OBS: Detta är utgåva 2017.3. Visa senaste utgåvan.

När någon har drabbats av en skada, lidit en ekonomisk förlust eller kränkts p.g.a. en förvaltningsmyndighets åtgärder och beslut, kan han eller hon i vissa situationer ha rätt till skadestånd.

Innehållsförteckning

Var finns reglerna om skadestånd?

Regler om skadestånd finns bl.a. i skadeståndslagen , personuppgiftslagen (PuL), datalagen och de så kallade registerförfattningarna.

Det finns också särskilda regler om skadestånd i skatteförfarandelagen (SFL) som rör ärenden om betalningssäkring.

Frågor om skadeståndsansvar kan också komma upp i samband med konkursärenden. Specialbestämmelser om konkursförvaltares och borgenärers skadeståndsansvar finns i konkurslagen (KonkL).

Skadeståndsansvar kan också uppkomma med stöd av Europakonventionen, EU-rätten och regeringsformen (RF).

Skadeståndsrättsliga huvudprinciper

Inom skadeståndsområdet finns det vissa allmänna huvudprinciper som ska tillämpas vid bedömningen av skadeståndsansvar.

Orsakssamband

En allmän förutsättning för skadeståndsansvar är att det ska finnas ett samband mellan den skadegörande handlingen och skadan. För skadeståndsansvar krävs inte bara ett orsakssamband utan också att sambandet är adekvat. Det innebär att orsakssambandet mellan handlingen och skadan inte får vara alltför svårförutsebart, säreget eller avlägset – då ersätts inte skadan.

Att låta bli att begära omprövning av Skatteverkets beslut eller att låta bli att överklaga ett beslut kan ses som en brist i orsakssambandet, se t.ex. beslut av JK (2015-03-27, dnr 584-14-40) och även EU-domstolens mål C-445/06, Danske Slagterier mot Förbundsrepubliken Tyskland, punkt 58–64. Se även NJA 2013 s. 842 punkt 42.

Tredjemansskada

Som huvudregel gäller att bara den som direkt har drabbats av en skada kan kräva skadestånd. Personer som har drabbats av t.ex en ekonomisk förlust p.g.a. att en annan person har drabbats av en skada, kan i allmänhet inte få skadestånd. Så kallade tredjemans­skador ersätts alltså normalt inte (SOU 1993:55 s. 233). I rättspraxis finns det ett fåtal undantag från denna princip. Det har då gällt ekonomiska skador som har uppstått som en följd av att en annan person har drabbats av en person- eller sakskada, se NJA 1975 s. 275, NJA 1988 s. 62 och NJA 2004 s. 609.

Beviskrav

Det är den som har drabbats av en skada som ska visa eller styrka att det finns förutsättningar för skadeståndsskyldighet. Beviskravet kan variera och det finns exempel i praxis på att beviskravet har lindrats i vissa situationer när uppgifterna är klart sannolika och inte motsägs av omständigheterna i övrigt (JK 2009-06-12, dnr 981-08-40).

Jämkning av skadestånd

Huvudregeln är att den som har drabbats av en skada ska få full ersättning för sin ekonomiska förlust. Det finns dock regler om att skadeståndet kan sättas ned – jämkas – om den som har drabbats har medverkat till skadan, se t.ex. 6 kap. 1 § skadeståndslagen, 48 § PuL , 46 kap. 21 § SFL och 17 kap. 1 § KonkL.

Skadestånd med stöd av skadeståndslagen

Regler om det allmännas (staten eller kommunen) ansvar för skadestånd finns i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse ska staten eller en kommun ersätta personskador, sakskador, förmögen­­hetsskador samt kränkningar i vissa fall, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning.

I skadeståndslagen finns det också en särskild regel (3 kap. 3 § skadeståndslagen) om skadeståndsansvar vid felaktig information.

Förmögenhetsskador och kränkningar

Begreppet ren förmögenhetsskada finns definierat i skadestånds­lagen som en sådan skada som kan uppkomma utan att någon lider någon person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen).

Ersättning för kränkning (ideell skada) förutsätter att den som har drabbats av en skada har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa integritetskränkande brott (2 kap. 3 § skadeståndslagen). I tidigare lagstiftning har man i stället för kränkning använt begreppet lidande.

Små belopp ersätts inte

JK har i ett beslut (2014-09-22, dnr 7466-14-40) kommit fram till att en begäran om skadestånd på 14 kr för portokostnader avser ett så pass litet belopp att förmögenhetsskadan får anses försumbar och för liten för att ersättas.

Ideell eller ekonomisk skada?

