Vid uttagsbeskattning

Den skattskyldiga ansöker om anstånd

Det är den skattskyldiga som själv ska ansöka om anstånd. Skatteverket får inte på eget iniativ besluta om anstånd. Den skattskyldiga kan ju av olika skäl föredra omedelbar beskattning, t.ex. i en underskottssituation eller för att slippa hålla reda på vad som händer med varje enskild tillgång som ligger till grund för uttagsbeskattningen (prop. 2009/10: 39 s. 19).

Den skattskyldiga måste vara obegränsat skattskyldig i Sverige

En grundläggande förutsättning för anstånd med betalning av skatt i samband med uttagsbeskattning i gränsöverskridande situationer är att den skattskyldiga är obegränsat skattskyldig i Sverige. Den skattskyldiga ska vara obegränsat skattskyldig när anståndsbeslutet fattas, det räcker alltså inte att personen har varit obegränsat skattskyldig vid en tidigare tidpunkt.

Anstånd kan bara medges för slutlig skatt

Ett anstånd i samband med uttagsbeskattning kan bara beviljas för slutlig skatt, vilket innebär att ett beslut om slutlig skatt måste vara fattat innan anstånd kan medges. Med slutlig skatt avses i detta sammanhang inkomstskatt enligt IL och egenavgifter enligt 3 kap. SAL.

Övriga förutsättningar för anstånd

Anstånd enligt 63 kap. 14 § SFL kan bara beviljas i följande situationer:

• vid sådan uttagsbeskattning som sker då inkomsten från en näringsverksamhet helt eller delvis inte längre ska beskattas i Sverige på grund av ett skatteavtal
• då tillgångar förs över från en del av en näringsverksamhet till en annan del om den senare delen (men inte den förra) är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal (22 kap. 5§ 4 eller 5 IL).

Det innebär att om det funnits grund för uttagsbeskattning av samma tillgångar enligt någon annan bestämmelse i 22 kap IL så får anstånd med skatten till följd av uttaget inte beviljas.

En ytterligare förutsättning för anstånd är att det skatteavtal som avses i 22 kap. 5§ 4 eller 5 IL har ingåtts med en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och att tillgången ingår i en näringsverksamhet inom EES.

När kan anstånd medges?

Anstånd kan beviljas både efter betalningsdagen för skatten och när skatten redan betalats (prop. 2009/10:39 s 39).

Anståndstiden

Anståndstiden är ett år räknat från och med den dag skatten senast ska betalas. Om ett nytt anstånd beviljas, gäller anståndet för ett år räknat från och med dagen efter den då föregående antståndstid löper ut. (63 kap. 14 § SFL).

Anstånd beviljas för ett år i taget så länge det finns förutsättningar för anstånd.

Anstånd ska beviljas från och med förfallodagen på det beslut som omfattar uttagsbeskattningen. Det kan antingen vara förfallodagen för ordinarie slutlig skatt eller förfallodagen för ett omprövningsbeslut. Anståndsränta tas inte ut under anståndstiden, dvs. från och med dagen efter att anståndet beviljas till och med förfallodagen för anståndet (65 kap. 7 § SFL). Läs mer om beräkning av kostnadsränta under anståndstiden.

Anståndet kan återkallas om grunden för anståndet upphör

Om förhållandena har ändrats sedan anståndet beviljades eller om det finns andra särskilda skäl får Skatteverket återkalla anståndet (63 kap. 22 § SFL). Det kan uppkomma situationer då förutsättningarna för ett medgivet anstånd upphör, t.ex. om en enskild näringsidkares fasta driftställe inte längre ska beskattas i Sverige på grund av att näringsidkaren övergår till att vara begränsat skattskyldig eller när en juridisk person som fått anstånd vid uttagsbeskattning i samband med ett hemvistbyte senare fusioneras med ett utländskt företag.

Anståndsbeloppet

Anstånd får beviljas högst med den slutliga skatt som påförts på grund av uttagsbeskattningen enligt 22 kap. 5 § 4 eller 5 IL (63 kap. 17§ första stycket SFL).

Anståndsbeloppet får inte överstiga den slutliga skatten på de tillgångar som vid tidpunkten för ansökan om anstånd finns kvar i näringsverksamheten och som omfattas av ansökan.

Den skatt som kan ligga till grund för anstånd fördelas på tillgångarna, i förhållande till hur stor del som den anståndsgrundande inkomsten för en enskild tillgång utgör av den anståndsgrundande inkomsten för samtliga tillgångar, som har legat till grund för uttagsbeskattningen.

Om tillgången efter tidpunkten för uttaget delvis har övergått till någon annan ska den anståndsgrundande inkomsten för den kvarvarande delen beräknas särskilt (63 kap. 21 första stycket § SFL).

Anstånd får beviljas med hela eller delar av den skatt som fastställts för det beskattningsår då uttaget beskattades. Den skattskyldiga kan alltså välja att antingen ansöka om anstånd för hela den skatt som är hänförlig till uttaget, eller att bara ansöka om anstånd med en del av skatten, d.v.s. skatt hänförlig till en eller flera tillgångar som tagits ut (prop. 2009/10:39 s 40).

Anstånd som avser inventarier ska upphöra succesivt under en femårsperiod (63 kap. 21 § andra stycket SFL). För immateriella tillgångar gäller på motsvarande sätt att den skatt som anståndet avser succesivt förfaller till betalning under tio år (63 kap. 21 § tredje stycket SFL).

Lagertillgångar

De lagertillgångar som fortfarande finns kvar i näringsverksamheten ska anses vara de som anskaffats eller tillverkats senast (63 kap. 18 § SFL).

Anståndsgrundande inkomst

Den anståndsgrundande inkomsten för en tillgång beräknas som skillnaden mellan marknadsvärdet och det skattemässiga värdet för tillgången vid tidpunkten för uttaget (63 kap. 19 § SFL).

Den anståndsgrundande inkomsten enligt 63 kap. 21 § första stycket SFL påverkas när den delvis har övergått till någon annan. I en sådan situation får anståndet endast grundas på den del av tillgången som fortfarande finns kvar i den näringsverksamheten och avse skatten på denna tillgång. Om en tillgång delvis har övergått till någon annan utgör den anståndsgrundande inkomsten för den kvarvarande tillgången så stor del av den ursprungliga anståndsgrundande inkomsten som belöper på den kvarvarande tillgången. Resterande del av den ursprungliga anståndsgrundande inkomsten beloper på den del av tillgången som har övergått till den andra personen. Den ursprungliga anståndsgrundande inkomsten ska med andra ord fördelas mellan den kvarvarande tillgången och den del av tillgången som har övergått (prop. 2009/10:39 s. 42 f.).

Skattemässigt värde för inventarierna

Det skattemässiga värdet för inventarier utgörs av en skälig del av det skattemässiga värdet av samtliga inventarier i näringsverksamheten (63 kap. 20 § SFL) och (2 kap. 33 § IL).