Felaktigt debiterad skatt, god tro, bedrägerifall

Felaktigt debiterad skatt

EU-domstolen har fastslagit att utnyttjandet av den avdragsrätt som föreskrivs i mervärdesskattedirektivet inte omfattar sådan skatt som ska betalas bara för att den angivits på fakturan, jfr. 1 kap. 2 e § ML. Läs mer om det under Betalningsskyldig för felaktigt debiterad skatt. Utnyttjandet av avdragsrätten är enligt EU-domstolen begränsat till att bara gälla skatt som ska betalas enligt lag, det vill säga skatt som hör ihop med en mervärdesskattepliktig transaktion eller skatt som betalats inom ramen för skattskyldigheten (C-342/87, Genius Holding).

EU-domstolen har åberopat den princip som gäller utnyttjande av avdragsrätten som fastslagits i mål C-342/87, Genius Holding, och sagt att skattebedrägerier skulle kunna underlättas om all fakturerad skatt kunde dras av även när den inte överensstämmer med den skatt som lagligen ska betalas (C-454/98, Schmeink & Cofreth).

Även Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att avdragsrätt inte finns för mervärdesskatt som felaktigt debiterats av en säljare (RÅ 2004 ref. 65). Den i målet aktuella omsättningen hade inte skett inom landet. Domstolen angav att ML:s bestämmelser om avdragsrätt ska tolkas mot bakgrund av direktivet (artikel 168 i mervärdesskattedirektivet) och åberopade EU-domstolens uttalande att rätten till avdrag för ingående skatt är begränsad till att bara gälla skatt som ska betalas enligt gällande lag, d.v.s. skatt som hör ihop med en mervärdesskattepliktig transaktion eller skatt som har betalats inom ramen för skattskyldigheten (mål C-454/98, Schmeink & Cofreth, punkt 53). Av ovanstående domar framgår att avdragsrätt inte finns för felaktigt debiterad mervärdesskatt utan det måste vara fråga om ingående skatt enligt 8 kap. 2 § ML. Det gäller även om den som ställt ut fakturan blir skyldig att betala in beloppet. Rätt till avdrag finns alltså inte för skatt som felaktigt angivits i en faktura trots att utställaren är betalningsskyldig för beloppet enligt 1 kap. 1 § tredje stycket och 1 kap. 2 e § ML.

God tro

Definitionen av ingående skatt i 8 kap. 2 § första stycket ML utgår från att omsättningen medfört skattskyldighet för den från vilken varorna eller tjänsterna köpts. Skatteverket anser att en skattskyldig som tar emot en faktura från en på fakturan angiven säljare som inte är skattskyldig för den fakturerade omsättningen inte har rätt att göra avdrag för det belopp som betecknats som mervärdesskatt i fakturan (se Skatteverkets ställningstagande om betydelsen av god tro för avdragsrätten). När någon omsättning som medför skattskyldighet inte har ägt rum från den på fakturan angivne säljaren saknar frågan om god tro betydelse för fakturamottagarens avdragsrätt. Skatteverkets bedömning grundas bl.a. på EU-domstolens uttalanden i målen C-354/03 Optigen, C-439/04 och C-440/04 Kittel, C-454/98 Schmeink & Cofreth, C-342/87 Genius Holding, C-35/05 Reemtsma Cigarettenfabriken och RÅ 2004 ref. 65.

Rättsfall: betydelsen av god tro när objektiva kriterier inte är uppfyllda

Betydelsen av god tro vid avdrag för ingående skatt har prövats av kammarrätten. Enligt kammarrättens bedömning var utgångspunkten i målet C-354/03 Optigen och de förenade målen C-439/04 och 440/04 Kittel att de objektiva kriterierna måste vara uppfyllda för att mervärdesskatt ska betalas och för att rätt till avdrag för ingående skatt ska finnas. I både Optigen och i Kitteldomen var de objektiva kriterierna för skattskyldighet uppfyllda, men missbruk hade förekommit i ett tidigare led. I det aktuella målet konstaterades att någon omsättning inte ägt rum mellan parterna. Kammarrätten ansåg därför att de objektiva kriterierna för avdrag för ingående skatt enligt den i målet aktuella fakturan inte var uppfyllda, varför frågan om god tro saknade betydelse för köparens avdragsrätt. Domen har överklagats av den skattskyldige, men Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat att inte meddela prövningstillstånd (KRNS 2008-04-29, mål nr 1139-07 och 1141-07).

