En svårt skuldsatt fysisk person med anknytning till Sverige kan få skuldsanering om det är skäligt.
Enbart fysiska personer kan få skuldsanering. Bolag och andra juridiska personer med ekonomiska problem är hänvisade till konkurs eller företagsrekonstruktion.
För att en gäldenär som tidigare har beviljats skuldsanering ska kunna få skuldsanering en andra gång krävs det särskilda skäl (10 § NSksanL). I förhållande till 2006 års skuldsaneringslag innebär detta en viss uppmjukning, eftersom det tidigare krävdes synnerliga skäl. Utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet får det prövas om det finns omständigheter som med tillräcklig styrka talar för att skuldsanering ska beviljas på nytt (prop. 2015/16:125 s. 209).
För skuldsanering krävs att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (6 § NSksanL). Detta anknytningskrav har sitt ursprung i uttrycket ”platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen”, som finns såväl i EU:s insolvensförordning 1346/2000 som i EU:s reviderade insolvensförordning 2015/848. Den senare gäller från den 26 juni 2017 och ska tillämpas även på svenska skuldsaneringsförfaranden. Fram till dess att den reviderade förordningen blir direkt tillämplig ska Kronofogden vid sin prövning tillämpa och tolka anknytningskravet i ljuset av EU-lagstiftningen.
Detta innebär att en gäldenär förutsätts ha sina huvudsakliga intressen i Sverige, om hen har sin hemvist här. Om gäldenären skulle ha sin hemvist i en annan stat så kan anknytningskravet till Sverige ändå vara uppfyllt om gäldenären av andra skäl kan anses ha sina huvudsakliga intressen här.
Likaså förutsätts en gäldenär som driver enskild näringsverksamhet ha sina huvudsakliga intressen i Sverige om det huvudsakliga verksamhetsstället finns här.
Vid bedömningen av om gäldenären har sin hemvist i Sverige är folkbokföringen en omständighet som ska beaktas. Om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte kan bestämmas utifrån hemvisten så måste en samlad bedömning göras och hänsyn tas till samtliga omständigheter, t.ex. medborgarskap, folkbokföring, bosättning, inkomstkälla, beskattningsland, var tillgångar finns och skulder har uppkommit samt var exekutiva åtgärder pågår (prop. 2015/16:125 s. 205).
En fysisk person som bedriver näringsverksamhet kan beviljas skuldsanering om de ekonomiska förhållandena i näringsverksamheten är enkla att utreda (8 § NSksanL). De ekonomiska förhållandena får inte vara komplicerade eller annars svåra att överblicka. Som exempel nämns i förarbetena enklare konsultverksamhet, verksamhet bestående av hushållsnära tjänster eller frisörer. Även om omsättningen är hög kan de ekonomiska förhållandena vara enkla att utreda. Risken för komplicerade mellanhavanden i verksamheten kan dock öka med verksamhetens omfattning (prop. 2010/11:31 s. 15 och 23). Det får inte finnas några utestående åtaganden av betydelse, inte heller ouppklarade förhållanden med Skatteverket eller komplikationer i övrigt.
I övrigt gäller samma förutsättningar för näringsidkare som för övriga gäldenärer.
Det finns inget som hindrar en f.d. näringsidkare att ansöka om skuldsanering. Skulder från en avslutad verksamhet omfattas normalt av skuldsaneringsförfarandet. Lagstiftaren uttalade redan i förarbetena till den ursprungliga skuldsaneringslagen att en f.d. företagare inte ska vara utesluten från att få skuldsanering. Skulder från en tidigare bedriven näringsverksamhet bör dessutom normalt ses som något positivt vid den allmänna skälighetsbedömningen (prop. 1993/94:123 s. 100).
I NJA 1998 s. 259 beviljades däremot inte skuldsanering för en f.d. näringsidkare eftersom hans skulder berodde på att han inte hade betalat arbetsgivaravgifter till staten och att han inte heller hade gjort något skatteavdrag för sina anställda. Samma bedömning gjorde Svea hovrätt i RH 1996:7 där en ställföreträdare för ett aktiebolag hade blivit betalningsskyldig för obetalda skatter och arbetsgivaravgifter. Samma hovrätt har i ett senare avgörande ansett det vara skäligt att bevilja skuldsanering för en person som påförts företrädaransvar. Hovrätten hänvisade till att bolagets skuld minskade från det att den förföll till betalning till dess att bolaget gick i konkurs och att det heller inte hade framkommit något annat än att verksamheten varit seriös (Svea HovR 2014-05-09, mål nr ÖÄ 10781-13).