Begreppen ekonomisk och ideell skada finns inte definierade i skadestånds­lagen. Ekonomisk skada anses omfatta skador som innebär en ekonomisk förlust. En ideell skada kan närmast beskrivas som en skada som består i att någon drabbas av obehag eller lidande.

Fel eller försummelse

Kravet på fel eller försummelse innebär ett krav på oaktsamhet. Med fel avses oaktsamma handlingar och med försummelse avses oaktsam underlåtenhet att handla. Lång handläggningstid kan vara ett exempel på fel eller försummelse.

Begreppet myndighetsutövning

En förutsättning för att Skatteverket ska bli ersättningsskyldigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen är att felet eller försummelsen har inträffat vid myndighets­utövning. Begreppet myndighetsutövning definieras inte i skadestånds­lagen. Av lagens förarbeten framgår det att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogen­heter, som karakteriseras av att de får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, och inte på grund av avtal (prop. 1972:5 s. 311 f.)

Genom uttrycket ”vid” myndighetsutövning markerar man att skadeståndsskyldigheten kan uppkomma redan om felet eller försummelsen har ett visst samband med myndighets­utövningen.

Åtgärder som inte har skett vid myndighetsutövning

Skatteverkets registrering av sekretess­markering är inte att anse som myndighetsutövning, och åtgärder som har samband med att Skatteverket registrerar eller tar bort en sådan markering anses inte ske vid myndighetsutövning. Detta konstaterar JK i ett beslut (2010-12-17, dnr 7714-10-42).

JK har i flertal sammanhang även uttalat att åtgärden att ge in en konkursansökan inte utgör myndighetsutövning i skadestånds­lagens mening, se bl.a. JK:s beslut 2015-04-29, dnr 3333-14-40 och NJA 2004 N 58 och 2006 N 52.

Begreppet myndighetsutövning förekommer även i andra författningar, t.ex. i förvaltningslagen.

JK har i ett beslut (1997-01-15, dnr 3433-96-21) kommit till den slutsatsen att en förvaltnings­myndighets handläggning av ett skadeståndsärende inte innefattar någon myndighetsutövning, och att flertalet av förvaltningslagens centrala bestämmelser därför inte blir tillämpliga i sådana ärenden.

JK ansåg bl.a. att det är den som begär skadestånd som har att visa förutsättningarna för sin begäran. Någon skyldighet för myndigheten att på egen hand utreda förutsättningarna för skadeståndsansvar finns således inte. Myndighetens beslut i ett sådant ärende ska endast uppfattas som ett partsbesked från staten. Den som inte är nöjd med detta har möjlighet att vända sig till en allmän domstol för att få sin rätt till skadestånd prövad som ett tvistemål (se mer under rubriken om hur man väcker talan om skadestånd).

Statens skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar

Sedan den 1 januari 1999 finns det en särskild bestämmelse om statens skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar och råd (3 kap. 3 § skadeståndslagen). Bestämmelsen gäller utan krav på myndighets­utövning, men innehåller flera andra avgränsningar för att ett skadeståndsansvar ska inträda för staten.

Den information som myndigheten har lämnat ska vara felaktig för att kunna föranleda ett skadeståndsansvar. Med det avses att den information som lämnas inte är korrekt objektivt sett. Det innebär att något skadeståndsansvar inte kan komma i fråga på grund av information som enbart är missvisande. Korrekt information som kan föranleda mottagaren att själv dra felaktiga slutsatser medför inte något skadeståndsansvar.

Bestämmelsen om skadeståndsansvar vid felaktiga upplysningar och råd omfattar ersättning för förmögenhetsskada (ekonomisk skada) men inte kränkning (ideell skada).

Särskilda skäl för skadeståndsansvar

Enligt bestämmelsen (3 kap. 3 § skadeståndslagen) krävs också, utöver att felaktig information har lämnats, att det finns särskilda skäl för skadeståndsansvar. När man bedömer om det finns särskilda skäl ska man ta hänsyn till bl.a. omständigheterna när informationen lämnades.

När upplysningar lämnas vid enkla telefonförfrågningar eller mer eller mindre i förbigående, bör skadestånd enligt lagens förarbeten så gott som aldrig komma i fråga (prop. 1997/98:105 s. 61).

När man bedömer om särskilda skäl finns ska man ta hänsyn till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. Det kan vara avgörande i vilken mån den enskilde haft skäl att förlita sig på informationen. Den enskilde har också enligt lagens förarbeten ett ansvar för att kontrollera information som används som underlag för viktiga beslut (prop. 1997/98:105 s. 39).

Även om det inte finns någon formell skillnad mellan skriftliga och muntliga meddelanden, kan det finnas större anledning för den enskilde att lita på ett skriftligt besked än ett muntligt svar, men även muntlig upplysningar kan grunda skadeståndsansvar.

