När ska en svensk arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter vid internationella förhållanden?

Svensk arbetsgivare – utländsk arbetsgivare

Med uttrycket ”arbetsgivare” avses såväl arbetsgivare i ordets egentliga betydelse som andra som betalar ut ersättning för arbete.

Som svensk arbetsgivare räknas en fysisk person bosatt i Sverige eller en svensk juridisk person. Även en utländsk arbetsgivare med fast driftställe i Sverige anses som en svensk arbetsgivare. Med utländsk arbetsgivare avses en fysisk person bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person utan fast driftställe i Sverige.

Arbete i Sverige

Den som betalar avgiftspliktig ersättning för arbete som utförs i Sverige ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige (2 kap. 1 och 4 §§ SAL). Denna grundläggande regel gäller för alla som ger ut avgiftspliktig ersättning, såväl för svenska som för utländska utgivare.

Som arbete i Sverige räknas också arbete utomlands när en svensk arbetsgivare har sänt ut en anställd till annat land under en begränsad tid (1 kap. 8 § SAL). Det betyder att trots att ett arbete rent fysiskt utförs utomlands ska det räknas som arbete i Sverige. Den svenska arbetsgivaren ska betala avgifter enligt svenska regler även under den tid arbetet utförs utomlands. Den regeln gäller enligt vår interna lagstiftning om arbetet utomlands är avsett att pågå under längst ett år. Enligt EU-rätten och enligt konventioner med andra länder finns andra tidsgränser.

Läs mer om begreppet arbete i Sverige på sidan Svensk rätt.

Arbete utomlands

I vissa fall ska en arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på ersättning för arbete i utlandet, även om det inte räknas som arbete i Sverige. Det gäller om personen omfattas av svensk socialförsäkring enligt EU-rätten eller enligt avtal med andra stater när arbetet utförs (2 kap. 4 § SAL).

Tre olika regelverk

Vid internationella inslag i ett arbetsavtal kan avgiftsskyldigheten för arbetsgivaren och en persons socialförsäkringstillhörighet komma att regleras inte bara av svensk intern rätt utan också av reglerna i internationella överenskommelser. Dessa kan både utvidga och inskränka de interna socialförsäkringsreglerna och de är alltid överordnade den interna rätten.

Det finns tre olika regelverk som avgör om en person ska omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i Sverige. Vid arbete utomlands och när utländska utgivare betalar ersättning för arbete här i landet styr dessa regelverk om sociala avgifter ska betalas i Sverige. De tre regelverken är:

1. EU-rättens regler om samordning av de sociala trygghetssystemen
2. konventioner om social trygghet
3. svensk lag.

Vid en bedömning av socialförsäkringstillhörighet är EU-rätten överordnad både socialförsäkringskonventioner och intern svensk rätt inom EES-området. Utanför EES-området eller när förordningen inte är tillämplig, gäller konventioner före svensk lag om Sverige har en konvention med det andra landet.

Skatteverket beslutar om vad som ska ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter samt fattar beslut om storleken på den pensionsgrundande inkomsten (PGI). I Sverige är Försäkringskassan behörig institution och beslutar om vem som ska omfattas av det svenska socialförsäkringssystemet och kan utfärda intyg om det.

Det finns ett antal situationer när man måste avgöra om arbetsgivaravgifter ska betalas i Sverige eller inte. Här följer några exempel:

• En svensk arbetsgivare sänder ut en anställd för arbete utomlands (utsändningsfall).
• En svensk arbetsgivare betalar ersättning till en person bosatt utomlands för arbete i Sverige.
• En svensk arbetsgivare betalar ersättning till en person bosatt utomlands för arbete utomlands.

För att kunna ta ställning till eventuell avgiftsplikt måste man först utreda vilket regelverk som ska tillämpas.

EU-rätten

Inom EU finns gemensamma regler om samordning av socialförsäkringssystemen. Den 1 maj 2010 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen i kraft. Förordning 883/2004 har ersatt en tidigare förordning (EEG) nr 1408/71. Under en övergångstid kommer även den äldre förordningen, nr 1408/71 att tillämpas.

Förordningarna reglerar bland annat vilket lands socialförsäkringslagstiftning som ska tillämpas när en anställd i en medlemsstat arbetar i en annan medlemsstat än där personen är bosatt. En anställd ska enligt huvudregeln tillhöra lagstiftningen i den stat där hen arbetar, oavsett var personen är bosatt och oavsett om arbetsgivaren finns i någon annan medlemsstat (arbetslandets lag). Det land vars socialförsäkring en person tillhör är också det land som har rätt att ta ut socialavgifter. I förordningarna finns också regler om vilket lands socialförsäkring som ska gälla vid utsändningar, när någon arbetar i flera medlemsstater, för offentligt anställda m.m.

Förordningarna har direkt effekt och det betyder att så snart en förordning är antagen gäller den som svensk lag. Läs mer om EU-rätt.

Socialförsäkringskonventioner

Sverige har ingått ett tjugotal konventioner om social trygghet med andra länder. Det är bilaterala avtal som syftar på att lösa de frågor som kan uppstå på socialförsäkringsområdet för medborgare i respektive land som arbetar och vistas i det andra avtalsslutande landet. Konventionerna reglerar därför bl.a. frågor om likställighet i försäkringshänseende mellan det egna landets och andra länders medborgare och sammanläggning av försäkringsperioder från olika länder. Indirekt följer skyldigheten att betala socialavgifter av vilket lands socialförsäkring som konventionen pekar ut i olika situationer. Konventionerna är överordnade den interna rätten men inom EU/EES-området gäller normalt EU:s förordningar. Läs mer om socialförsäkringskonventioner.

Svensk rätt

När det är fråga om förhållanden som rör tredje land, dvs. land utanför EU/EES respektive land som Sverige inte har socialförsäkringskonvention med, gäller vår interna rätt. Den säger att arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättning för arbete i Sverige (2 kap. 4 § första stycket SAL). Dessa bestämmelser hänvisar i sin tur till socialförsäkringsbalkens regler om arbetsbaserade förmåner (6 kap. SFB). Läs mer om svensk rätt.