Den som har beviljats skuldsanering är inte förhindrad att därefter bli näringsidkare. I praktiken kan detta emellertid innebära vissa problem med att fastställa betalningsplanen eftersom gäldenärens inkomster vid en sådan situation kan variera och ändras över tid.
En gäldenär som har näringsförbud får inte beviljas skuldsanering (8 § NSksanL). Om gäldenären tidigare har haft ett näringsförbud som senare upphävts så ska Kronofogden pröva om det ändå vid en helhetsbedömning är skäligt att bevilja skuldsanering.
Från och med den 1 november 2016 finns det även möjlighet för en näringsidkare eller f.d. näringsidkare att ansöka om F-skuldsanering. Det är en särskild form av skuldsanering som regleras i en särskild lag, FSksanL. En ansökan om ”vanlig” skuldsanering och F-skuldsanering kan inte behandlas parallellt. Det innebär att en ansökan om ”vanlig” skuldsanering ska avvisas om gäldenären har ansökt om F-skuldsanering (14 § NSksanL).
Gäldenärens ansökan ska vara skriftlig. Från och med den 1 november 2016 går det att lämna in en ansökan även på elektronisk väg (11 § NSksanL).
I förhållande till 2006 års skuldsaneringslag innebär 2016 års skuldsaneringslag en viss lättnad när det gäller gäldenärens skyldighet att lämna uppgift om sina skulder. Som helhet gäller samma utredningskrav som tidigare, men borgenärerna har fått ett större ansvar för att se till att alla skulder som kommer att omfattas av en skuldsanering också anmäls.
Gäldenären ska i sin ansökan uppge de borgenärer som gäldenären känner till, men det krävs inte att gäldenären ingående och i detalj redovisar för sina skulder. Det räcker att gäldenären kan uppskatta skulden till varje borgenär, vilket även innebär att uppgifterna inte behöver innehålla närmare detaljer om uppkomstdatum, förfallodag, räntesatser m.m. (12 § NSksanL samt prop. 2015/16:125 s. 210).
I stället är det borgenärernas uppgift att i sin fordringsanmälan lämna närmare uppgifter om bl.a. fordringarnas belopp, uppkomstdatum, förfallodag, upplupen ränta och räntesatser. Med anledning av den nya ordningen med Kronofogden som betalningsförmedlare måste borgenären numera också lämna uppgift om till vilket konto betalningen ska ske (19 § NSksanL och prop. 2015/16:125 s. 63 och 215).
Precis som tidigare är gäldenären skyldig att lämna in uppgifter om sina ekonomiska och personliga förhållanden. Det innebär bland annat att gäldenären i sin ansökan måste redogöra för sina tillgångar, inkomster och utgifter (12 § första stycket 2 NSksanL). I den nya lagen har det förtydligats att Kronofogden har ett ansvar för att kontrollera gäldenärens uppgifter och vid behov begära in underlag för dem. Kronofogden ska vid behov kontrollera gäldenärens uppgifter mot innehållet i myndighetens register samt inhämta upplysningar från andra myndigheter om gäldenärens personliga förhållanden (15 § första stycket NSksanL). I det enskilda fallet har Kronofogden även möjlighet att kalla gäldenären till ett sammanträde för att avgöra om skuldsanering ska inledas (15 § andra stycket NSksanL).
Om Kronofogden anser att gäldenärens ansökan är bristfällig i något avseende så ska gäldenären föreläggas att komma in med en komplettering. Om ansökan är så bristfällig att den inte kan prövas i sak och om gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen så ska ansökan avvisas (13 § NSksanL).
För att Kronofogden ska kunna bevilja en skuldsanering krävs det att gäldenären är kvalificerat insolvent. Med det menas att gäldenären är så skuldsatt att hen inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga med hänsyn till samtliga omständigheter kan antas bestå under överskådlig tid (7 § NSksanL).