Upplysningarna måste rymmas inom myndighetens verksamhetsområde

Upplysningarna som myndigheten lämnar måste också rymmas inom myndighetens verksamhetsområde. Den enskilde har nämligen en särskild anledning att förlita sig på information som myndigheter lämnar inom sitt specialområde.

Principalansvar för arbetsgivare

Skadeståndslagen föreskriver ett s.k. principalansvar för arbetsgivare. Det innebär att en arbetsgivare ska betala sådana skadestånd som en arbetstagare orsakar i sin tjänst (3 kap. 1 § skadeståndslagen).

I vissa speciella fall kan en arbetsgivare som ålagts att betala skadestånd återkräva skadeståndsbeloppet av arbetstagaren.

Skadestånd vid betalningssäkring

Betalningssäkring är en tvångsåtgärd som kan användas för att säkra betalning från betalningsskyldiga som kan, men inte vill, betala skatter och avgifter.

För betalningskyldiga som drabbats av skador genom beslut vid betalningssäkring finns specialbestämmelser om skadestånd i SFL (46 kap. 20-22 §§ SFL).

Beslut om betalningssäkring fattas oftast i ett tidigt stadium och utan att den enskilde har fått yttra sig och det avser i regel fordringar som ännu inte har fastställts. Förhållandena vid betalningssäkring för fordringar som inte är fastställda har bedömts som så speciella att staten har fått ett skadeståndsansvar som sträcker sig längre än det som enligt skadeståndslagen gäller för myndighetsutövning i allmänhet.

Förutsättningar för att få ersättning vid betalningssäkring

För att få ersättning måste följande förutsättningar vara uppfyllda (46 kap. 20 § första stycket SFL).

  • Beslutet om betalningssäkring ska avse en sannolik fordran.
  • Fordringen fastställs inte eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats.
  • Ren förmögenhetsskada ska ha uppkommit.

Väsentligt lägre belopp

Väsentlighetskravet anses i regel vara uppfyllt om mindre än tre fjärdedelar av det belopp som har betalningssäkrats fastställs. Gäller beslutet om betalningssäkring mycket stora belopp kan avvikelsen vara väsentlig även om en större andel än tre fjärdedelar av det belopp som betalningssäkrats fastställs.

Bedömningen av om fordringen fastställts till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats ska inte göras för varje delfordran avseende olika skatte- och avgiftsslag eller olika tidsperioder för sig utan för samtliga fordringar som är inte fastställda och som avses med beslutet.

Bedömningen av väsentlighetskravet ska baseras på det belopp som beslutet om betalningssäkring avser. Att beslutet inte har kunnat verkställas fullt ut eller att egendom har säkrats till ett högre belopp än det som fick betalningssäkras saknar betydelse i detta sammanhang (prop. 1989/90:3 s. 48).

Ren förmögenhetsskada ersätts

Rätten till ersättning vid betalningssäkring omfattar alla former av ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen). Det innebär att ersättning kan medges för

  • förlorad arbetsinkomst
  • intrång i näringsverksamhet
  • kapitalförluster
  • uteblivna kapitalvinster
  • minskad eller utebliven avkastning och
  • minskade eller uteblivna kostnader.

Exempel på kostnader som kan ersättas är kostnader för säkerhet, vanligen en bankgaranti, som har framtvingats av beslutet om betalningssäkring. Den betalningsskyldige ska försättas i den ekonomiska situation som skulle ha förelegat om beslutet inte hade meddelats (prop. 1989/90:3 s. 40–41 och s. 48).

Skada som är en indirekt följd av beslutet om betalningssäkring

Ersättning kan medges även för skada som indirekt har orsakats av beslutet om betalningssäkring. Har t.ex. en näringsidkares goda renommé skadats på grund av att det har blivit allmänt känt att ett beslut om betalningssäkring har meddelats kan den omständig­heten i sin tur leda till försämrad lönsamhet i verksamheten. Det kan vara en grund för ersättning. Det kan emellertid vara svårt att utreda om det är just betalningssäkringsbeslutet som har medfört skada på näringsidkarens goda renommé. Den betalningsskyldige måste visa att så är fallet för att ha rätt till ersättning. All förmögenhetsskada ersätts oberoende av skadans storlek. Det krävs inte något minsta belopp för att en skada ska ersättas (prop. 1993/94:151 s. 146–147).

Skador som inte ersätts

Precis som vid skadestånd enligt skadeståndslagen ska det finnas ett adekvat orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan. d.v.s. det ska finnas ett orsakssamband mellan betalningssäkringsbeslutet och skadan (prop. 1989/90:3 s. 49). Ett beslut om betalningssäkring som inte har orsakat kostnaderna för arvode till konkursförvaltaren har t.ex. inte medfört rätt till ersättning (JK 2002-12-20, dnr 2213-00-40).

