tyskland. Utmätningen överklagades av gäldenären som anförde att han var yrkesverksam i Tyskland. För att finansiera bilinköpet hade han belånat bilen i en tysk bank. Han hade verkställt en fullt laglig säkerhetsöverlåtelse enligt tysk rätt. En sådan säkerhetsöverlåtelse måste vara giltig även mot hans fordringsägare i Sverige. Det var här fråga om ett tyskregistrerat fordon ägt av en person bosatt i Tyskland och belånat i ett tyskt kreditinstitut. Med hänsyn bl.a. till att gäldenären hade beaktansvärd anknytning till Tyskland och att meningen var att bilen inom kort skulle återföras till Tyskland, fann HD att säkerhetsöverlåtelsen skulle tilläggas rättsverkan även vid utmätning i Sverige. HD upphävde utmätningen av bilen (NJA 1984 s. 693).