I förhållande till 2006 års skuldsaneringslag innebär detta en viss precisering och nyansering av kravet på kvalificerad insolvens. Ändringen syftar till att motverka den utveckling som har följt på rättsfallet NJA 2010 s. 496 och som har inneburit att utgångspunkten för vad som är att betrakta som överskådlig tid mera regelmässigt kommit att bestämmas till 15 år.
I förarbetena till den nya skuldsaneringslagen betonas det att bedömningen av tidsperspektivet ska ske nyanserat och inte enbart utifrån en matematisk beräkning av hur lång tid det skulle ta för en gäldenär med en viss inkomstnivå att betala sina skulder. En sådan beräkning måste följas av en realistisk prognos över gäldenärens förutsättningar, med beaktande av samtliga kända omständigheter. Skuldernas storlek och den beräknade skuldökningen måste ställas i relation inte bara till ålder, hälsa och inkomst utan även till sådant som arbetsförmåga, utbildning och möjlighet att vid arbetslöshet få arbete och förväntade inkomster. Annat som kan beaktas är t.ex. familjeförhållanden och förhållandena på arbetsmarknaden. Vad som utgör överskådlig tid kan därmed komma att variera avsevärt mellan olika gäldenärer. Någon statisk tidsperiod kan därför inte tillämpas.
Det förhållandet att prognosen över gäldenärens förutsättningar innehåller ett visst mått av osäkerhet utgör inte skäl för att avslå ansökan. Gäldenären är alltså inte diskvalificerad från skuldsanering enbart på grund av att hen t.ex. är yngre eller förvärvsarbetande. Inte heller en konjunkturbetonad arbetslöshet är i sig diskvalificerande, utan samtliga förhållanden måste beaktas, såsom vilka förutsättningar gäldenären bedöms ha att i framtiden skaffa sig anställning och vilken inkomst som gäldenären då skulle kunna ha (prop. 2015/16:125 s. 207).
Det finns ingen beloppsgräns som skuldbördan måste överstiga. I tidigare förarbeten anges dock att en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par hundra tusen kronor för en person med fast och regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering ska komma i fråga. För personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst kan dock det kvalificerade insolvensrekvisitet vara uppfyllt även vid förhållandevis låg nettoskuldsättning. Med nettoskuldbörda menas den skuldbörda som återstår efter det att gäldenären har sålt egendom som hen och hens familj inte är i absolut behov av. Det är exempelvis inte rimligt att den som vill komma i fråga för skuldsanering behåller dyrbara tillgångar som dyrare bostad, sommarhus, bil, båt eller liknande. I de allra flesta fall torde emellertid gäldenären redan ha sålt det mesta av sin egendom som är möjlig att avyttra innan frågan om skuldsanering aktualiseras (prop. 1993/94:123 s. 93).
En gäldenär kan vara kvalificerat insolvent även om makens eller sambons framtida inkomst är oklar. Trots att en ansökan om skuldsanering enbart avser gäldenärens ekonomiska förhållanden kan övriga familjemedlemmars inkomster och tillgångar få betydelse vid den skälighetsbedömning som sedan ska göras (Göta HovR 2012-12-20, mål nr ÖÄ 2446-12 och HovR VS 2013-01-31, mål nr ÖÄ 3628-12).
För att Kronofogden ska kunna bevilja skuldsanering krävs det även att det är skäligt med hänsyn till personliga och ekonomiska förhållanden att gäldenären beviljas skuldsanering (9 § första stycket NSksanL).
Kronofogden ska särskilt beakta omständigheterna vid skuldernas tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och hur gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering (9 § andra stycket NSksanL).
Något som inte uttryckligen anges i lagtexten men som ändå är en förutsättning för skuldsanering är att gäldenären inte äger en dyrare bostad, sommarhus, bil, båt eller liknande (prop. 1993/94:123 s. 93). Gäldenären förutsätts i princip ha sålt sådan egendom för att betala av sina skulder. Enligt ett ställningstagande av Kronofogden bör en fastighet eller bostadsrätt med ett nettovärde om högst 150 000–200 000 kr inte vara ett hinder för skuldsanering. En samlad bedömning ska göras av gäldenärens situation (3/10/SKUSAN – Gäldenärs tillgång i form av fastighet eller bostadsrätt i skuldsaneringsärenden).