Rättsfall: avdragsrätt trots att objektiva kriterier inte är uppfyllda?

I ett annat avgörande har kammarrätten ansett att avdragsrätt finns trots att de personer som uppträtt som säljare i själva verket inte kunnat bedriva någon skattepliktig verksamhet och alltså objektivt sett inte kunnat debitera någon mervärdesskatt. Kammarrätten anförde, med bl.a. hänvisning till C-409/04 Teleos och de förenade målen C-439/04 och C-440/04 Kittel, att avdrag för ingående skatt kan komma ifråga trots att villkoren objektivt sett inte är uppfyllda. En förutsättning är dock att köparen inte har och inte heller borde ha insett att den debiterade mervärdesskatten var oriktig (KRNG 2009-12-04, mål nr 1059-1060-09). Skatteverket har överklagat domen, men Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Kammarrätten har dock kommit till motsatt slutsats i ett flertal andra avgöranden och ansett att avdragsrätt inte föreligger om de objektiva kriterierna för avdragsrätt inte är uppfyllda och uttalat att god tro inte kan läka detta faktum (se bl.a. KRNS 2009-09-25, mål nr 6415-08 m.fl. och KRNG 2010-12-30, mål nr 3266-10).

Bedrägerifall

EU-domstolen har behandlat frågan om avdragsrätt vid olika transaktioner som har ansetts vara s.k. karusellbedrägerier. Frågan var bl.a. om avdragsrätt kan vägras trots att de objektiva kriterierna för avdragsrätt är uppfyllda, när säljaren utfört ett mervärdesskattebedrägeri (förenade målen C-439/04 och C-440/04, Kittel). Av domen framgår att näringsidkare som vidtar varje åtgärd som rimligen kan krävas av dem i syfte att säkerställa att deras transaktioner inte ingår i ett bedrägeri, vare sig det är fråga om mervärdesskattebedrägeri eller andra bedrägerier, ska kunna förlita sig på att dessa transaktioner är rättsenliga, utan att i det sammanhanget riskera att förlora rätten att göra avdrag för ingående skatt (punkt 51).

Avdrag för ingående skatt kan däremot vägras, trots att ett inköp uppfyller de objektiva kriterierna för avdragsrätt, om det med hänsyn till objektiva omständigheter är utrett att den skattskyldiga personen kände till eller borde ha känt till att han eller hon genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde ett mervärdesskattebedrägeri (punkt 56–59).

EU-domstolen har även kommit till motsvarande resultat i ett flertal senare mål (de förenade målen C-80/11 och C-142/11 Mahagében, C-324/11 Gábor Tóth , C-285/11 Bonik , C-18/13 Maks Pen, de förenade målen C-131/13, C-163/13 och C-164/13 Schoenimport Italmoda Mariano Previti samt C-277/14 PPUH).

Rättsfall: ond tro

Högsta förvaltningsdomstolen har kommit fram till att den princip som EU-domstolen lagt fast för tolkning av mervärdesskattedirektivet vid bedrägerifall ska beaktas vid tillämpningen av mervärdesskattelagens bestämmelser om avdragsrätt. Det medför att rätten till avdrag för ingående skatt förloras, även om skatten gäller en formellt sett mervärdesskatterättsligt korrekt transaktion, i sådana fall där köparen kände till eller borde ha känt till att han genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde ett mervärdesskattebedrägeri (s.k. ond tro). Frågan om köparen varit i ond tro ska avgöras mot bakgrund av objektiva omständigheter. Skatteverket har bevisbördan avseende dessa omständigheter (HFD 2013 ref. 12).

Kompletterande innehåll

• Omsättning
• Förfarandemissbruk