Ideell skada kan inte ersättas med stöd av specialbestämmelserna om skadestånd vid betalningssäkring i 46 kap. SFL eftersom enbart förmögenhets­skada ersätts.

Rätten till ersättning omfattar inte heller s.k. sekundär skada, dvs. skada som drabbar en annan person än den betalningsskyldige (prop. 1989/90:3 s. 49). Rätten till ersättning omfattar inte heller sådana kostnader som omfattas av bestämmelserna i 43 kap. SFL om ersättning för ombud, biträde eller utredning (46 kap. 20 § andra stycket SFL).

Jämkning av ersättning vid betalningssäkring

Ersättning kan vägras eller sättas ned (jämkas) om den betal­ningsskyldige har medverkat till skadan (46 kap. 21 § första stycket SFL). Om den betalningsskyldige t.ex. inte har deklarerat eller inte har lämnat sådana uppgifter som behövs för att fastställa skatt eller avgift har han eller hon många gånger själv medverkat till skadan på ett sådant sätt att rätt till ersättning inte finns. Samma sak gäller om den betalningsskyldige har underlåtit att se till att det finns underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigheten och för kontroll av den.

Ersättning kan också jämkas när det av något annat skäl är oskäligt att ersättning lämnas (46 kap. 21 § andra stycket SFL). Ett exempel på detta är när det gäller att avgöra till vilket av två beskattningsår en oredovisad inkomst är hänförlig. Om ett betalningssäkringsbeslut har avsett år 1 och det senare visar sig att inkomsten i stället avser år 2, bör ersättning kunna vägras. Detsamma kan gälla om två makar som driver näringsverksamhet tillsammans har utelämnat intäkter i verksamheten i sin redovisning och beslutet om betalningssäkring bygger på en annan fördelning mellan makarna av den oredovisade intäkten än det slutliga beskattningsbeslutet (prop. 1989/90:3 s. 42).

En ytterligare anledning att sätta ned ersättningen kan vara att KFM inte har betalningssäkrat egendom till sådant värde att hela fordringsbeloppet täcks. Om värdet av den betalningssäkrade egendomen inte uppgår till den senare fastställda fordringen bör normalt ingen ersättning lämnas (prop. 1989/90:3 s. 49–50).

Hur begär man skadestånd vid skada på grund av betalningssäkring ?

Frågan om ersättning för skada prövas på samma sätt som för skadeståndsanspråk mot staten (46 kap. 22 § SFL). Den som vill väcka talan mot staten ska göra det vid allmän domstol genom ansökan om stämning.

Alternativt kan man vända sig till JK med sin begäran om skadestånd. JK kan då besluta om skadestånd inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering (3 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten).

Skadestånd enligt personuppgiftslagen

Den personuppgiftsansvarige ska ersätta den registrerade för den skada och kränkning av den personliga integriteten som en felaktig behandling av personuppgifter har orsakat (48 § PuL).

Av bestämmelsen framgår också att ersättningsskyldigheten kan jämkas om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.

I vissa registerförfattningar finns specialbestämmelser som innebär att PuL:s bestämmelser om skadestånd ska gälla vid behandling av personuppgifter enligt den aktuella registerförfattningen eller anslutande författningar. Sådana bestämmelser finns i följande registerförfattningar:

Ersättningsskyldigheten omfattar ersättning för ekonomisk skada. Dessutom omfattar den kränkning av den personliga integriteten, ideell skada.

För att ett skadeståndsansvar ska uppkomma är det tillräckligt att bestämmelserna i PuL eller i den aktuella registerförfattningen rent objektivt sett har åsidosatts. Det krävs inte att den personuppgifts­ansvarige har haft uppsåt att handla i strid mot lagen eller varit oaktsam. Skadeståndsansvaret är alltså strikt.

För att få ersättning för kränkning krävs att kränkningen inte är för obetydlig (NJA 2013 s.1046). JK har ansett att ett felaktigt förnamn i folkbokföringsregistret under ca en vecka enbart var en obetydlig kränkning (2015-04-20, dnr 2046-15-42). Skatteverket hade medgett sitt misstag. Enligt JK var medgivandet av misstaget en tillräcklig upprättelse.

Det är bara den registrerade och inte någon annan, t.ex. dennas anhöriga, som kan få ersättning enligt PuL.

Om den omständighet som begäran om skadestånd hänför sig till, t.ex. en felaktig registrering, har inträffat innan PuL fick laga kraft ska datalagens bestämmelser om skadestånd tillämpas.