Även en tillgång i form av pensionsrättighet kan komma att utesluta en skuldsanering. I praxis har ett stort pensionskapital i kombination med att utbetalningen ligger nära i tiden ansetts utgöra hinder för en skuldsanering (RH 1999:112).
Tidigare var det uteslutet med skuldsanering om merparten av skulderna inte var äldre än tre till fyra år. Tanken var att gäldenären först skulle ha försökt att lösa sina ekonomiska problem på egen hand. Sedan den 1 juli 2011 ska skuldernas ålder inte längre beaktas särskilt vid bedömningen av om det är skäligt att bevilja skuldsanering. Nya skulder är alltså inte ett hinder mot att skuldsanering beviljas utan endast en omständighet som ska beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen. Men man kan inte helt bortse från betydelsen av skuldernas ålder. Det kan ha stor betydelse hur lång tid en gäldenär har brottats med sina skuldproblem. I allmänhet får behovet av ekonomisk rehabilitering anses särskilt påtagligt när det är fråga om gamla skulder. Samtidigt är förekomsten av gamla skulder inte ensamt tillräckligt för att det ska anses skäligt med skuldsanering (prop. 2010/11:31 s. 16 och 23).
Om en gäldenär på grund av oförutsedda omständigheter har tvingats sälja en fastighet med förlust och därmed fått en stor skuld till banken är det inte uteslutet att skuldsanering skulle kunna beviljas även om endast en kort tid förflutit sedan skulderna uppkom. Däremot kan det tala mot en skuldsanering om gäldenären utan rimliga skäl fortsatt att skuldsätta sig sedan hen blivit överskuldsatt.
Vid skälighetsbedömningen ska Kronofogden särskilt beakta hur och varför en skuld har uppkommit. Skulder på grund av t.ex. lyxkonsumtion, misslyckad spekulation eller skadestånd på grund av brott kan tala emot en skuldsanering. Däremot ska normalt skulder som uppkommit på grund av en tidigare näringsverksamhet beaktas positivt vid den allmänna skälighetsbedömningen. Se även Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen: En kommentar till 2006 års lag (1 mars 2013, Zeteo), kommentaren till 4 § tredje stycket SksanL under rubriken Omständigheterna vid skuldernas tillkomst.
Exempel: hur skulderna har bedömts
En tidigare alkoholist som kommit till rätta med sina alkoholproblem beviljades skuldsanering då merparten av skulderna hade samband med alkoholförtäring (NJA 1996 s. 548).
Däremot vägrades i ett annat fall en gäldenär med skulder om drygt en miljon kronor skuldsanering eftersom skulderna avsåg flera utlandsresor, dyrbara möbler, kläder etc. Denna konsumtion överskred vida familjens ekonomiska resurser. Gäldenären hade inte heller använt en lotterivinst om 730 000 kronor för att betala av på skulderna (RH 1995:132).
I ett tredje fall ansågs det inte heller skäligt att bevilja en gäldenär med skulder om närmare tre och en halv miljon kronor skuldsanering. Skulderna berodde på misslyckade optionsaffärer (RH 1996:102).
Gäldenärens ansträngningar att fullgöra sina förpliktelser ska också särskilt beaktas. Kronofogden ska bland annat ta hänsyn till om gäldenären har försökt att göra rätt för sig mot sina borgenärer och vid tidigare verkställighetsåtgärder öppet redovisat sina tillgångar och inkomster. Har gäldenären däremot aktivt försökt hålla sig undan krav från borgenärerna, överlåtit egendom på närstående eller på annat illojalt sätt försökt att ”skydda” sig mot betalningskrav talar det emot en skuldsanering.
Även mindre flagranta förhållningssätt såsom att det framkommit att gäldenären inte har gjort vad hen har kunnat för att betala sina skulder räknas till hens nackdel vid bedömningen (prop. 1993/94:123, s. 98). Se även Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen: En kommentar till 2006 års lag (1 mars 2013, Zeteo), kommentaren till 4 § tredje stycket SksanL under rubriken De ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser.
En gäldenär som under skuldsaneringsärendets handläggning flyttade från en lägenhet med en månadshyra om 5 000 kr till en större lägenhet som kostade cirka 10 000 kr i månaden vägrades skuldsanering (RH 1996:15).
