OBS: Detta är utgåva 2017.4. Sidan är avslutad 2022.
Det finns skillnader i hur fast driftställe definieras, i inkomstskattelagen och i OECD:s modellavtal.
Skillnaderna i inkomstskattelagen och i OECD:s modellavtal rör fastigheter som är lagertillgångar, verksamheter av förberedande och biträdande art samt dotterbolag till utländska bolag.
I OECD:s modellavtal anges att verksamhet som endast är av förberedande eller biträdande art inte ger upphov till ett fast driftställe (OECD:s modellavtal, artikel 5 punkt 4). Inte heller anordningar som uteslutande används för att lagra, ställa ut eller lämna ut varor som tillhör företaget utgör ett fast driftställe. En förutsättning är dock att den stadigvarande platsen uteslutande används för sådan verksamhet.
I IL har det inte ansetts nödvändigt att reglera dessa undantag. Bl.a. ansågs det diskutabelt om de verksamheter av förberedande och biträdande art som omnämns i artikel 5 punkt 4 självständigt kan utgöra fast driftställe, så som detta definieras i modellavtalet (prop. 1986/87:30 s. 43).
I OECD:s modellavtal finns en regel som uttrycker att ett dotterbolag till ett utländskt bolag inte i sig ska anses utgöra ett fast driftställe för moderbolaget.
Regeln finns inte i IL men ett utländskt moderbolag kan få fast driftställe i Sverige enligt huvud- eller agentregeln i 2 kap 29 § om moderbolagets kärnverksamhet helt eller delvis bedrivs stadigvarande i t.ex. dotterbolagets lokaler i Sverige.
En fastighet som är en lagertillgång i en näringsverksamhet har tillförts den svenska definitionen av fast driftställe, 2 kap. 29 § andra stycket IL. Se även under rubriken Fastighet som är lagertillgång.