Skadestånd enligt konkurslagen

I konkurslagen finns specialbestämmelser om skadestånd. En borgenär som ger in en obefogad konkursansökan kan bli skadeståndsskyldig (17 kap. 3 § KonkL). Dessutom kan en konkursförvaltare bli skadeståndsskyldig för en skada som han eller hon orsakat vid fullgörandet av förvaltaruppdraget (17 kap. 1 § KonkL).

Konkurslagens bestämmelser om skadestånd har företräde framför skadeståndslagens bestämmelser, eftersom konkurslagen är en speciallagstiftning (1 kap. 1 § SkadestL).

Precis som vid skadestånd enligt skadeståndslagen ska det finnas ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan.

Skadestånd vid obefogad konkursansökan

Innan en borgenär gör en konkursansökan måste borgenären ha en skälig anledning att anta att gäldenären är på obestånd. Om en borgenär lämnar in en konkursansökan som inte bifalls, riskerar borgenären att få betala skadestånd till gäldenären (17 kap. 3 § KonkL). En borgenär kan bli skadeståndsskyldig även i de fall en konkursansökan har återkallats.

För att borgenären ska bli skadeståndsskyldig krävs att han eller hon saknat skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd när konkursansökan lämnades in. Dessutom krävs att gäldenären kan visa att konkursansökan har medfört skada för honom eller henne (HovR VS 2014-05-22, mål nr T 1905-13 och Svea HovR 2011-06-28, mål nr T 926-10).

Talan om skadestånd ska väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs har varit eller är handlagt. En sådan talan får väckas utan stämning.

Om ett konkursbeslut har upphävts kan den borgenär som ansökt om konkurs under vissa förutsättningar bli ersättningsskyldig för konkurskostnader som utgått ur boet.

Konkursförvaltarens skadeståndsansvar

En konkursförvaltare kan bli skadeståndsskyldig för skador som uppstår för konkursboet, borgenärerna eller gäldenären. För att förvaltaren ska bli skadeståndsskyldig krävs att en skada har uppkommit genom att förvaltaren agerat uppsåtligt eller oaktsamt. (17 kap. 1 § KonkL). Man för talan om skadestånd mot en konkursförvaltare genom klander av förvaltarens slutredovisning (17 kap. 2 § KonkL).

Konkurslagen reglerar bara skador som förvaltaren orsakar genom sitt uppdrag som förvaltare. Om förvaltaren orsakat någon skada vid sidan om förvaltaruppdraget får man bedöma ett eventuellt skadeståndsansvar enligt reglerna i skadeståndslagen.

Bedömningen av hur en förvaltare handlat ska vara nyanserad. Man måste ta hänsyn till de speciella förhållanden som råder i en konkurs, bl.a. att det kan finnas motstridiga intressen inom borgenärskollektivet (prop. 1986/87:90 s. 416).

Visa ekonomisk skada

En grundförutsättning för skadestånd är att man kan visa att det föreligger en skada som på något sätt kan värderas i pengar (ekonomisk skada). Om Skatteverket i något fall får anledning att överväga en ansvarsprocess mot en förvaltare krävs alltså att Skatteverket kan visa vilken skada staten har drabbats av, att staten som borgenär har drabbats av en skada, t ex genom att staten fått mindre utdelning i konkursen.

Ett annat exempel på när staten kan drabbas av en skada är om förvaltaren förlorat en process där Skatteverket har ställt en säkerhet. Skadan kan då, förutom minskad utdelning, omfatta den del av säkerheten som har tagits i anspråk.

Oaktsamhetsprövningen

Det regelverk som förvaltaren har att följa har betydelse. Att bryta mot en regel är dock inte automatiskt skadeståndsgrundande. Dels kan regeln sakna samband med den skada som senare uppkom, dels kan förvaltaren haft godtagbara skäl för sitt beslut. Dessutom kan ett skadestånd vara uteslutet eller jämkas, om den borgenär som senare drabbades av skadan kunde ha förhindrat skadan (17 § kap. 1 KonkL).

En rättslig felbedömning behöver inte vara oaktsam

En rättslig felbedömning behöver inte vara oaktsam. Särskilt om rättsläget är oklart eller om en bevisfråga är avgörande, kan det vara svårt att bedöma om felbedömningen är oaktsam och skadeståndsgrundande. Avgörande är hur frågan har utretts innan förvaltaren drog sin slutsats. Även om det i efterhand kan konstateras att en felaktig juridisk bedömning har gjorts så krävs det för skadeståndsansvar att felaktigheten har varit uppenbart felaktig (NJA 2005 s. 443).