Inte heller beviljades skuldsanering för den gäldenär som under tre år hade låtit bli att betala något till sina borgenärer trots att han hade ett betalningsutrymme. Han hade även låtit bli att berätta om vissa av sina inkomster när han erbjudit borgenärerna en avbetalningsplan (RH 1996:46).
I ett tredje fall hade en gäldenär vid upprepade tillfällen dömts till relativt långa fängelsestraff för bl.a. misshandel och tillgreppsbrott. Hovrätten ansåg att gäldenären genom sitt levnadssätt hade försatt sig i en situation där han inte kunnat skaffa sig tillräckliga inkomster för att fullgöra sina betalningsförpliktelser (RH 2002:34).
Gäldenären ska utifrån sin förmåga vara aktiv och lojalt medverka till att skuldsaneringsutredningen blir korrekt och fullständig. Se även Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen: En kommentar till 2006 års lag (1 mars 2013, Zeteo), kommentaren till 4 § tredje stycket SksanL under rubriken Gäldenärens medverkan under handläggningen av ärendet om skuldsanering.
I ett hovrättsavgörande framkom under handläggningen av skuldsaneringsärendet uppgifter om att gäldenären var sambo trots att han påstod något annat. Eftersom gäldenären inte visat att han inte var sambo blev utgångspunkten för bedömningen att ett samboförhållande förelåg. Hovrätten ansåg att gäldenären hade lämnat vilseledande uppgifter om sina personliga och ekonomiska förhållanden i sådan grad att han brustit i sin medverkan. Det var därför inte skäligt att skuldsanering skulle beviljas (Svea 2011-09-13, mål nr ÖÄ 4866-11).
Vid den allmänna skälighetsprövningen gör Kronofogden en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som rör gäldenärens ekonomi och personliga förhållanden. Utöver det som särskilt ska beaktas kan det finnas andra omständigheter som ska vägas in i bedömningen. Bland annat bör gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering och borgenärens berättigade intresse av att få så stor del av sina fordringar betalda som möjligt vägas in.
En särskild fråga är om det har någon betydelse att gäldenärens make eller maka (eller annan medlem av hushållet) har mycket bättre ekonomiska förhållanden än gäldenären. Det finns inte något krav på att någon annan ska tvingas betala skulder som enbart gäldenären har dragit på sig. Däremot har makens eller makans förmögenhet och inkomster betydelse när man ska bedöma om gäldenären har en så hög levnadsstandard att det skulle framstå som stötande att bevilja skuldsanering (NJA 2014 s. 621)
Enstaka omständigheter som talar emot en skuldsanering ska inte vara avgörande utan Kronofogden ska göra en nyanserad prövning med beaktande av samtliga omständigheter (prop. 2005/06:124 s. 41−42). Se även Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen: En kommentar till 2006 års lag (1 mars 2013, Zeteo), kommentaren till 4 § tredje stycket SksanL under rubriken Andra omständigheter.
En 50-årig gäldenär hade en skuldbörda på närmare 2,5 miljon kronor, varav merparten avsåg ställföreträdaransvar. Huvuddelen av skulderna hade anknytning till en tidigare bedriven näringsverksamhet. Han hade även dömts för brott mot uppbördslagen. Högsta domstolen framhöll att brottsligheten avsett stora belopp och pågått under lång tid. Skuldsättningen hade på detta sätt ökat väsentligt. Skattemedel hade använts som riskkapital i näringsverksamheten. Högsta domstolen fann det inte skäligt att bevilja honom skuldsanering (NJA 1998 s. 259). Jämför även ett liknande hovrättsavgörande RH 1996:7.
Två makar hade skulder om cirka 19 miljoner kr. HD påpekade att den verksamhet som gäldenären bedrivit varit ekonomiskt omfattande med innehåll av klart spekulativa inslag som inneburit ett högt risktagande. Mannen hade tagit krediter och lämnat borgensansvar till belopp som långt överstigit hans betalningsförmåga. HD fann att det inte var skäligt att bevilja någon av makarna skuldsanering (NJA 2001 s. 601 I och II).
