Underlåtet skatteavdrag eller anmälan om F-skatt

Underlåtna skatteavdrag

Om en utbetalare av ersättning inte har gjort det skatteavdrag som ska göras kan utbetalaren tillsammans med mottagaren bli betalningsskyldig för det skatteavdrag som borde ha gjorts. Om utbetalaren är en juridisk person kan företrädaren tillsammans med den juridiska personen bli betalningsskyldig för det belopp som borde ha dragits av i skatt (59 kap. 12 § första stycket SFL). Detta innebär att tre olika skattskyldiga kan göras betalningsskyldiga för det belopp som borde ha dragits av i skatt:

• utbetalaren
• mottagaren
• företrädare för utbetalaren, om utbetalaren är en juridisk person.

Underlåten anmälan om F-skatt enligt 10 kap. 14 § SFL

En företrädare för en juridisk person som inte gjort anmälan om F-skatt enligt 10 kap. 14 § SFL kan enligt 59 kap. 12 § första stycket  SFL bli betalningsansvarig för det belopp som den juridiska personen blivit betalningsansvarig för. Anmälningsskyldigheten uppkommer bara om det är klarlagt att arbetet utförts i ett uppenbart anställningsförhållande och detta ska också stå klart för utbetalaren (prop. 2010/11:165 s. 1005). Det ställs höga krav på bevisningen (RÅ 2003 ref. 91).

Uppsåt eller grov oaktsamhet?

För att en företrädare ska kunna åläggas betalningsskyldighet ska det ej gjorda skatteavdraget respektive den underlåtna anmälan bero på uppsåt eller grov oaktsamhet (59 kap. 12 § första stycket SFL).

Ej gjorda skatteavdrag

I och med införandet av F-skattesystemet har risken för att en utbetalare av ersättning ska missbedöma skyldigheten att göra skatteavdrag vid utbetalning av lön eller ersättning minskat. När det är fråga om en juridisk person som betalat ut ersättning eller lön till en mottagare utan att göra ett korrekt skatteavdrag bör det därför oftast vara fråga om att detta sker på grund av uppsåt. Det kan också förekomma fall där utbetalaren på grund av grov oaktsamhet underlåtit att göra skatteavdrag. Om det i grunden finns en svår skatterättslig fråga som medför att det varit svårt för utbetalaren att bedöma om skatt skulle ha dragits av kan det inte anses föreligga grov oaktsamhet.

Om en utbetalning skett till en mottagare som uppgett att man hade ett godkännande för F-skatt, trots att så inte var fallet, är det alltså Skatteverket som ska kunna visa att utbetalaren kände till detta (uppsåt) eller att det fanns skäl för utbetalaren att kontrollera mottagaren närmare (grov oaktsamhet).

Anmälan av F-skatt i uppenbart anställningsförhållande

När det gäller underlåten anmälan enligt 10 kap. 14 § SFL har begreppen uppsåt och grov oaktsamhet en något annorlunda innebörd, eftersom det här handlar om att den juridiska personen inte har fullgjort skyldigheten att göra en anmälan om F-skatt till Skatteverket. Den juridiska personen kan då göras betalningsansvarig enligt 59 kap. 7 § SFL. För att företrädaransvar ska vara möjligt krävs att företrädaren uppsåtligen eller på grund av grov oaktsamhet tillämpat F-skattesystemet i ett uppenbart anställningsförhållande och anmälan inte har gjorts. Ett typfall är när en tidigare anställd får F-skatt och fortsätter utföra samma arbete åt utbetalaren som tidigare. Det är Skatteverket som har bevisbördan för att visa att uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger.

Vilken är den relevanta ansvarstidpunkten?

Ej gjorda skatteavdrag

Den relevanta ansvarstidspunkten för ej gjorda skatteavdrag är den tidpunkt då skatten skulle ha dragits av, d.v.s. när ersättning för arbete, ränta, utdelning eller annan avkastning betalas ut (59 kap. 12 § andra stycket SFL). Om utbetalaren gör ett skatteavdrag men inte betalar in det till Skatteverket kan företrädaren göras betalningssansvarig enligt reglerna i 59 kap. 13 § SFL. Det blir då den tidpunkt då skatteavdraget skulle ha betalts in som blir den relevanta ansvarstidpunkten (prop. 2010/11:165 s. 1005).

F-skatt i ett uppenbart anställningsförhållande

Anmälan om F-skatt i ett uppenbart anställningsförhållande ska göras senast den dag då arbetsgivardeklaration ska lämnas för den redovisningsperiod under vilken utbetalningen gjordes (10 kap. 14 § SFL). Det blir därmed denna tidpunkt som är den relevanta ansvarstidpunkt som är grunden för ansvaret. Företrädaren vid denna tidpunkt är den som kan göras ansvarig.