Unionsrättsliga begrepp

Enhetlig tillämpning

Unionsrätten ska tillämpas enhetligt i alla medlemsländer. Detta har medfört att vissa begrepp inom mervärdesskatteområdet har fått unionsrättsliga definitioner. Det är alltså fråga om självständiga unionsrättsliga begrepp som måste ges en unionsrättslig tolkning. Tolkningen av ett sådant begrepp är därmed inte beroende av den civilrättsliga tolkningen i ett medlemsland. Syftet med mervärdesskattedirektivet är att skapa ett inom EU gemensamt mervärdesskattesystem. Detta syfte skulle motverkas om definitionerna skiftade från ett medlemsland till ett annat (se t.ex. C-291/92, Armbrecht, punkt 13).

Innebörden av begreppen

Innebörden av de unionsrättsliga begreppen har växt fram genom EU-domstolens praxis. Vissa av begreppen definieras dock redan i mervärdesskattedirektivet. Exempel på begrepp som definieras i direktivet är vad som avses med

• beskattningsbar person och ekonomisk verksamhet (artiklarna 9−10)
• beskattningsbara transaktioner (artiklarna 14–30)
• den beskattningsgrundande händelsen och skattens utkrävbarhet (artikel 62)
• beskattningsunderlag (artiklarna 72−79).

Dessa begrepp kan sägas vara några av hörnstenarna i mervärdesskattesystemet. Både de grundläggande begreppen och andra av direktivets begrepp har uttolkats och definierats ytterligare av EU-domstolen.

De unionsrättsliga begreppen har betydelse när det gäller att undvika dubbelbeskattning eller att beskattning inte sker alls (se t.ex. C-60/96, kommissionen mot Frankrike, punkt 14).

Undantagen från skatteplikt ska tolkas restriktivt

Ett av mervärdesskattedirektivets övergripande mål är att skapa en enhetlig skattebas. Eftersom undantagen från skatteplikt i mervärdesskattedirektivet begränsar skattebasen, och därmed även underlaget för beräkning av medlemsländernas bidrag till unionens budget, så är det viktigt att undantagen tolkas på samma sätt i alla medlemsländer. Undantagen ska enligt EU-domstolens praxis tolkas restriktivt, dock måste tolkningen vara förenlig med bestämmelsernas ändamål. Nationella undantag från direktivets tillämpningsområde tillåts inte, även om bidraget till unionens budget inte påverkas av den nationella avvikelsen (203/87, kommissionen mot Italien).