Däremot beviljades en gäldenär som hade skulder på drygt två miljoner kronor från en tidigare näringsverksamhet skuldsanering trots att både hon och hennes sambo dömts för oredlighetsbrott. HD ansåg dock att detta, bland annat med hänsyn till den långa tid (cirka 13 år) som förflutit, inte hindrade skuldsanering (NJA 2003 s. 437).
I två avgöranden har hovrätter ansett att skadeståndsskulder på grund av brott inte utgjort hinder mot skuldsanering. I det ena fallet hade gäldenären skulder om cirka 530 000 kr, varav 225 000 kr var skadestånd på grund av ett cirka sju år gammalt trafikonykterhetsbrott. Gäldenären hade kommit till rätta med det missbruk som förelåg vid tidpunkten för brottet. Hovrätten ansåg inte att skadeståndet hindrade en skuldsanering. I beslutet hänvisades uttryckligen till gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering (RH 1996:33). Se även liknande RH 2008:93 och Svea 2014-07-01 mål nr ÖÄ 11886-13 .
Däremot bedömde en annan hovrätt att det var oskäligt att bevilja skuldsanering för en gäldenär som dömts till skadestånd för våldtäkt där gäldenären inte betalat något av skadeståndet och brottet låg förhållandevis nära i tiden. Vidare ansåg hovrätten att den omständigheten att målsäganden hade fått ersättning genom brottsskadeersättning visserligen kunde tillmätas viss betydelse men att det inte var tillräckligt för att uppväga den restriktivitet som enligt hovrätten bör gälla vid skadestånd hänförligt till ett våldtäktsbrott (HovR ÖN 2011-09-21 mål nr ÖÄ 325-11).
I ett hovrättsavgörande var omständigheten att gäldenären saknade fast och stabil anställning. Om han skulle beviljas skuldsanering med en betalningsplan fanns det enligt domstolen risk att han vid en eventuell framtida arbetslöshet kunde komma att sakna möjlighet att följa betalningsplanen. Ett skuldsaneringsbeslut kan endast ändras om gäldenärens ekonomiska förhållanden har väsentligen förändrats efter beslutet om skuldsanering och detta beror på omständigheter som inte kunnat förutses vid beslutet, eller det finns synnerliga skäl. Genom att gäldenären vid prövningstillfället saknade fast anställning kunde risken att han i framtiden mister sin inkomst förutses. Det kunde därför komma att saknas förutsättningar att senare ändra skuldsaneringsbeslutet vid en eventuell framtida förändring av hans inkomst. Om gäldenären i framtiden inte klarar av att följa betalningsplanen och inte heller kan få beviljat en ändring av denna, kan skuldsaneringen komma att misslyckas. En gäldenär kan i princip endast beviljas skuldsanering en gång. Gäldenärens osäkra inkomstförhållanden medförde därför att det för närvarande inte ansågs skäligt att bevilja honom skuldsanering (HovR VS 2015-07-29, mål nr ÖÄ 3603-15).
Genom införandet av den nya skuldsaneringslagen den 1 november 2016 förändrades systemet för gäldenärens betalningar i flera avseenden.
Tidigare gällde att gäldenären skulle börja betala först när Kronofogden hade meddelat ett slutligt beslut om skuldsanering och bestämt en betalningsplan. För sådana skuldsaneringsärenden där inledandebeslutet har meddelats den 1 november 2016 eller senare gäller i stället att gäldenären ska påbörja sina skuldsaneringsbetalningar redan från inledandebeslutet (interimistiska betalningar under inledandeperioden). Kronofogden ska därmed i inledandebeslutet ange hur mycket gäldenären ska betala varje månad. Det månatliga beloppet ska bestämmas på samma sätt som vid ett slutligt beslut om skuldsanering. Om gäldenären saknar betalningsutrymme ska Kronofogden i inledandebeslutet ange att gäldenären inte ska betala något (ett s.k. nollbeslut).
På samma sätt som vid betalning efter ett slutligt beslut om skuldsanering så är alltid juni och december betalningsfria månader (18 § NSksanL jämfört med 38 § första stycket NSksanL).
Den betalningsnivå som bestämts i inledandebeslutet gäller till dess Kronofogden slutligt avgör skuldsaneringsärendet. Nivån kan dock ändras av Kronofogden när som helst under inledandefasen, antingen på eget initiativ eller på begäran av någon part (prop. 2015/16:125 s. 92 och 213).
De interimistiska betalningarna under inledandefasen ska alltid ske till Kronofogden och gäldenären är skyldig att betala även om inledandebeslutet inte har vunnit laga kraft (18 § tredje stycket NSksanL). Hos Kronofogden ska medlen placeras på ett räntebärande konto. Även om betalningarna under inledandefasen är preliminärt avsedda för de borgenärer vars fordringar omfattas av skuldsanering, så kommer de inbetalda medlen inte att fördelas på borgenärerna förrän efter beslutet om skuldsanering. Under inledandefasen tillhör medlen fortfarande gäldenären, men gäldenären har ingen rådighet över dem (18 § NSksanL jämfört med 39 § NSksanL). Medlen får heller inte utmätas eller tas i anspråk för att verkställa ett beslut om betalningssäkring (43 § NSksanL). Kronofogden tar inte ut någon avgift för att hantera de interimistiska betalningarna.
Vid ett senare beslut om skuldsanering kommer de interimistiska betalningarna att fördelas på borgenärerna. Om det inte blir aktuellt med skuldsanering, för att gäldenärens ansökan avslås eller avvisas eller om ärendet avskrivs från vidare handläggning, så är utgångspunkten att de interimistiska medlen ska återbetalas till gäldenären så snart beslutet om avslag etc. vunnit laga kraft. Från detta görs dock ett i praktiken viktigt undantag, nämligen om inledandebeslutet har medfört att en pågående utmätning har avbrutits (se om detta i 42 § NSksanL). I så fall ska de medel som gäldenären har betalat in under inledandefasen fördelas mellan de fordringar där utmätning pågick vid inledandebeslutet (56 § andra stycket NSksanL).
Även betalningar enligt den slutliga betalplanen ska som regel ske till Kronofogden. Om det finns särskilda skäl har dock Kronofogden möjlighet att bestämma att sådana betalningar ska ske direkt till borgenärerna (38 § andra stycket NSksanL).
I de allra flesta fall kommer Kronofogden att besluta om att myndigheten ska fungera som betalningsförmedlare. Det innebär att gäldenären ska göra sina löpande betalningar enligt betalningsplanen till Kronofogden, som sedan förmedlar betalningarna vidare till borgenärerna. För betalningsförmedlingen tar Kronofogden ut en årlig hanteringsavgift, som för närvarande är 500 kr (35 § NSksanL och 12 § SksanF ).
Gäldenären är skyldig att börja betala enligt planen även om skuldsaneringsbeslutet ännu inte har vunnit laga kraft (38 § NSksanL). Gäldenären förlorar rådigheten över de inbetalda medlen, och medlen ska placeras på ett räntebärande konto hos Kronofogden (39 § NSksanL). När skuldsaneringsbeslutet väl har vunnit laga kraft så övertar borgenärerna äganderätten dels till de medel som då innestår hos Kronofogden (inklusive de interimistiska betalningarna), dels till de medel som fortsättningsvis kommer in till Kronofogden, dock med avdrag för Kronofogdens hanteringsavgift (40 § NSksanL).
Om gäldenären inte skulle betala i tid till Kronofogden och det rör sig om ett inte obetydligt belopp, så ska gäldenären efter två veckor underrättas om att betalningen är försenad. Gäldenären ska då också upplysas om vilka konsekvenser som förseningen kan komma att få (15 § SksanF).
Kronofogdens utbetalning av de medel som tillhör borgenärerna (inklusive upplupen ränta) sker en gång om året (41 § NSksanL).
Det ska observeras att den nya ordningen med Kronofogden som betalningsförmedlingsorgan kan komma att gälla även vid omprövning av ett skuldsaneringsbeslut som har meddelats med stöd av 2006 års lag. Av punkten 5 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att gäldenären i samband med en sådan omprövning kan begära att fortsättningsvis få betala via Kronofogden.
Vid skuldsaneringen ska Kronofogden bestämma en betalningsplan som anger det belopp som gäldenären ska betala, planens längd och när den löper ut samt när och hur gäldenären ska betala (29 § 2 a–c NSksanL).
Det belopp som ska fördelas mellan borgenärerna ska bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som ska förbehållas gäldenären för att försörja sig och sin familj (33 § NSksanL). Till gäldenärens familj räknas make eller maka och gemensamma barn. Två personer som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden likställs med makar.
