Brottsanmälan

Skyldighet att anmäla brott

Skatteverkets skyldighet att anmäla brott regleras dels i 17 § SkBrL (brott enligt skattebrottslagen), dels i 18 kap. 8 § SFF (vissa andra brott). Den sekretess som gäller för uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet hindrar inte Skatteverket från att fullgöra denna anmälningsskyldighet (10 kap. 28 § OSL).

Brott enligt skattebrottslagen

Så snart det finns anledning att anta att ett brott enligt skattebrottslagen har begåtts ska Skatteverket göra en anmäla till åklagaren. Anmälan får i stället göras till Skatteverkets skattebrottsenhet om det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter och den misstänkte kan antas erkänna brottet och har fyllt 21 år (17 § SkBrL).

Så snart brott kan antas

Brottsanmälan ska ske så snart som det kan antas att ett brott enligt skattebrottslagen har begåtts. Skyldigheten att brottsanmäla knyter an till förutsättningarna för åklagaren att inleda en förundersökning. Meningen är alltså att anmälan ska äga rum så snart som det finns förutsättningar för att inleda en förundersökning. Information om sekretess i samband med en brottsanmälan hittar du under Brottsanmälan.

Brottet antas inte medföra påföljd enligt skattebrottslagen

Någon skyldighet att anmäla ett misstänkt brott finns inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL). Någon anmälan om brott ska därför inte göras om det enligt 13 § SkBrL krävs särskilda skäl för att väcka åtal för det misstänkta brottet och några särskilda skäl inte finns. Inte heller ska någon anmälan göras om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ rättat den oriktiga uppgiften eller lämnat uppgift om att skatteavdrag inte har gjorts.

Särskilda skäl för att få väcka åtal

Det krävs särskilda skäl för att få väcka åtal för skatteförseelse. I vissa fall krävs även särskilda skäl för att åtal ska få väckas för skattebrott, vårdslös skatteuppgift eller skatteavdragsbrott. För att särskilda skäl ska krävas för de tre sistnämnda brotten måste dels det undandragna skattebeloppet understiga två prisbasbelopp, dels den felaktighet eller passivitet som skulle kunna omfattas av åtalet även kunna läggas till grund för ett beslut om skattetillägg för samma person (13 § första stycket SkBrL).

Eftersom särskild åtalsprövning avseende skattebrott, vårdslös skatteuppgift och skatteavdragsbrott endast blir aktuell om det är fråga om undandragen skatt ska någon särskild åtalsprövning inte ske om brottet avser skatt som felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas.

Med prisbasbeloppet avses det prisbasbelopp som enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken gällde det år då brottet begicks (13 § andra stycket SkBrL).

En juridisk person kan inte åtalas för brott men däremot påföras skattetillägg. Någon särskild åtalsprövning ska därför inte ske när en företrädare för en juridisk person misstänks för skattebrott, vårdslös skatteuppgift eller skatteavdragsbrott.

För att bedöma om det finns särskilda skäl för att väcka åtal har storleken av det sammanlagda skatteundandragandet betydelse om det är fråga om flera misstänkta brott. Även omständigheter vid brottets begående, t.ex. användande av osanna handlingar, har betydelse vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för att väcka åtal.

Rättelse eller lämnande av uppgifter på den uppgiftsskyldigas eget initiativ

Skattetillägg får inte tas ut om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ har rättat den oriktiga uppgiften eller lämnat uppgift om att skatteavdrag inte har gjorts (49 kap. 10 § 2 SFL). En motsvarande bestämmelse finns i skattebrottslagen. Av bestämmelsen framgår det att den som frivilligt vidtar åtgärder som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp inte ska dömas till ansvar enligt skattebrottslagen (12 § SkBrL). I förarbetena till skatteförfarandelagen sägs att sambanden mellan de straffrättsliga och administrativa sanktionssystemen gör att förutsättningarna för att frivilligt rätta en oriktig uppgift utan att riskera sanktioner bör vara desamma (prop. 2010/11:165 s. 1214). Detta innebär att om omständigheterna är sådana att skattetillägg inte får tas ut på grund av att den uppgiftsskyldiga har rättat eller lämnat uppgifter på eget initiativ så kan inte heller den uppgiftsskyldiga dömas till ansvar för brott enligt skattebrottslagen. Eftersom Skatteverket i en sådan situation kan anta att brottet inte kommer att medföra någon påföljd enligt skattebrottslagen ska någon brottsanmälan inte göras.

Något annat skäl att inte brottsanmäla

Någon skyldighet att göra en brottsanmälan finns inte heller om det av annat skäl är uppenbart att någon anmälan inte behövs, t.ex. om åklagaren redan känner till det misstänkta brottet.

Andra brott än brott enligt skattebrottslagen

Skatteverket är skyldigt att göra en anmälan till åklagare så snart det finns anledning att anta att någon gjort sig skyldig till (18 kap. 8 § första stycket SFF):

• Brott enligt 30 kap. 1 § första stycket 4 ABL
• Brott enligt 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
• Givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller grovt givande av muta enligt 10 kap. 5 c § BrB
• Bokföringsbrott eller grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § BrB

Om det misstänkta brottet inte avser givande av muta eller grovt givande av muta får anmälan göras till Skatteverkets skattebrottsenhet i stället för till åklagare om det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter och den misstänkte kan antas erkänna brottet och har fyllt 21 år (18 kap. 8 § fjärde stycket SFF). Information om sekretess i samband med en brottsanmälan hittar du under Brottsanmälan.

Så snart brott kan antas

Brottsanmälan ska ske så snart som det kan antas att ett av de brott som räknas upp i 18 kap. 8 § SFF har begåtts. Skyldigheten att brottsanmäla knyter an till förutsättningarna för åklagaren att inleda en förundersökning. Meningen är alltså att anmälan ska äga rum så snart som det finns förutsättningar för att inleda en förundersökning.

Brottet antas inte medföra påföljd eller anmälan av annat skäl inte behövs

Någon anmälan ska inte ske om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd eller om anmälan av något annat skäl inte behövs (18 kap. 8 § andra stycket SFF). Någon anmälan ska således inte göras om åklagaren t.ex. redan känner till det misstänkta brottet.

Andra brott än brott som omfattas av anmälningsskyldigheten

Skatteverket är inte skyldigt att anmäla några andra brott än de som omfattas av Skatteverkets anmälningsskyldighet i 17 § SkBrL eller 18 kap. 8 § SFF. Eftersom sekretess gäller för uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet får Skatteverket som huvudregel inte anmäla misstänkta brott som inte omfattas av anmälningsskyldigheten. I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns dock sekretessbrytande regler som i vissa fall gör det möjligt för Skatteverket att anmäla ett misstänkt brott som inte omfattas av anmälningsskyldigheten (10 kap. 24 och 27 §§ OSL). Information om sekretessbrytande regler som i vissa fall gör det möjligt för Skatteverket att göra en brottsanmälan hittar du under Misstanke om ett begånget brott och Generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL.