Betalningssäkring av fastställd och sannolik fordran

En fordran ska finnas

För att betalningssäkring ska komma ifråga är det ett krav att en fordran finns. Betalningssäkring kan tillgripas från och med den tidpunkt när fordran har uppkommit (prop. 1978/79:28 s. 64 och 119). Fordran behöver inte vara fastställd. För att betalningssäkring ska kunna ske av en ännu inte fastställd fordran krävs dock att det finns sannolika skäl för att den senare kommer att fastställas.

En förutsättning för betalningssäkring är att tidsperioden som betalningsskyldigheten avser har gått ut (46 kap. 8 § SFL). Detta är normalt inte något problem. Men när det gäller mervärdesskatt och punktskatt kan det bli problematiskt eftersom redovisningsperioden då kan vara olika lång. Det kan också förekomma att betalningssäkringen avser en person som inte är registrerad för t.ex. mervärdesskatt och därmed inte har någon beslutad redovisningsperiod i enlighet med reglerna i 26 kap. SFL. I ett sådant fall får tillgängliga uppgifter om det beräknade beskattningsunderlaget avgöra om tidsperioden har gått ut (KRNS 2016-08-16, mål nr 4429-16).

Så om beskattningsunderlaget beräknas uppgå till mer än 1 miljon kronor, men mindre än 40 miljoner, ska den skattskyldigas redovisningsperiod anses vara ett kalenderkvartal (26 kap. 11 § SFL). Om Skatteverket anser att redovisningsperioden i stället ska vara en kalendermånad måste Skatteverket antingen

• fatta ett beslut om detta enligt 26 kap. 13 § SFL innan verket ansöker om betalningssäkring, eller
• visa att det beräknade beskattningsunderlaget överstiger 40 miljoner vid ansökan om betalningssäkring.

Fastställd fordran

En fordran anses vara fastställd när den genom ett uttryckligt beslut eller på annat sätt har bestämts till det belopp som den betalningsskyldiga ska betala.

För fastställda fordringar behövs det endast en formell kontroll av fastställelsebeslutet när domstolen ska pröva en ansökan om betalningssäkring (prop. 1978/79:28 s. 146 och 1989/90:3 s. 18). Det krävs alltså inte att domstolen prövar det underlag som utgör grund för fordringen eller dess storlek, men en prövning måste ändå göras av bevisvärdet av den utredning som ligger till grund för Skatteverkets krav (RÅ 2006 ref. 50). Detta innebär att det ändå kan finnas anledning att låta t.ex. omständigheter eller uppgifter som tillkommit efter fastställelsebeslutet påverka hur stort belopp som ansökan om betalningssäkring ska avse.

Ett typexempel är när ett beslut som innebär skönsbeskattning eller som i övrigt innehåller moment av skälighetsbedömning överklagas och den betalningsskyldiga kommer in med nytt eller kompletterande underlag. I sådana fall är det naturligt att på samma sätt som gäller för ännu ej fastställda fordringar enligt 46 kap. 7 § SFL att inte ansöka om betalningssäkring till högre belopp än vad betalningsskyldigheten sannolikt kommer att fastställas till. Även andra omständigheter kan föreligga som medför att betalningssäkring inte ska begäras för hela fordringen. Så är fallet om den betalningsskyldiga erbjuder säkerhet för en del av fordringen.

Den omständighet att fastställelsebeslutet överklagats inverkar inte på skyldigheten att betala den skatt som överklagandet avser (68 kap. 1 § SFL). Det finns därmed inte heller något krav på att beslutet ska ha vunnit laga kraft för att betalningssäkring ska kunna ske (prop. 2010/11:165 s. 908).

Sannolik fordran

I praktiken har betalningssäkring nästan uteslutande kommit att användas beträffande fordringar som ännu inte blivit fastställda.

Om betalningsskyldigheten inte är fastställd, får betalningssäkring beslutas bara om det är sannolikt att skyldigheten kommer att fastställas (46 kap. 7 § SFL). För att komma fram till om så är fallet måste en prövning i två led göras. Först ska det avgöras om det finns sannolika skäl för att det allmänna har en fordran. Därefter ska det bedömas till vilket belopp fordringen, med hänsyn till föreliggande omständigheter, sannolikt kommer att bli fastställd (prop. 1978/79:28 s. 146, prop. 1989/90:3 s. 18 ff. och prop. 2010/11:165 s. 908).

Frågan om det är sannolikt att det allmänna har en fordran får avgöras med ledning av de materiella och processuella bestämmelser som gäller för fastställelse av fordringen. Vid prövningen ska det alltså framstå som sannolikt att den fysiska eller juridiska personen mot vilken betalningssäkringen riktas kommer att beskattas på angivet sätt i ett framtida beskattningsbeslut.

Det andra bedömningsledet, dvs. fordringens storlek, bör präglas av försiktighet (prop. 1989/90:3 s. 20). En betalningssäkring ska avse det fordringsbelopp som sannolikt kommer att fastställas. Alla relevanta omständigheter som i någon riktning kan påverka beräkningen av fordringsbeloppet ska beaktas.

Har beslutsunderlaget för fordringsanspråket tagits fram i samband med en revision eller en mer omfattande skrivbordsutredning är det ofta av betydelse för prövningen hur långt utredningen har kommit. I ett inledande skede av utredningen kan beslutsunderlaget vara relativt ofullständigt.

Vid betalningssäkring i ärenden där skatteutredningen inte är slutförd och där det finns ett intervall inom vilken fordringen kan komma att fastställas bör betalningssäkringen avse det lägsta beloppet inom intervallet. Försiktighet bör också iakttas när det gäller skönsmässiga beskattningar. Framkommer det senare skäl för ytterligare höjning kan en ny ansökan göras beträffande det tillkommande fordringsbeloppet.