Villkoren för löneutmätning i 7 kap. 4 § och 5 § UB ska vara vägledande men inte bindande (33 § NSksanL). Skälet är att en skuldsaneringsgäldenär måste ges en reell möjlighet att fullfölja en betalningsplan. Eftersom en betalningsplan normalt gäller i fem år är det viktigt att betalningsplanen är bestämd med hänsyn till tänkbara förändringar som med all säkerhet kommer att inträffa under perioden, men som man i detalj inte har möjlighet att förutse när betalningsplanen bestäms Av det skälet ska gäldenären förbehållas en buffert för oförutsedda utgifter (4/12/SKUSAN – Buffert vid bestämmande av betalningsutrymmet i en skuldsanering).
Gäldenärens betalningar ska pågå i fem år, om det inte finns beaktansvärda skäl att bestämma en kortare tid (34 § första stycket NSksanL). Detta innebär en förändring i förhållande till 2006 års skuldsaneringslag, eftersom det där krävdes särskilda skäl för att bestämma en kortare tid än fem år. Syftet är att möjliggöra ett större mått av flexibilitet när planens längd bestäms.
I förarbetena pekas bl.a. på att vissa gäldenärer, när de väl ansöker om skuldsanering, redan har varit överskuldsatta under flera år och under den tiden levt under knappa ekonomiska förhållanden. Den totala avbetalningstiden blir till följd av detta alltså längre än fem år, ibland betydligt längre (prop. 2015/16:125 s. 86).
Genom att sänka kravet till beaktansvärda skäl är tanken att kunna beakta fler omständigheter vid bestämmandet av betalningsplanens längd och att fler betalningsplaner blir kortare än fem år. I varje enskilt fall bör det göras en avvägning av om det med beaktande av bl.a. gäldenärens levnadssituation och skuldernas ålder finns skäl att besluta om en kortare betalningsplan. Omständigheter som kan beaktas kan hänföra sig till bl.a. gäldenärens ålder, hälsotillstånd och familjesituation. Det kan t.ex. handla om att det finns en risk för att gäldenärens barn drabbas oskäligt hårt eftersom de utan en kortare plan kommer att behöva leva under knappa ekonomiska förhållanden under en stor del av sin barndom. Även andra ömmande omständigheter rörande gäldenärens livssituation kan i det enskilda fallet beaktas (prop. 2015/16:125 s. 222–223).
Eftersom gäldenären ska börja betala redan från inledandebeslutet så ska den tid som gått mellan inledandebeslutet och det slutliga beslutet räknas av vid bestämmandet av betalningsplanens längd, om det inte med hänsyn till gäldenärens agerande under inledandefasen är motiverat att räkna av en kortare tid (34 § tredje stycket NSksanL). Så kan vara fallet t.ex. om gäldenären misskött någon eller några av de interimistiska betalningarna (prop. 2015/16:125 s. 223). Avräkning ska ske även om inledandebeslutet utgjort ett s.k. nollbeslut, förutsatt att gäldenären i övrigt har medverkat under tiden fram till det slutliga beslutet. I det sammanhanget kan tilläggas att det numera alltid ska ingå en betalningsplan i det slutliga beslutet, även om gäldenären bedöms sakna betalningsutrymme och beloppen att betala således bestäms till 0 kr (slutligt nollbeslut).
För att göra betalningsplanen mer human och förbättra gäldenärens förutsättningar att klara av en skuldsanering har det införts två betalningsfria månader per år, nämligen juni och december (38 § första stycket NSksanL). Som tidigare nämnts gäller ordningen med betalningsfria månader även under inledandefasen.
När Kronofogden meddelar ett inledandebeslut så förskjuts preskriptionstidpunkten på så vis att preskriptionen inträder två år efter utgången av det kalenderår då inledandebeslutet meddelades eller, om ett beslut om skuldsanering meddelas, när det återstående skuldbeloppet senast skulle ha betalats (5 § SPL). Detta innebär att skatter och andra a-mål som omfattas av SPL och som ingår i en skuldsanering preskriberas två år efter utgången av det kalenderår då betalningsplanen löper ut. Skatteverket kan begära omprövning inom denna tid.