Att missa tidsfrister, eller att vidta eller underlåta att vidta åtgärder utan att ha kontrollerat rättsläget, är normalt att anse som oaktsamt och skadeståndsgrundande, om det har orsakat en skada och det inte finns något som gör att misstaget är ursäktligt. Tidsbrist eller överbelastning är normalt inte ursäktande.

En förvaltare som fattar beslut utan att ta in synpunkter från borgenärerna, får anses ta på sig ett större ansvar för att det beslut han eller hon fattar är det bästa. Om förvaltaren å andra sidan har informerat borgenärerna om sitt beslut på något sätt, så kan detta medföra att förvaltaren inte ska anses oaktsam, eller att han eller hon i och för sig har varit oaktsam, men att skadeståndet ska jämkas (NJA 2001 s. 99, NJA 2005 s. 443 och HovR SoB 2014-03-26).

Skadestånd p.g.a. rättighetskränkningar

Kränkningar av enskildas fri- och rättigheter kan ge den enskilde rätt till skadestånd från staten.

Europakonventionens bestämmelse om skälig gottgörelse

Europakonventionen innehåller en bestämmelse om skälig gottgörelse (just satisfaction), artikel 41. Bestämmelsen riktar sig till Europadomstolen. Om ett brott mot Europakonventionen eller något av konventionens tilläggsprotokoll har ägt rum kan domstolen tillerkänna klaganden skälig gottgörelse eller ekonomisk kompensation. Den ekonomiska kompensationen omfattar skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Ekonomisk och ideell skada enligt Europakonventionen

Både fysiska och juridiska personer kan medges ersättning för ekonomisk skada och icke-ekonomisk skada (ideell skada).

Ett exempel på ekonomisk skada vid överträdelse av Europakonventionen är ersättning för förlorad egendom eller för egendom som har minskat i värde på grund av olika åtgärder från statens sida (SOU 2010:87 s. 188).

Ideellt skadestånd omfattar ersättning för både fysisk och psykisk skada eller smärta på grund av kränkning av Europakonventionen.

Av Högsta domstolens dom NJA 2005 s. 462 framgår att ett ideellt skadestånd kan medges även av en svensk domstol till den som drabbats av ett brott eller överträdelse av Europakonventionen.

Europakonventionens bestämmelse om nationella rättsmedel

Europakonventionen innehåller också en bestämmelse som kräver att konventionsstaterna ska tillhandahålla nationella rättsmedel som innebär att man kan få påståenden om kränkningar av rättigheter enligt konventionen prövade, artikel 13.

Kan företag medges ideellt skadestånd enligt Europakonventionen ?

Av Europadomstolens avgörande i Comingersoll S.A. mot Portugal den 6 april 2000 (ECHR 35382/97) framgår att även juridiska personer kan medges ett ideellt skadestånd enligt artikel 41 i Europakonventionen.

Att juridiska personer kan medges ersättning framgår även av Högsta domstolens dom NJA 2013 s. 842 p 62 där det bl.a. anförs att ideell ersättning för en rättighetskränkning kan medges till ett företag, t.ex. vid långsam handläggning av ett rättsligt förfarande som berör företaget, se Högsta domstolens dom NJA 2012 s. 211.

Ersättning för lång handläggningstid enligt Europakonventionen

JK har i flera fall kommit fram till att lång handläggningstid kan vara skadeståndsgrundande enligt artikel 6.1. i Europakonventionen, se t.ex. beslut (2008-06-05, dnr 3345-07-40) som delvis rör Skatteverket. Den totala handläggningstiden som bedömdes i ärendet uppgick till drygt sju år och nio månader fram till och med dåvarande Regeringsrättens beslut. Vid handläggningen hos Skatteverket hade det under en period på två år och fem månader inte skett någon aktivitet.

Förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff enligt Europakonventionen

Enligt artikel 4.1 sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt för ett brott som han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd för. Högsta förvaltningsdomstolen har därför konstaterat att det svenska systemet – att bli fälld för skattebrott och att bli skyldig att betala skattetillägg i två olika förfaranden när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (HFD 2013 ref. 71) – inte är förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff (ne bis in idem). Samma ställningstagande har även Högsta domstolen gjort den 11 juni 2013 i NJA 2013 s. 502.

JK har beslutat (2015-03-31, dnr 6528-13-40) att avslå en begäran om skadestånd från en man som dömts för grovt skattebrott och som påförts ett skattetillägg för samma gärning. Mannen hade beviljats resning av Högsta domstolen i enlighet med principerna i NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746 mot dubbel lagföring och dubbla straff.

JK ansåg inte att det fanns någon anledning att ge mannen skadestånd, eftersom den dubbla lagföringen och det dubbla straffet avsåg tid före den 11 juni 2013, d.v.s. när Högsta domstolen meddelade domen NJA 2013 s. 502. Enligt JK ska det som Högsta domstolen bestämt i domen inte tillämpas retroaktivt när det gäller skadestånd.

Överträdelse av regeringsformen (RF)

Högsta domstolen har i en dom den 23 april 2014 (NJA 2014 s. 323) funnit att det ska betalas ideellt skadestånd vid en överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF, där det står att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. I rättsfallet hade en skattemyndig­het beslutat att ändra uppgiften som var registrerad i folkbokföringsdatabasen om en persons svenska medborgarskap, och i stället registrerat personen som medborgare i Storbritannien. Dåvarande Regeringsrätten upphävde sedermera kammarrättens och länsrättens domar, samt skattemyndighetens beslut att i folkbokföringsdatabasen ändra uppgiften om medborgarskapet. Högsta domstolen konstaterade i fallet att den drabbade personen var avregistrerad som svensk medborgare under fyra och ett halvt år, och att han under den tiden i realiteten var fråntagen sitt svenska medborgarskap. Högsta domstolen fann i domen NJA 2014 s. 323 att det rörde sig om en överträdelse under lång tid av en grundläggande rättighet och att den drabbade personen var berättigad till ersättning med 100 000 kr för den ideella skada överträdelsen har inneburit. JK har därefter den 13 november 2015 meddelat beslut i två ärenden avseende ersättning på grund av överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF (2015-11-13, dnr 6971-14-40) och (2015-11-13, dnr 3440-14-40). JK konstaterar bl.a. att kränkningen bör anses allvarligare för den som har varit medveten om att han eller hon har avregistrerats och som har vidtagit aktiva åtgärder för att återfå sitt svenska medborgarskap än för den som har saknat sådan kännedom eller har förhållit sig helt passiv i frågan. Ersättningen har fastställts till 100 000 kr (ärende nr 6971-14-40) respektive 25 000 kr (ärende nr 3440-14-40). I båda ärendena aktualiseras även frågor om preskription av skadeståndsanspråk som grundas på överträdelser av RF.

Skadeståndsansvar m.m. enligt unionsrätten

Enligt de principer som framgår av EU-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för en medlemsstat uppkomma på unionsrättslig grund, under förutsättning att följande tre materiella villkor är uppfyllda:

  • Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.
  • Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).
  • Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.

Skadestånd enligt unionsrätten kan bli aktuellt framför allt när medlemsstaten inte har genomfört (implementerat) ett beslutat EU-direktiv i rätt tid eller när staten har genomfört direktivet på ett felaktigt sätt, se t.ex. C-150/99, Lindöpark, som gäller skadeståndsansvar för Sverige till följd av felaktig implementering av mervärdesskattedirektivet.

Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet är i svensk rätt inte reglerat i lag. Det innebär dock inget hinder för en skadeståndsprövning som direkt grundas på unionsrätten. Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet gäller alltså vid sidan av det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid överträdelser av unionsrätten är det i vissa fall möjligt att få skadestånd med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Ansvaret enligt denna lag är begränsat till fel eller försummelse vid myndighetsutövning, se t.ex. beslut av JK (2009-04-06, dnr 2409-08-40).

Skatteverket har i ett stort antal fall beslutat att tryckerikunder ska betala tillbaka ingående mervärdesskatt som kunderna tidigare har gjort avdrag för. Skatteverkets rätt att följdändra har ifrågasatts bl.a. mot bakgrund av att vissa tryckerier har vägrat att lämna tillbaka den skatt som de har fått tillbaka. I några fall har tryckerikunder begärt skadestånd hos JK med åberopande bl.a. av att Skatteverkets beslut att betala tillbaka utgående mervärdes­skatt till tryckerierna strider mot unionsrätten. JK har i två beslut (2016-09-30, dnr 7671-16-40) och (2016-09-30, dnr 3649-16-40) gjort bedömningen att staten inte har gjort sig skyldig till överträdelser av EU-rätten.

Skadestånd eller återbetalning av mervärdesskatt

Det kan förekomma att ett företag begär återbetalning av enbart ingående skatt. Läs mer om denna situation på sidan grundläggande om avdragsrätt.

Hur begär man skadestånd?

Man kan begära skadestånd antingen genom att stämma staten vid domstol eller genom ett skriftligt förfarande enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten s.k. frivillig skadereglering.

Väcka talan mot staten genom stämning

Den som vill väcka talan mot staten ska göra det genom att ansöka om stämning vid en allmän domstol enligt reglerna i 13 kap. 4 § rättegångsbalken.

