Kontrolluppgift är vilseledande

Vilseledande eller missvisande kontrolluppgift

Om ett fel eller passivitet beror på att en kontrolluppgift är vilseledande eller missvisande kan Skatteverket befria, helt eller delvis, från ett fullt skattetillägg (51 kap. 1 § andra styckat 1 c SFL).

Bestämmelsen är ett komplement till bestämmelsen om att Skatteverket inte ska ta ut skattetillägg om den oriktiga uppgiften kan rättas med ledning av avstämningsuppgifter (49 kap. 10 § 1 SFL). Om uppgiften inte kan rättas på grund av att kontrolluppgiften är vilseledande eller missvisande kan Skatteverket i vissa situationer i stället befria från ett skattetillägg.

Med missvisande kontrolluppgift menas att kontrolluppgiften innehåller fel, t.ex. fel belopp att redovisa.

Felet ska vara ursäktligt

För att Skatteverket ska befria från ett skattetillägg på grund av en vilseledande eller missvisande kontrolluppgift krävs att felet är ursäktligt.

Den uppgiftsskyldiga har nämligen ansvar för att uppgifterna i deklarationen är riktiga och ska därför alltid kontrollera uppgifterna. Om den uppgiftsskyldiga borde ha uppmärksammat felet är det inte ursäktligt att lämna en oriktig uppgift.

Exempel på situationer när det kan vara aktuellt att bedöma frågan om befrielse

Liten skillnad mellan rätt belopp och beloppet på kontrolluppgiften

Om kontrolluppgiften innehåller lön på 357 000 kr men rätt lön var 375 000 kr är kontrol­luppgiften felaktig och därmed missvisande. Skillnaden är så liten att det är ursäktligt om den uppgiftsskyldiga inte uppmärksammat felet och rättat det förifyllda beloppet i deklarationen.

Skulle skillnaden vara större borde den uppgiftsskyldiga ha uppmärksammat felet, t.ex. om lönen enligt kontrolluppgift är 356 000 kr när 396 000 kr är rätt lön. Att i den situationen inte rätta en förifylld uppgift är därför inte ursäktligt.

Mer än en kontrolluppgift för samma inkomst

Det kan också bli aktuellt att befria från skattetillägg om mer än en kontrolluppgift har lämnats för samma inkomst (prop. 2002/2003:106 s. 242).

Rättsfall: inte redovisat ersättning från semesterkassa

Den uppgiftsskyldiga hade inte fått någon kontrolluppgift på semesterersättning från en semesterkassa med 2 635 kronor. Han hade i deklarationen därför endast redovisat ersättning från arbetsgivaren med 24 134 kronor. Ett belopp som han trodde innehöll även semesterersättningen eftersom det på kontrolluppgiften stod ”kontant arbetslön, lönetillägg och semesterersättning”. Den uppgiftsskyldiga hade året innan inte fått någon ersättning från semesterkassan. Domstolen ansåg att kontrolluppgiften från arbetsgivaren var vilseledande. Med hänsyn till detta och storleken på det oredovisade beloppet i förhållande till redovisad lön var det därför ursäktligt att inte redovisa semesterersättningen. Domstolen befriade därför från skattetillägget (RÅ 1975 ref. 53).

Rättsfall: uppgifter på olika ställen i kontrolluppgiften

Den uppgiftsskyldiga hade fått följande ersättningar

• 147 534 kr i lön från en arbetsgivare
• 5 292 kr i studieersättning från samma arbetsgivare
• 31 085 kr i lön från en annan arbetsgivare.

Studieersättningen redovisades inte i deklarationen.

Studiersättningen hade tidigare år ingått i den totala bruttolönen från den aktuella arbetsgivaren. Detta år redovisade arbetsgivaren däremot ersättningen separat på ett annat ställe på kontrolluppgiften. Med hänsyn till detta och att beloppet 5 292 kr skrivits med så svag stil och det var svårt att se beloppet ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att kontrolluppgiften var vilseledande och befriade därför från skattetillägget (RÅ 1986 not. 44).

Rättsfall: borde ha ifrågasatt om beloppet på kontrolluppgiften var korrekt

Den uppgiftsskyldiga redovisade vårdbidrag från Riksförsäkringsverket med 13 766 kr. Beloppet överensstämde med kontrolluppgiften. Den uppgiftsskyldiga hade dock fått totalt 18 766 kr i vårdbidrag. Domstolen ansåg att skillnaden mellan bidraget och beloppet på kontrolluppgiften var så stor att den uppgiftsskyldiga borde ha ifrågasatt om kontrolluppgiften verkligen var riktig. Felaktigheten ansågs därför inte ursäktlig och domstolen befriade inte från skattetillägget (RÅ 1984 Aa 116).