Frivillig skadereglering

Alternativt kan den enskilde begära skadestånd med stöd av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadestånds­anspråk mot staten, s.k. frivillig skadereglering.

Förordningen erbjuder ett skriftligt förfarande hos JK eller hos en förvaltningsmyndighet och har kommit till för att avlasta domstolarna. Förordningen ger en kostnadsfri möjlighet att få skadestånd av staten.

JK handlägger med stöd av 3 § anspråk i vissa situationer, t.ex.

  • om anspråket grundas på ett påstående om ett felaktigt myndighetsbeslut eller underlåtenhet att meddela beslut
  • om anspråket grundas på felaktigheter i en statlig myndighets register
  • vid anspråk på ersättning i ärenden om betalningssäkring enligt 46 kap. 20 § SFL
  • vid anspråk på ersättning som grundas på en överträdelse av en unionsrättslig regel.

Förvaltningsmyndigheter som anges i en bilaga till förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten får handlägga anspråk som avser en skada som har inträffat inom myndighetens verksamhetsområde. Anspråk som grundas på ett påstående om att en myndighet har lämnat felaktig information är ett sådant anspråk som kan handläggas av en förvaltningsmyndighet.

JK får ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. Skatteverket, i uppdrag att fullgöra de uppgifter som JK har enligt förordningen. JK får också ta över handläggningen av skadeståndsärenden från Skatteverket, se 10 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

Ett beslut om skadestånd som har fattats enligt förordningen kan inte överklagas, se 15 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Den som är missnöjd med ett beslut kan ansöka om stämning mot staten vid en allmän domstol och yrka på skadestånd.

JK har i ett delegationsbeslut, i syfte att förenkla skaderegleringen för den enskilde, gett Skatteverket i uppdrag att reglera vissa skador som enligt förordningen normalt handläggs hos JK (2012-05-12, dnr 3056-12-40).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • C-150/99 [1]
  • C-445/06 [1]
  • ECHR 3582/97 [1]
  • HFD 2013 ref. 71 [1]
  • HovR VS 2014-05-22, mål nr T 1905-13 [1]
  • NJA 2001 s. 99 [1]
  • NJA 2004 N 58 [1]
  • NJA 2005 s. 443 [1] [2]
  • NJA 2005 s. 462 [1]
  • NJA 2006 N 52 [1]
  • NJA 2012 s. 211 [1]
  • NJA 2013 s. 1046 [1]
  • NJA 2013 s. 502 [1] [2] [3]
  • NJA 2013 s. 746 [1]
  • NJA 2013 s. 842 [1] [2]
  • NJA 2014 s. 323 [1] [2]
  • Svea 2011-06-28, mål nr T 926-10 [1]

Lagar & förordningar

  • Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten [1] [2] [3]
  • Konkurslag (1987:672) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]
  • Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform [1] [2]
  • Lag (1998:527) om det statliga personadressregistret [1]
  • Lag (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar [1]
  • Lag (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet [1]
  • Lag (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet [1]
  • Lag (2015:898) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets äktenskapsregister- och bouppteckningsverksamheter [1]
  • Lag (2015:899) om identitetskort för folkbokförda i Sverige [1]
  • Personuppgiftslag (1998:204) [1] [2]
  • Rättegångsbalk (1942:740) [1]
  • Skadeståndslag (1972:207) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]

Länk till annat dokument

  • JK 2046-15-42 [1]
  • JK 2213-00-40 [1]
  • JK 7466-14-40 [1]

Propositioner

  • Proposition 1989/90:3 om ändringar i betalningssäkringslagen [1] [2] [3] [4] [5] [6]
  • Proposition 1972:5 Ny skadeståndslag [1]
  • Proposition 1986/87:90 Om ny konkurslag [1]
  • Proposition 1993/94:151 Rättssäkerhet vid beskattningen [1]
  • Proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar [1]
  • Proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar [1]

Övrigt

  • JK 1997-01-15 dnr 3433-96-21 [1]
  • JK 2009-04-06 dnr 2409-08-40 [1]
  • JK 2009-06-12 dnr 981-08-40 [1]
  • JK 2010-12-17 dnr 7714-10-42 [1]
  • JK 2012-05-12 dnr 3056-12-40 [1]
  • JK 2015-04-29 dnr 3333-14-40 [1]
  • JK 3345-07-40 [1]
  • JK 3440-14-40 [1] [2]
  • JK 3649-16-40 [1]
  • JK 584-14-40 [1]
  • JK 6528-13-40 [1]
  • JK 6971-14-40 [1] [2]
  • JK 7671-16-40 [1]
  • SOU 1993:55 [1]
  • SOU 2010:87 [1]